De mest intensiva juldagarna är över...

Men jullovet har bara börjat! Men det där med att lära tjejerna slalom, hur bra funkar det, utan snö? Inte för att jag egentligen alls vill klaga, då det ofta brukar vara jag som får skotta här hemma... Nä, vintern är lång, det finns nog tillfällen framöver. Annars får vi åka till Sälen eller åtminstone Romme.
Skridskorink i ishall finns i alla fall i närområdet.

Vad jag gör annars? Utforskar Scrivener. Och för mig verkar det vara rena himmelriket, även om jag behöver pauser, som denna, för att orka sätta mig in i allt. Orkar nog inte så väldans mycket mer idag.

Nattinatt!

En riktigt God Jul önskar jag er!

Späckat schema idag!

Har haft ryggskott och därför ligger jag ohjälpligt efter med julen
(för att inte tala om en massa andra saker...).
Men jul måste det bli, om inte annat så för mina små sötas skull.
Därför ser schemat ut så här idag.
Adventspynta och julpyntar (leta upp pyntet också, längst in i någon garderob som jag inte kunde ta mig till, ännu mindre in i med ryggen i två bitar...
Baka, lussekatter och småkakor... Helst tillsammans med De små söta,
Få in granen, behöver inte nödvändigt kläs idag, men in ska den...
Handla mat
Städa, städa, städa... (Efter ryggskott ser huset INTE ut som det ska. Alls).

Några fina ord finns det just inte utrymme för idag.
Må så gott!

Döm om min förvåning...

Då jag nyss kollade in tvåans väderprognos för regionen så fanns diverse kända punkter med på kartan, så som Knivsta, Enköping, Södertälje, Norrtälje m m men något Stockholm fanns inte med (kanske självklart för de flesta var det ligger, men t.ex inte för utländska besökare... Men det märkligaste var att där södra Stockholm borde finnas på kartan, ligger i stället något de kallar för Raksta?.. Tycker mig kunna ganska mycket om Stockholm, men det här är ett för mig okänt påfund!

Dramat i London

Tänker på vilken fruktansvärd upplevelse det måste ha varit för de som var där.
Att sitta där i teatern i mörkret med bara det vanliga ljuset mot scenen då plötsligt en del av innertak och balkong rasar ner i den fullsatta teatern, där folk inte kan fly från sina stolar... Alla dessa takras... Man kan ju tycka att årliga kontroller av offentliga miljöer borde vara kutym...

Sen kväll med Lara Croft.

Spelade spelet när det kom, missade filmen... Ser den i stället så här, tio år senare...men känner igen känslan från spelet. Enda film jag kan komma på som bygger på ett spel. Annorlunda.

Trevlig helg!

VAB-dagar, uppbokade helger, vanliga måsten...

Dagarna försvinner fort så här i slutet av året.
Har kommit på att året för mig är som tiden för en människas liv.

I början av året är dagarna långa liksom ett år för ett barn är väldigt långt.
Sedan rör det sig i allt snabbare takt för att i slutet av året vara absurt.
Dagarna hinner knappt påbörjas förrän de avslutas,
liksom tiden (har jag hört) för en aktivt verksam pensionär.

Det sköna i det hela är nog att där det känns som om man fått nog av stressen, trevligheten med alla bjudningar åt höger och vänster och av all julmat tar det så den 2 januari tvärstopp.
Och dagarna segar sig återigen så där skönt långsamt över sekunder, minuter och timmar.
Att få uppleva det här år efter år är, tycker jag, både intressant och en ynnest.

Och, jag vet, egentligen är det ju bara man själv som bär ansvaret för precis allt det man vill för sitt julfirande. Man själv som sätter gränser, eller inte sätter gränser kanske.

Dagens dag är smockfull av att-göra-saker.
Detta dygn skulle behöva 60 ljusa timmar och en utvilad Lina. Inte nesliga 7 timmars ljus och 17 i totalt mörker... för en trött Lina som natt-tröstat Liten med mardrömmar halva natten.

Dagarna flyger fram...

Orden jag borde skriva ner fläktar förbi i mitt medvetande och hinner ändra karaktär flera gånger om.  Tiden absorberas i stället av allt mellan förkylt litet barn, julmarknad, vanliga sysslor som tvätt och disk och tätning av fönster och dörrar.

Som sagt tiden flyger fram medan mitt manus står prick stilla. :-(
Vill så mycket, men hinner så lite.

Trött mest hela tiden.

Håller på att bolla med en massa saker samtidigt och som vanligt efter en tids trixande blir jag trött. Väldigt trött. Den här veckan består av idoga försök att bringa ordning i det kaos som är vårt hem, förhindra missförstånd med de som jobbar på vårt hem utomhus, ta hand om sjukt barn, fixa med saker från tomten inför vintern (nej, har inte hunnit än), köp av myyyycket byggmaterial, ordna med lekdejter förbereda för barnkalas, skriva (nej...inte mycket och nog inte så bra som jag skulle vilja), och en vilja men oförmåga att sova.

Nu ska jag faktiskt bära mig själv till sängen och stoppa om mig. Godnatt.

Förutom "gilla-knappen"

som jag har påtalat tidigare så finns det en sak till som jag i alla fall just nu skulle vilja ha.

En "Tag"-knapp. En "I was here"-knapp så att det lätt kan förstås att jag inte glömt utan bara är för trött/ inte har tid just nu/ eller något annat.

Nå I was here, men jag är för trött för att skriva.

Det är faktiskt enda gången mig veterligen som jag skrivit något som i alla fall för ca 15 år sedan kunde ha stått i tunnelbanan.

I det ljummare ljusets tid...

Nu vankas snart de tider som jag tycker mycket om, men som ofta blir någon slags stress-situation för mig i stället för just - mysigt.
Det jag i mitt inre så här års ser framför mig är bakning, konfekttillagning, göra små härliga frukter osv av marsipan, pynta m choklad, pynta huset, umgås med barnen, låta dem uppleva, bjuda in på glögg och fika...
Och så brukar det inte riktigt bli så mysigt som detta låter, för att jag börjar för sent, får man förmoda.

Så i år ska här börjas i tid, och det ska bli så roligt att kunna involvera båda barnen, som nu är så pass stora, i det hela. Ska bli riktigt roligt att baka med min tre- och sjuåring! Och julklappar ska jag börja tänka på nu, så blir det mer genomtänkta, mindre impulsköp, förmodligen bättre ekonomi och framför allt: väldigt mycket kortare köer.

Snart blir det julmarknader också. Härligt. Gå och prova ostar, korvar, bröd, sylter... Mums!

Och så skriva färdigt min roman. Också mums!

Ett nytt hus stiger fram.

Vårt hus genomgår en förändring. Någon gång på 60-talet bestämde sig de dåvarande ägarna för att ge huset nya "kläder". De kapslade in det befintliga huset i vindpapp, reglar, glasfiberull och direkt därpå panelen. En ny bred typ av amerikaniserad 60-talspanel. Knutarna markerade man endast med ca fem centimeters lister. Här och där förändrade de också fasonen på själva huset utvändigt så att det skulle se stort flott och amerikanskt ut, tror jag. Därpå målade man rubbet med plastfärg. Yeah!

