minns jag hur oerhört tacksam jag är! Allt kunde ha gått så väldigt annorlunda, då för tre och ett halvt år sedan då min yngsta dotter föddes lite för tidigt och sedan hade andningsuppehåll då och då under första året. Ett evigt springande då larmet gick...Men det är nu så bra med henne, och jag känner då och då att det är viktigt att stanna upp, komma ihåg, förstå och vara tacksam över livet.
Idag träffade jag nog på en av de snällaste människorna i Stockholm.
Hon hejdade mig, och erbjöd mig ett par skor som för henne var ett felköp, och som inte gick att returnera. Hon trodde att jag hade den rätta storleken, men snabbt kunde konstateras att jag nog, liksom hon skulle få svårt att gå i dem. Men hon tänkte helt enkelt skänka mig dem.
Och jag tror faktiskt inte (förhoppningsvis i alla fall) att det berodde på att hon tyckte att jag verkade behöva det paret desperat. Hon var bara väldigt schysst! Jag blev väldigt glad över att möta en okonstlat vänlig person. Det händer alltför sällan i det Stockholm där många en stor del av året inte vågar se varandra i ögonen.
Hoppas att någon som verkligen behövde skorna fick dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Gladast blir jag när någon skriver en rad!