Inte kul. Var min tanke när jag insåg att det saknades luftspalt under. Så jag började riva ner och insåg snabbt att faktiskt fanns den gamla 20-talspanelen kvar där under. Nästan intakt.

Så tog jag själv ner 60-talspanelen upp till takfoten på de två långsidorna, drog ut pappnubb, kittade i hålen efter dessa med linoljekitt, skrapade färg och målade om åtminstone första lagret med linoljefärg, som det en gång varit målat i, fast en annan nyans. Men så var gavlarna kvar, och två enorma "överbyggnader" på långsidorna (nästan som gavlar i bredd o höjd) som döljer fina fönsterkupor etc. Så det är det vi just nu har hjälp här för att ta ner. Intressant, för att uttrycka sig milt. Jag har ju haft de gamla ritningarna på huset så att jag kunnat se hur det åtminstone ursprungligen varit tänkt, men på en del platser har det inte riktigt stämt. Så det är riktigt spännande.

Förutom att huset därmed verkligen håller på att förändra form, tillbaka till ursprunget, så ändrar det också färg. Så när barnen åkte till skolan och dagis igår var fasaden mot gatan vit, när de kom hem såg huset annorlunda ut och var orange... :-D

Den orange linoljefärgen som fortfarande sitter kvar på 20-talspanelen är någon form av gulockra.
Äntligen kommer husets utsida att hyfsat stämma överens med dess insida, 20-talets nyklassicism.

Här händer grejer i huset jag inte kan hållas ansvarig för...

Vi har nämligen släppt in ett koppel med hantverkare som ska få hjälpa till på traven med renoveringen som stigit oss över huvudet. Men det känns otäckt ovant. Brukar inte släppa ifrån mig kontrollen hur som helst, särkskilt inte då det gäller saker jag själv påbörjat... Och till helt okända... Men å andra sidan blir det gjort. Så kan jag göra andra saker i stället, som att skriva på min bok, något jag definitivt inte gör just nu, då det hamras, spikas, bryts och knakar i huset. Men på sikt så...

Min ena katt smet ut i morse, innan de kom, och vågade sig inte tillbaka i hällregnet förrän de tagit lunch. Då kom hon springande så hukande att magen nästan skrapade i marken, och nu vill hon ligga antingen närmare mig än en halv meter eller under soffan. Detta är nästan lika impopulärt som nyårsafton...

Saknar en funktion här...

Jag använder relativt ofta facebook. Mest för att kunna hålla lite koll på vad som händer i mina vänners liv, då tiden inte räcker till och jag säkert skulle ha tappat bort en del av dem om inte denna möjlighet fanns. 

En funktion jag tycker om där är att man kan gilla. Gilla-knappen kanske används för ofta, ibland, men den uttrycker något som jag tycker är svårt att få fram i blogg-världen. Ofta när jag läser vad andra skrivit på bloggar upplever jag "Ja, så tycker jag också!" Eller "Välformulerat!" Där saknar jag verkligen gilla-knappen. Den är så enkel. Utan att hojta "Hallå dår, titta på mig och alla mina åsikter" så talar den om att jag läst (något som kan kännas viktigt här i bloggvärlden också) och att jag delar synpunkt, eller tycker att det är bra att personen skrivit det jag läst. Saknar.

Och för er som undrar vad det är för någon dåre som sitter och dillar om detta mitt i natten så är svaret: någon som inte kan sova efter att ha tröstat barn med mardrömmar. Och som förmodligen borde sova i stället, så nu tror jag att jag går och gör just det. Godnatt!

Har tre katter... och ändå en mus i källaren...

Jag riktigt tantskrek, så där om man inte vill göra själv, och som tanter löjligt nog gör i filmer om de ser en mus. Och jag gjorde det då jag blev överrumplad av den. Det är inte meningen att den ska vara där nere. Det är ett tätt hus, så jag fattar inte var och hur den kommit in, men inne är den, stackars liten... och den blev med största sannolikhet mycket räddare än jag... Usch för att ha den där... Men usch för att ta kål på den... eller låta katterna göra det. Ändå kommer den väl bara tillbaka om jag lyckas slänga ut den...

Så har det gått ett antal dagar igen.

Och inte har jag fått mycket skrivet, däremot en hel del genomgånget.

Och så har jag hämtat hem en hel bil från verkstaden, fixat tid hos bilprovningen och besiktigat bilen. Puh... något som hängt över som ett åskmoln.

Jag har haft barn på besök och middagar, jag har haft äldsta utlånad till en annan familj för lek och middag, jag har ätit gott på stan med en av de bästa vännerna man kan ha och haft långväga besök, förutom städat hus, handlat, fixat en julklapp till ett okänt barn i ett långtborta-land och lite ditt och en hel massa datt.

Nu är det höstlov och det vankas kusinträff, barndans, mormor och morfar (barnens), film, monster- och mysterier på junibacken, simning på äventyrsbad, bak, pyssel, lite halloween-skrämsligt och annat smått och gott. Och mest av allt att verkligen få tid att rå om mina små. Fullt och fast besluten att lovet ska kännas som just ett lov och inte bara som dagar som går i väntan på att skola och dagis ska börja igen.  Med i beräkningen finns tiden på kvällen när pyttorna somnat. Då kommer skrivarfingrarna fram!

Så trött men nöjd.

Klev upp i ottan, eller innan, kl. 05.30 för att slänga i det sista akuta från trädgården i containern innan den togs bort. Hann precis. Jag menar verkligen precis. När bilen rullade in genom grindarna för att ta bort den, kom jag med den sista lövkorgen med gamla grenar och blad, så gammal att man inte kan fylla den i en påse för att ta i bilen. För blött. Hann också klippa bort gamla döda busken. Igår tog jag ner hagtornsträdet :-(. Vårt fina rosenhagtornsträd som gav tomten och huset sådan karaktär, man såg på husets entré hur gammalt det var, men nu var det dött sedan i somras, och nu borta. Det blir en omställning. Ska fundera på om vi kanske ska skaffa ett nytt sådant.

Jag hade kunnat jobba hela helgen med att fortsätta fylla containern med alla grenar, nedklipp och löv, för att få trädgården i tipptopp, men det gick inte. De behövde ha tillbaka den... Så det blir till att köra X antal rundor till tippen i stället de närmaste veckorna. Huvudsaken var att det eländiga taggiga försvann i denna container.

Nu framöver blir det mycket. Bilen är inne på lagning, lånebil i stället. Hantverkare kommer nu i veckan för att fixa större ändringar på huset, trädgården behöver fortsättas fixas med, köket behöver fortsättas målas om och renoveras, för så klart blev det käppar i hjulet sist. Man hinner aldrig lika långt som man tänkt sig. Då var det den crémefärgade nyansen som kändes fel i köket. Alltså fortsatte jag inte. Bytte till ljust grå färg, har målat en del, har mycket kvar. Men det ser vackert ut. Blir bra.
Och så var det min roman, ja.....och en hel del andra jobb.

Dessutom kusinträff, barndans, lekdejt och städning av huset. Fullt upp m a o. Kan någon ge mig lite fler timmar på dygnet? Men det är klart, går jag och lägger mig som jag gör vid 11-12-snåret och går upp vid 5.30 kanske det går ihop?

En kick i renoveringsadrenalinet igen...

Har haft en jättebra dag i skrivandets tecken, men vad jag känner, nu hemkommen med barnen är en renoveringsiver. Det känns som om jag har fått en kick. Och det kan ju behövas... här hemma står allt i stå, alltför mycket. Nu ska här huggas i! Det första nu får bli köket. Där ska skåpen målas om ikväll med en cremefärgad ton så att porslinsknopparna syns lite bättre än mot det nu vita. Och så ska jag åka och köpa de utsedda klinkers-stenarna som ska täcka området framför diskbänken. Sedan fixa cement och låta torka. I morgon kanske det går att lägga dit stenarna... Hipp hipp!

Hoppas bara att jag kan sätta fart med detta innan kicken går tillbaka.

Otroligt trött.

Har just gått av en penicillinkur, har en sjuk liten treåring hemma sedan ett par dagar som också hostar sig igenom nätterna (rethosta) och rosslar i andetagen. Ordentligt. Gav henne stark hostmedicin igår kväll (utöver hennes astmamedicin) för att dämpa retningarna på stämbanden och i luftstrupen. Trodde jag ja. Fem minuter senare fick hon upp den. Stackars.

Men nätterna fungerar alltså inte för mig, för jag har inte så lätt att somna om om jag väl vaknat.
Försökte mig på att skriva lite nyss, men upptäckte till min fasa att personen jag just då skrev om gjorde helt motsägelsefulla saker. Så jag skrev i stället ner en plan för de närmaste kapitlen, inte så rigorös att jag inte kan bryta den om jag vill, men ändå för att veta vart det var jag ville, fast hjärnan inte ville tota ihop det jag ville. Någon nytta i alla fall.

Nu ska jag läsa lite i stället ur boken som handlar om kreativt skrivande.

Må gott.

Det finns en första gång för allting, sägs det...

Idag fick man reda på att Alice Munro är årets nobellpristagare. Kul!
Och första gången jag har läst personen i frågas verk innan hon/han blivit utsedd. Se, det finns en första gång för allt. (Och förhoppningsvis inte sista, i det här fallet). Kors i taket.

Hur jag spenderat förmiddagen?

Jo... Jag har tillverkat ett antal att-göra-listor totalt på något hundratal punkter.
Ibland kan man ju behöva ta ifrån sig själv lite ansvar... Som att försöka hålla reda på allting i huvudet.

En dag för de dåliga samvetena.

Jajamen. Ringer alla de där samtalen till byråkratiska ställen osv som vi alla måste göra ibland. De vi drar oss för att ringa, och sedan ju mer vi drar oss, desto större blir berget att bestiga, rent psykiskt.

Så idag spränger jag bort bergen.
Inget skrivande på dagtid, alltså. Men på kvällarna så vallar jag min berättelse framåt.

Ha en bra dag!

Varför vill jag så gärna grotta ner mig i redigeringsträsket innan jag är klarskriven?

Kan inte hålla mig ifrån, trots att många jag träffat avrått från det. Sagt att det bästa är att ohämmat bara fortsätta skriva tills man är klar, sedan redigera. Varför har jag så svårt att följa det här rådet? Varför känns även redigeringen (so far) så kul?

Tiden...

Här dyker det upp alla möjliga saker hela tiden vilket får tiden att flyta fortare än den snabbaste fors. Därför blir inte heller ett enda jota gjort.

Inte har jag skrivit tillräckligt.

Inte har jag renoverat något.

Inte har jag just varit "duktig" på något sätt alls...

annat än farit åt höger och vänster med barn och utan barn. Varit i affären, men glömt hälften, varit på närakuten, fått penicillin, hämtat ut det, skrivit.... några hundra ord, tagit emot en leverans, bytt barnkläder med min syster.... ätit chokladboll... Hmm.

Ja, men god var den i alla fall.

Nu ska jag iväg, hämta stora och åka till någon leksaksaffär för att (i sista minuten) se ut någon jättebra present för henne att ta med på ett kalas, sedan hämta lilla, åka hem, fixa paket, fixa kläder till stora, skjutsa henne, hem igen, göra mat, träffa mannen, hämta stora, lägga barnen... och puh. Med penicillin i kroppen blir det nog inte mer än några ord idag heller.

I helgen väntar trädgårdsarbete. Då ska vi klippa en hel del på buskar och träd, slänga ris och löv. Och åse grannarnas förening som med gemensam kraft bestämt sig för och självsvåldigt också klippt ner häcken mellan oss och en gångväg  till 50 cm, också forsla bort den. Om det är deras att klippa så får de baske mig också forsla bort den själva. Vi ville ha den 150-160 cm hög, som insynsskydd, men nu har de dessutom varit (o)vänliga nog att klippa in varje buske individuellt så att det är ca en meter mellan varje buske, bara att kliva in med andra ord, på vår tomt. Undrar vad de skulle säga om jag gick dit en mörk natt och klippte ner deras häckar... Suck. Energitjuvar. Det blir nog staket i stället. Ett högt ett.

Nå. I övrigt är allt bra.

Ha en riktigt go' helg!

Ljuvliga kväll....

Som jag har helt för mig själv.
Fingrarna knapprar iväg av sig själva på datorn och jag befinner mig snart inne, mitt inne på irrvägarna kring det som sakteliga uppdagas.
Mysryser förnöjt, ler och ger mig in i dimmiga händelser. Då och nu.

Ha en trevlig kväll med orden, mina vänner!

Föresatserna...

De där tankarna man har tänkt och som man tänkt sig försöka hålla. De sprack.

Föresats 1. Träffa en del av er andra bloggare.
Träffade inte en enda av er (vad jag vet). Däremot åtskilliga andra.

Föresats 2. Inte köpa så mycket böcker. Då jag hade ganska långt att släpa dem hem och de finns i affären här hemma, visserligen lite dyrare, men ändå.
Blev 16 stycken(!) Men bra, och en del skrivna i av dem som med mycket slit knåpat ihop dem, en del svåra att få tag på annars, en del där jag pratade lite med författaren. Spännande allihop.

Det kommer att ta lång tid för alla intryck att sjunka in. "Korsförhör" (vad de nu menade med det, det skiljde sig inte från en vanlig intervju/samtal)  med deckarförfattare, intervjuer med litteraturkritiker, samtal, seminarier, romanförfattarsamtal och Paolo Coelho direkt från sitt hem via Skype. Intrycken är många, och jag känner mig som om jag öppnat ett stort paket med fint omslagspapper för att däri finna en mängd små filmer, var och en med ett sådant där författarmöte.

Idag är en ny dag, och jag ska se om jag kan koncentrera mig aningen på min egen historia. Hoppas det, för jag har i alla fall fått tillräckligt med inspiration, det är bara det att tankarna hela tiden rör sig kring "hur var det hon sa...?", "vad kul det var när han sa så där..." eller "undrar vilka, mer exakt, han menade med det där...". Ska försöka peta undan det lite. För fram med mitt eget på bordet.

Hemma igen...

Efter en så rolig o händelserik dag. Mässdag. Bokmässan alltså, inte någon annan mässa.
Idag har jag varit på två seminarier och ett otal samtal, intervjuer och korsförhör med väldigt olika författare. Jätte-jättekul! Men nu är jag som sagt hemma igen, och det är så skönt! Det var inte så mycket folk som jag trott att det skulle vara, utan rätt lagom. Men jag blev ändå helt slut.
 Må bäst!

/Lina

Intressant och väldigt roligt.

Det är vad jag tycker om bokmässan, som jag upplevt den idag.
Känner mig superlyxig som ska dit imorgon igen innan tåget tar med mig hem igen.

Verkligen en givande resa.

Hoppas alla ni andra också har det bra!

På plats.

Nu är jag på plats på hotellet. I morgon väntar mässan. Ser fram emot en hel hög med seminarier o intervjuer. Och bokköp...

Ikväll...

går tåget mot Götet. Sent ikväll ramlar jag in på hotellet. De närmaste dagarna kommer att innehålla mängder av intryck, fantastiska böcker skrivna av hårt arbetande författare, seminarier och intervjuer av de mest skiftande slag, ett folkmyller och fest för alla som tycker om det skrivna ordet. Dessutom ett väder som lovar ett par grader varmare än vi har här i Stockholms-området. Kanske träffar jag några från bloggarna också? Det skulle vara kul. Lite lunchsällskap, till exempel.

Gångerna jag lämnat man och barn för att göra saker själv och för mig själv de senaste sju åren är få. Går nog att räkna på ena handen. Så det här känns stort för mig. Hoppas att det gör det efteråt också. Måste medge att jag varje gång jag är borta längtar så infernaliskt efter mina små, så det är ju hos mig själv det ligger, att jag inte kommer iväg oftare. Men nu har det faktiskt varit två gånger inom en och samma månad, så mitt eget liv börjar väl så smått komma tillbaka.

Det är de små sakerna som räknas, och märks. När man är borta, ringer hem och Stora svarade, hon var då tre år och talade för andra otydligt. Plötsligt förstod jag vad hon sa.
Hur jag upplevde att hon tagit ett stort steg framåt.

Samma hände häromdagen, då jag och Stora var iväg och jag ringde min mamma som berättade att hon just hade ringt hem till oss, där Liten hade svarat. Hon, som i vanliga fall kan vara svår (för mina föräldrar) att förstå, hade utan problem talat om att jag och Stora var iväg och skulle komma hem om en halvtimme. Mamma sa att då skulle hon ringa igen då, ok svarade Liten, och så sa de hej då.
Inte för att Liten förstår tiden, ännu mindre vet ens i närheten av vad en halvtimme är, men faktiskt så prickade hon rätt. Att hon dessutom lade på luren, i stället som hon brukar göra, bara lägga den vid sidan av...

Saker och ting händer fort. Från den ena dagen till den andra, och det är ofta när man är borta som man upplever att stora förändringar har skett. Att de tar stora steg framåt.

Igår frågade Stora om Egypten har vintrar... Se där börjar de svåra frågorna att dyka upp. De man måste slå upp för att vara helsäker på. Har ingen aning om varifrån frågan kom, om de talat om det i skolan eller om hon vet var det ligger.... Det händer så mycket att jag har svårt att hinna med. Vad kan de idag, och vad kommer de att lära sig i morgon?

Nå, ser fram emot Göteborgsresan. Tycker så mycket om att åka tåg också. Ännu lyxigare att unna sig att bo på hotell, alldeles själv. Manna för själen.

Såå glad!

Känner mig så där riktigt lycklig. Nästan så jag lättar från stolen, där jag sitter.

Har efter egentligen flera veckor äntligen lyckats hitta en lösning på ett problem. Och lösningen blev så mycket bättre än jag trott mig kunna hitta på. Mycket läskigare. :-D

Vacklar...

mot mål, skulle jag ju vilja skriva men vacklandet handlar i stället om åt vilket håll jag egentligen vill att romanen ska åt...

Det jag hade tänkt ursprungligen vet jag inte längre om det är det bästa och därför håller jag på att testa en massa andra sätt att kunna lösa detta på. Men det är lite som att ha gett sig in i skogen och bestämma sig för att vägen man hade bestämt ska bytas ut mot någon annan, där man inte alls vet var man hamnar.

Varför kan jag inte bara välja den enkla vägen? Varför måste jag alltid göra det så svårt... suck.
Jag försvarar mig med att om jag väljer den enkla vägen är i princip manuset färdigt nu, och det ska det inte vara. Inte alls, faktiskt.

52:5

"Han såg kvinnan med alla påsarna."
Ur mitt manus, för just nu är det det enda jag läser.

En massa skit...

avlastar jag nu här.

Cancer. Som flera i min närhet drabbats av på sistone på lite olika sätt.

Klimatfrågan. Som kommit som små (läs stora) hintar på facebook. Vi är på väg mot en klimatkatastrof enligt de flesta klimatforskarna. Men för att kunna göra något åt frågan kanske de kunde upplysa om vad, exakt, den enskilda människan skulle kunna göra på ett enkelt sätt för att mildra?

Visst, de flesta av oss håller på med vårt egna, är väl lite medvetna, men då man inte vet vad man kan göra, eller känner att man är otillräcklig stoppar man huvudet i sanden och fortsätter att fokusera på sitt egna. När det gäller de flesta tuffa utmaningar eller besked. Ändå har de flesta någon tråkig faktor i sitt liv, i sin omgivning, förutom klimatfrågan, vilket ju egentligen borde betyda att fler engagerade sig på olika sätt. Men som sagt för att kunna göra det  måste kunskap nå ut hur, exakt, man ska KUNNA engagera sig.

Facebook har sina klara fördelar men också en del riktigt irriterande saker:
T.ex. alla dessa "gilla" om du tycker illa om cancer t.ex.
Finns det någon som inte tycker det, och HUR, exakt, menar de att ett "gilla" skulle kunna hjälpa de som drabbats och som varje dag drabbas?

Vem är det som kommer på sådana "gilla"-sidor? Såg också en där det stod "gilla" om du tycker om din syster...
Jag hatar cancer och jag älskar min syster. Men jag gillar inte denna ovan beskrivna typ av sidor där man ska gilla.
Onödigt, och självklart. Som en slags nutida psykologiska kedjebrev. Hos mig slutar kedjorna.

Så det så.

Mellan liv och död...

Nu hängde jag just min stackars huvudperson mitt emellan liv och död. Där får han hänga en stund medan jag funderar på hur jag ska göra. Tar mig en klunk kaffe så länge.
Lite för tidigt att avsluta... tänker jag.

Så mycket jag vill...

Hade en finfin skrivarhelg förra helgen. Fick en hel massa ny inspiration och nya infallsvinklar. Ibland är det bra att se saker från andras perspektiv. 

Den här helgen är en mellanhelg med en massa aktiviteter med familjen, inriktning på barnen och hus och trädgård. 

Nästa helg är det bokmässan som drar. Ser jag mycket fram emot. Försöker undersöka hur det fungerar, och klura ut om det är separata biljetter till seminarier, och är mässan alltså något mer än vanlig mässa? Är det en biljett in och sedan nya kostnader för varje föredrag? Vid andra mässor brukar ju föredragen vara på själva mässan och ingå, då man betalat biljett. Hmm. Hur funkar detta egentligen? För jag vill ju vara säker på att kunna höra på en del författares erfarenheter, inte bara gå runt bland böcker, för det kan jag ju göra i en bokhandel... Lite närmare där jag bor. 

Senare i höst eller möjligen i vinter står dramatens Amadeus riktigt högt upp på önskelistan. Med bland annat Johan Rabaeus (som Salieri). Är lite av en Mozart-fan (men gillar inte ordet "fan"), då jag sett filmer, läst brev, böcker, sett flera av hans operor (i Sverige och utomlands) och drömmer mig bort till en tid jag läst mycket om (inte så mycket skönlitteratur, mer historia och etnologi) samt jobbat med. En föreställning alltså, att drömma sig bort med.

Och så var det skrivandet ja. Märkligt nog står det lite still just nu. 

Lina

Dagarna flyter fram...

i så rask takt att jag inte hinner med. Jag har inte hunnit skriva så särdeles mycket, men lite smått och gott blir det ändå.

Jag känner dessvärre att det kan vara något "fel" bakåt i min text och när jag fortsätter skriva så bygger jag ju på detta fel. Så det känns lite som att eventuellt vara ute och köra, ha en känsla av att jag kört fel men ändå fortsätta köra. Dumt nog. Borde kanske stanna upp och gå tillbaka, läsa igenom, redigera och reflektera. Vill jag verkligen åt det här hållet? Men det skulle samtidigt hindra flödet, känner jag. Hmm...

Brukar ni känna så någon gång när ni skriver? Hur gör ni i så fall?

Just nu slukar andra projekt mycket av min tid, ändå blir det bara lite här och lite där. Måla ett fönster, fylla i (mycket) jord i rabatterna, plantera ner rosorna innan frosten tar kål på rötterna, samma med klängväxter o jordgubbar som fått flytta om och just nu bor i hinkar. Diska, tvätta, städa, vika tvätt, hämta ungar, vara med dem, laga mat... ja, ni vet. Det vanliga.

Behöver skrivro, och just nu får jag den bara sent på kvällen då ungarna lagts och mannen lagt sig. Då bara jag är vaken, och knappt det. Ögonen faller ihop och det mesta jag skriver får jag nog redigera bort. Blir bra med en hel helg ägnad åt skrivandet.

Roliga helger närmar sig...

Ser fram emot det så otroligt mycket!
Först min första in real life skrivarstuga med skrivkompisar nu i helgen. Havet, lugnet, inspiration och underbar tid med andra lika skrivsignal. Och, hoppas jag, god mat och dryck.

Därefter hägrar den stora bokmässan... :-)
Där jag aldrig förut varit, men som jag ser fram emot riktigt mycket. Ska bli så kul!
Gillar mässor i normala fall, men det här, som berör mitt största intresse måste ju bara vara klockrent!

Just nu försöker jag få bukt med min nya dator, har efter alla åt nu bytt till mac. Så det är minst sagt lite pyssel att få med mig mina dokument över från min gamla dator. För att inte tala om att utforska och lära mig förstå skillnaderna. Tror säkert att det är många, men än så länge har det inte varit så stora problem, förutom en sak som inte verkar funka. Om jag sätter markören i scrollbarfältet rör sig bara dess "knapp", utan att det rör sig i dokumentet alltså. Lite besvärligt då jag gärna vill kunna komma till slutet på mitt manus fort. Nåja. Någon från support ska höra av sig i morgon.

Lite renovering av ett fönster har jag också hunnit med. Skrapa, ta bort kitt, kitta nytt och måla.
Efter det har jag suttit med stora medan hon gjorde sina läxor och sedan hjälpt henne med att måla med glasfärg. Nu sitter jag här och njuter av min dator, lyssnar på Spöket Laban som går på dvd:n och myser med lilltjejen.
Snälle mannen ordnar med maten idag. Får skämma bort honom med något riktigt gott imorgon. :-)

Vad konstigt det känns!

Är nu väldigt nära att byta bort min gamla häck till pc mot en mac. Har aldrig jobbat med en sådan, bara dreglat över dem när jag passerat något sådant ställe.

Mm, och så var det det där med skrivandet.

Jag ska.
För nu är jag hemma igen.
Men först idol. Slötittande.
Känner för att skriva ner dagens mål från 500 små ord till  100, men men... Minst 500 säger dödströtta jag. Får väl stryka de som kan härröra från någon slags delirium i morgon.

Inget skrivet hittills idag.

I stället har jag med liv och väldigt mycket mindre lust egentligen, ägnat mig åt

1. avloppsrensning i ett igensatt handfat
2. huggit mig väg i min egen trädgård där jag lyckats bli kvitt en växt som jag till att börja med aldrig borde ha planterat i en rabatt. Så starkväxande att den nästan kvävde allt annat.

Nu måste jag duscha, för kampen mot växten var som att försöka dra bort ett träd med händerna... sedan hämta barnen, göra mat och gå på föräldramöte i rask följd.

Kanske, kanske att jag får skriva ikväll. Om jag orkar.

Utkast blev det...

av det jag skrev igår, fast jag tryckte på publicera. Hmmm. Nu är det i alla fall publicerat, något dygn för sent.

Jaa!

Dagens mål i skrivandet klart. 2005 små ord prydligt ihopgyttrade i ett och ett halvt kapitel. Och så har jag skrivit om något så konstigt som en föreläsning, eller kanske presskonferens om något jag egentligen inte vet så mycket om. En erfarenhet rikare. Tänk vad man lär av sitt skrivande, för att man måste lära sig mer om olika saker. Så roligt!

Hoppas din dag är lika bra!

Fastnar lite grann...

med fingrarna mellan orden i min berättelse, är inne och petar i texten. Ändrar. Redigerar fast jag redan från början bestämt mig för att först bara skriva. Fritt.
Men än så länge håller jag mig ifrån det jag skrev på nyligen. Jag har svårare att hålla mig ifrån det som var ett tag sedan nu. Och förvånas nöjt av att det inte alls är så pjåkigt. Men det är ju jag som tycker det, förstås, och jag är väl något till jävig.

Jag skriver på kapitel 56...

medan jag funderar över något jag läste på en annan blogg. Det här med råmanus, att man inte kan överskatta redigering. Och det förstår jag verkligen. Här på bloggen kan det lätt bli lite hur det vill med felskrivningar, för här går jag inte över texten, men i mitt manus är det annorlunda.

Jag håller som sagt på med kapitel 56 medan jag egentligen samtidigt håller på att redigera de tidigare kapitlen (helst de som inte skrevs igår). Jag undrar lite över risken att över-redigera... när man är klar med det kosmetiska, de faktiska felen och de saker man rodnar över när man läser... finns det kanske en överhängande risk att man börjar skära hej vilt med redigeringskniven? "Bort med det stycket....men då...hänger kanske det där avsnittet i luften.... nå, bort med det också...Kanske kan stryka det där kapitlet då?"...blir det något kvar?

Nå, än så länge är jag i alla fall väldigt nöjd med det jag skrivit. Utom vissa dagar då jag bara känner för att rodnande köra ner alltihop i papperskorgen, för... det är ju "bara" lilla jag som skrivit det...

När jag hör den här...

minns jag hur oerhört tacksam jag är! Allt kunde ha gått så väldigt annorlunda, då för tre och ett halvt år sedan då min yngsta dotter föddes lite för tidigt och sedan hade andningsuppehåll då och då under första året. Ett evigt springande då larmet gick...Men det är nu så bra med henne, och jag känner då och då att det är viktigt att stanna upp, komma ihåg, förstå och vara tacksam över livet.


Idag träffade jag nog på en av de snällaste människorna i Stockholm.
Hon hejdade mig, och erbjöd mig ett par skor som för henne var ett felköp, och som inte gick att returnera. Hon trodde att jag hade den rätta storleken, men snabbt kunde konstateras att jag nog, liksom hon skulle få svårt att gå i dem. Men hon tänkte helt enkelt skänka mig dem.
Och jag tror faktiskt inte (förhoppningsvis i alla fall) att det berodde på att hon tyckte att jag verkade behöva det paret desperat. Hon var bara väldigt schysst! Jag blev väldigt glad över att möta en okonstlat vänlig person. Det händer alltför sällan i det Stockholm där många en stor del av året inte vågar se varandra i ögonen.
Hoppas att någon som verkligen behövde skorna fick dem.

Gick bärsärkagång...

i en av mina rabatter och den stackars murgrönan som jag en gång planterade med tanke att den skulle vara en marktäckare (vilket den i och för sig varit) fick stryka på foten. Delar av den ska räddas över till ett dött träd där den ska få fritt spelrum på höjden i stället. Men med den kvar i rabatten så syntes inte de andra växterna tillräckligt bra, och ogräset hann bli bra högt innan jag märkte av det... Lättare att rensa nu. Där ska bara vara rosor, gammeldags aklejor, buxbom, fänrikshjärta och kärleksört.

Då bergborrning gick hårt åt trädgården för något år sedan så hamnade en del växter på livräddande åtgärder i samma rabatter, så där återfinns för närvarande också röda vinbär och jasmin förutom de marktäckande murgrönorna och caprifolen som tycker sig äga hela den delen av trädgården. Helt otroligt vad den har växt. I den här trädgården växer sig mycket väldigt stort.

 

 

För att få en känsla för hur stora rhododendronbuskarna är, jämför med rosenbågen i mitten av bild

 

 

 

Underbara hösttermin, men stanna du, sommar!

Idag känner jag mig härligt stärkt av att ha två resor framför mig som båda har med mitt skrivande att göra! En skrivhelg med vänner och en tripp till bokmässan. Sååå nöjd!

Det märks att höstterminen är här, för tjejerna har börjat på skola och dagis igen, vilket betyder att tiden plötsligt är min igen. Att skriva på och att ordna med renoveringarna på huset på. Långsamt faller en del saker på plats. Härligt.

Tjohoo!

Så var hotellet bokat. Ska bli sååå kul att åka på bokmässa!

Bokmässan 2013

Jag har tänkt mig till Göteborg och bokmässan för första gången (har visserligen varit i Götet förut, men inte bott där på hotell), undrar om det finns någon som har tips på bra hotell i närheten av där allt händer. Har kollat runt lite, men är inte säker på hur jag ska göra.
Tips mottages tacksamt!!!

Hur gör ni?

Jag får ganska ofta idéer till nya manus, försöker komma ihåg dem tills jag kan skriva ner dem, för att sedan fortsätta skriva och fokusera på det jag håller på med. Men jag har hört att en del har flera manus igång samtidigt? Blir det inte för rörigt, med persongalleriet och dialoger, händelseförlopp osv?
Nyfiken på att höra hur ni gör.

Jag är en riktig softie....

Tittade just på en snutt av engelska Spårlöst och i rask följd återförenades två familjer efter många år. I Sverige har de vigt ett program per spårlöst-fall, huvuddelen av programmet består då i själva sökandet. I den engelska motsvarigheten hade de bara med själva återföreningarna....
Tårarna trillade. På dem. Och på mig.

Enkelt skrivknep

Jag har haft lite problem med att få till det kapitlet jag bestämt mig för att skriva. Det har inte riktigt velat. Så prövade jag en sak jag testat förut men som jag först nu måste säga nog är en av mina kurer för att kunna komma vidare då jag fastnat. Jag öppnar ett helt nytt dokument och så får det bli precis hur det vill. Det ligger ju inte i samma textmassa som resten, och därför gör det heller inget om det är skräp och bara slängs sedan, inga krav finns, bara glädje över att skriva. Och se där. Tadda!!! Klart.

Mystiskt

Mår illa efter migrän o medicin idag. Ändå sprider sig en doft i huset som jag uppfattar som god. Väldigt konstigt. Mår man illa brukar man ju må ännu sämre av matdoft...?

Fredag med migrän

resulterade i halvmesyrer.
Till exempel tog jag min medicin för att få bort huvudvärken, men nu mår jag kraftigt illa i stället.
Ett annat exempel är att jag försökte städa ur film- och tv-hyllan. Där blev det fint, men på golvet vid trappan står filmerna staplade i högar. VHS-filmer som ska ut för att maskinen gått sönder. Några få ska magasineras (vet inte riktigt var bara) och resten slängas/ säljas/ skänkas till någon välgörenhetsorganisation. Alltså fint i hyllan men fult i resten av rummet. Förhoppningsvis mår jag bättre i morgon så att jag kan röja undan bekymret innan någon annan här hemma tycker något annat och filmerna börjar vandra in i hyllan igen...

Ska försöka mig på att utöka mina dryga 53000 ord i manuset ikväll, men just nu har jag sällskap av lurande migrän, stark blä-känsla, mina två små (just nu tysta) döttrar och Kalle Ankas bästa video-snuttar på tv:n på låg volym. Så just nu blir det inga bra ord, tänker jag.

Inget skrivet idag.

Dyster rubrik, eller hur?
Dagen kantades av tandläkarbesök och letande av en borttappad jacka, som inte ens var min.
Märkligt (jo, för det har i alla fall aldrig hänt mig förut, nog hade tandläkarna bokat in både min tid och storas rutinkontroll samma dag. Med några timmar emellan. Men hur stor sannolikhet är detta? Jag som aldrig går till tandläkaren frivilligt, förrän jag vet att jag bara mååååste. (till exempel vid jätteont). Det är ju inte som att jag hänger där särskilt ofta. Men nu har jag väl gjort min kvot för de närmaste två åren, kan man tycka. Och jag är helt slutkörd. Tandläkarbesök tar på krafterna.
Puh!

Augustinattens....

svala luft strömmar in genom fönstret bakom mig. Jag känner dess fuktiga andedräkt i min nacke. Doften av äpplen ligger svag som ett osynligt dis i själva daggen som hänger i luften.
Mina ord här faller på plats, men orden som skulle ramla in i manuset vill inte infinna sig. Flyger tyst kring mitt huvud på lagom avstånd så jag inte når.
Försöker några minuter till sedan är det för sent.
Ska ju upp med barnen tidigt i morgon.

Den bekymmerslösa friheten?

Då och då kommer jag på mig själv med att längta efter eller halvt om halvt önska att vi bodde i hyrd lägenhet, inte ägde någon bil eller annat att behöva ta hand om (läs laga eller renovera). Inbillar mig att det vore ett bekymmersfritt liv (eller i alla fall med färre bekymmer) men jag kan ju ha fel. Kanske oroar man sig för andra saker då... att sl plötsligt strejkar, att hyresvärden plötsligt bestämmer sig för att byta alla stammar och under tiden avhyser alla boende osv...
När jag tänker så känns ändå mina orosmoment som något som trots allt är tämligen hanterliga.

Sommaren har gått och jag har på något oförklarligt sätt för första gången i mitt liv blivit brunare än de andra i familjen (läs in min mamma o pappa o syskon också)... har aldrig hänt förut och det är inte något som jag på något sätt strävat efter, snarare tvärtom. Fick använda solskyddsfaktor 50 på hals och i urringningen då jag hur lätt som helst (och helt oönskat) fick ännu mer färg. Jag är av den typen som blir ilsket rosaröd först, innan det lugnar sig och blir brunt, så för mig är det väldigt lätt att bränna sig, men starkare skydd än 50 är ju lite svårt att hitta. Hade 60, minns jag, för några år sedan nere i Grekland då jag hade en del ärr jag skulle akta för solen, men med den såg man mer eller mindre ut som om man smort in sig med Nivea. Tjusig värre.

I ljuset av den nedåtgående solen i kombination med dess återkomst satt jag uppe och skrev vid fönstret i sommarhuset med två små pinglor sovande i en våningssäng längre in i rummet. Skönt och fridfullt. Och jag hann precis så lite varje kväll att jag på något sätt glömde bort en del detaljer och (upptäckte jag sedan) motsade mig själv ett par kapitel fram. Men orden formas och meningarna rinner fram över "pappren" och det känns som huvudsaken. Saker och ting, detaljer går alltid att ändra på senare. Bara jag lusläser efteråt så funkar det nog. Har tyckt om att flytta över till en sommarskrivarverkstad. Tillfälligt byta ut det invanda. Men mina kriterier för bra skrivande är avskildhet, eller i alla fall tystnad och ostört läge. Om någon tittar på tv med ljud i samma rum går det inte, inte heller om barnen är vakna, leker och kivas. Tystnad. Om någon kommer när jag skriver blir mitt skrivande okontrollerat och jag vet inte vad jag skriver. Bättre blir det inte med en dator med någon sorts glapp nere vid tangentbordet som gör att markören (och alltså stället jag skriver på) flyttas hej vilt. Hänger jag inte med då blir texten en enda rappakalja.

Och så kom våren slutligen...

I förra veckan kom våren så till sist. Men trots plusgrader dygnet runt och ca 12 grader C mitt på dagen så har vi ändå snöhögar täckta med grus kvar ute vid vägen.
Snön inne på tomten har äntligen försvunnit och jag kan andas in våren igen. Fåglarna sjunger för full hals, särskilt koltrasten. Det är ljuvligt att kliva upp vid tre-fyra på natten (helst bara en liten stund förstås), öppna fönstret och sitta och lyssna... och andas in nattluften. Det är den enda stunden på dygnet som det är riktigt tyst runt omkring mig. Bara jag och koltrasten.

Mina skrivna ord ramlar just nu mest in i mitt manus, men då och då är jag inne här ändå och blir både glad och förvånad över att en del tittar in här. Det gör förstås att jag blir piggare på att skriva mer här.

Jag tycker att våren är så härlig och blir på gott humör, bara för att det råkar vara vår. Men samtidigt dyker alla mina "projekt" upp, i samma takt som snöhögarna smälter undan. Trädgården förstås, rensa, räfsa, gräva, så.... sedan huset som sakta håller på att byta skepnad...kanske för långsamt.

Min vardag finns ju där också med barn som ska till dagis och skola, som vill ha kompisar över eller följa med kompisar hem... utflykter i skolan med matsäckar, alla dessa kläder (!) som de ska ha liggande på lut utifall att de ramlar i vattenpölar, får vatten eller snö i stövlar, råkar tvätta händerna ända ner till naveln, har rullat lerbullar med hjälp av magen eller kanske grävt i toaletterna med spaden från sandlådan i ett obevakat ögonblick ( det är lite olika förstås vad de tar sig till och vad de förut tagit sig till...sexåringen och nyss fyllda treåringen).

Och så är det underbara kursen som får mig att styra upp mitt skrivande och ta ansvar för att något faktiskt blir gjort. Ibland går det hejdundrande snabbt och ibland ställs jag inför något problem som gör att det blir stående i någon vecka eller så medan jag funderar ut en lösning. Men hela tiden är det så otroligt kul! Jag njuter i fulla drag av kursen.

Mitt liv i övrigt kantas just nu av en stor flytt, stressade människor runt omkring mig, allvarligt sjuka släktingar, relationsdramatik någonstans nära mig och jobbstress.

Ändå överväger det positiva!

En verklighetsflykt...

En av mina verklighetsflykter är de engelska programmen där engelska par blir visade tre olika hus som något sånär motsvarar vad de är ute efter, oftast på landsbygden. Ibland är det program där de visar tre objekt i England och tre objekt i något soligt land. En miniresa till solen och jag får se in i hus i respektive land, hur de är inredda och dessutom får jag veta hur mycket de kostade då programmet gjordes. En trevlig dagdröm till kaffet.

Må väl! / Lina

Som man bäddar....

Röjde ur källarvåningen iförrgår. Kände av ryggen.

Åkte pulka igår med barnen. Hade ont i ryggen.

Fortsatte att röja i källaren och rev ner lite panel idag. Katastrof för ryggen.

Så kan det gå när man tycker att: "lite till, bara, det funkar nog".
För envis för mitt eget bästa.
Skulle vara bra att vara precis lika envis när det gäller skrivandet....

Godnatt från en som antagligen måste ta smärtstillande för att kunna sova..../ Lina

Dagdrömmeri...

Jag tänker på en tid då nyheterna som nådde ut i Sverige bara handlade om Sverige, oftast väldigt lokala nyheter. Nu får man reda på så mycket mer, men nästan bara död, krig och annat elände. Ofta när jag hör om något som jag själv verkligen tänker är fruktansvärt, så reagerar jag med en slags laidback känsla att det hände medan jag levde, så sent som igår, kanske inatt... och jag anade ingenting förrän jag läste nyheterna. Och inget kan jag göra mot t.ex. våldet mot kvinnor i fjärran länder. Bara skriva mitt namn på någon insamling av namn som känns meningslös.

Min fundering är enkel. Människan måste ha mått så mycket bättre psykiskt av att inte matas med all denna hemska information som spänner kring en hel värld. Förut räckte det kanske att få reda på att garnboden lagt ner, att Petterssons torp utanför Målilla brunnit och vilka i socknen som dött. Till det fick man också reda på vilka som fötts, vilka som gift sig, förlovat sig, lysts för... man fick sig anekdoter och skämt till livs liksom solskenshistorier, det goda i livet. Nu har den typen av nyheter (också nyheter) fått stryka på foten för att vi ska bli / känna oss tvingade att bli så samhällsmedvetna. Jo, det är ju bra också, men det skulle ju inte skada med positivt också! Fokus blir dessutom så markant på alla yttre händelser att man glömmer att de som bor här, som lever mitt framför våra näsor är precis lika viktiga.

Numera är det inte många dödsannonser, födelseannonser eller bröllopsannonser som förs in i tidningarna (jag tänker främst på de stora tidningarna) och det är inte länge sedan de försvann. Men idag är det bara fråga om ett par stycken per dag.

Jag som släktforskat en del tänker ibland just på skillnaderna: vad hade de för 100 år sedan eller 150 år sedan som vi inte har idag? Vad har vi tappat på resans gång? Det var ett hårt liv, men människorna i t.ex. en by stod ofta närmare varandra än idag. Familjerna var en nära gemenskap. Sagorna berättades framför den öppna elden medan var och en sysslade med sitt.

Som sagt, funderingar. Allt är inte bättre nu. Allt var inte bättre förr. Men kanske skulle en kompromiss mellan de två sätten att leva vara bra?

Det är så tomt...

på idéfronten just nu att jag känner mig som karaktären Ådi i katten Gustaf.
Inte så bra för någon som har deadline i morgon för en del skriv-grejer.
Nåväl. Det lättar väl.

I övrigt vill influensan inte släppa taget om mig... den gröna slemmiga typen har byggt bo i mina lungor och jag hostar mig blå för att bli av med den, men lyckas inte alls. Men nu då jag haft fanskapet i ett par veckor, så har jag i alla fall kommit på fötter.

Idag var en jakt på barnskridskor. En lillasyster blev lite avundsjuk på storasyster, hon ville också ha skridskor... Men hon nöjde sig med att hon fick en hjälm. Don efter person. Det hjälper inte att säga att hon är liten, eller att när hon blir större... för hon går omkring och talar om att hon är stor flicka, ibland säger hon att hon är vuxen. Hon är 2 år gammal. Barn är underbara.


Må väl!

Lina

Borta bra men hemma bäst?

Så var det frågan om man ska skriva om svensk miljö för Sverige eller om utländsk går lika bra...
Vad tror ni?

En del förlag verkar inte alls inriktade på att bredda marknaden till att gälla även utlandet. Men hur är det då med de manus som skrivs om miljöer som inte är svenska? Huvudpersonerna kanske inte heller är svenskar... Är det ett minus?

Lina

Lite själsgodis för en skrivande människa...

Min man brukar påminna mig om det,
så jag brukar tänka på det ibland.
Sådant som känns som om man frigör stressen,
prestationsångesten och börjar se det man skriver
som det underverk det är :-)

Harry Potter blev antagen på 12:e förlaget.
Pippi blev refuserad först
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann blev refuserad först på 4 förlag.

Bara något att tänka på.
För tänk på att förläggarna inte alltid har rätt.
De har ganska ofta fel.
För de flesta böcker som getts ut på ett förlag har refuserats på något annat först.

De som läser igenom manuset när det kommer in, kanske rent personligen inte gillade historien.
De är bara en person, tyvärr den som sitter mellan dig och utgivningen, men ändå bara en person.

Det var peppningen för ikväll!

Skrivandets konst och dess respons

Mina tankar går lite så här ikväll...

Finns det någon konstform som är så tuff som just skrivandet? Jag menar hård, inte tuff som cool...
Jämför gärna med andra konstformer.

Om vi tar några punkter...

* När vi skrivande träffar folk är dessa (om de själva inte är konstnärligt utövande) snabba till att avvika från platsen, eller åtminstone snabbt byta samtalsämne, då de får reda på att man skriver.
De flesta frågar ingenting om vad det är man skriver...Om man som jag ägnar all jobbtid just nu till att skriva så verkar de inte veta vart de ska ta vägen - och hur fort.
Denna erfarenhet har jag hört från andra som skriver också.

* Om vi tänker oss att vi träffar bekanta så går det de säger i stort sett alltid ut på att det i stort sett är omöjligt att bli utgiven... som om vi inte redan skulle veta det...

* Samma människor är också väldigt snabba med att poängtera att man inte kan leva på det.
Eller nästan inga i alla fall. Det har de ju rätt i, men varför denna brådska att alltid klappa ner folk i skorna?

* Känslan många av mina skrivande vänner har är att inte ens folk i deras närmaste omgivning tror på deras skrivande och stöttar det.

* Har hört folk som uttryckt att skrivande skulle vara spilld tid.
Folk lägger ju ner så mycket tid på hobbies av olika slag och vilka av dem skulle vara bättre att "spilla sin tid på?

*Det verkar som om de som inte skriver verkar ha någon sorts tanke att alla som skriver har som enda mål att bli utgivna, och kanske tv-soffan, att det är därför vi skriver... Det i mina öron är en lika absurd tanke som att alla som målar har som enda mål att ställa ut på Liljevalchs eller någon annan stor utställning. De flesta skriver nog ändå av samma skäl som de flesta konstnärer målar, för att de mår bra av att göra det. De har ett behov av att uttrycka sig.

* Jag har skrivit sedan jag var liten och det är först nu som jag spottar i nävarna och tänker ge det en ordentlig chans. Mina föräldrar har vetat om att jag skrivit, och min man, men de flesta av mina vänner har inte vetat om att jag skrivit, utan jag har hållt det för mig själv. Varför?
Jo, därför att jag inte vill bli stoppad innan jag ens börjat och för att jag inte behöver få höra det jag redan vet - och för att jag inte har skrivit för någon annan än mig själv.
Fram tills nu.

* Jag tror att folk glömmer bort en sak.
De flesta vill läsa en god bok då och då... och emellanåt ser de fram emot att läsa någon nykomling. Genom att avskräcka folk från att skriva så dödar de dels drömmar, dels kanske världen går miste om någon stor skribent. Man skriver ju inte som man talar och därför kan ju inte omvärlden i förhand sålla ut "agnarna från vetet". Man har helt enkelt ingen aning om vem som kan konsten, så som andra vill läsa. Men även annars. Låt skrivande människor förbli skrivande, även om en del av oss kanske aldrig blir lästa.

* De flesta som skriver gör ju det på fritiden, efter jobbet, så varför är det så hysch-hysch att tala om det? Folk är däremot inte tysta om hur långt de sprang i löpspåret eller vilka filmer de har sett på sistone... Kanske talar de också om någon bok de nyligen läst...

Det här blev både långt och torrt, men jag tycker problemen måste belysas,
jag hoppas att ni ursäktar. Jag vill jättegärna höra vad ni tycker om detta.

Godnatt och må gott!

Lina