Mina tankar går lite så här ikväll...
Finns det någon konstform som är så tuff som just skrivandet? Jag menar hård, inte tuff som cool...
Jämför gärna med andra konstformer.
Om vi tar några punkter...
* När vi skrivande träffar folk är dessa (om de själva inte är konstnärligt utövande) snabba till att avvika från platsen, eller åtminstone snabbt byta samtalsämne, då de får reda på att man skriver.
De flesta frågar ingenting om vad det är man skriver...Om man som jag ägnar all jobbtid just nu till att skriva så verkar de inte veta vart de ska ta vägen - och hur fort.
Denna erfarenhet har jag hört från andra som skriver också.
* Om vi tänker oss att vi träffar bekanta så går det de säger i stort sett alltid ut på att det i stort sett är omöjligt att bli utgiven... som om vi inte redan skulle veta det...
* Samma människor är också väldigt snabba med att poängtera att man inte kan leva på det.
Eller nästan inga i alla fall. Det har de ju rätt i, men varför denna brådska att alltid klappa ner folk i skorna?
* Känslan många av mina skrivande vänner har är att inte ens folk i deras närmaste omgivning tror på deras skrivande och stöttar det.
* Har hört folk som uttryckt att skrivande skulle vara spilld tid.
Folk lägger ju ner så mycket tid på hobbies av olika slag och vilka av dem skulle vara bättre att "spilla sin tid på?
*Det verkar som om de som inte skriver verkar ha någon sorts tanke att alla som skriver har som enda mål att bli utgivna, och kanske tv-soffan, att det är därför vi skriver... Det i mina öron är en lika absurd tanke som att alla som målar har som enda mål att ställa ut på Liljevalchs eller någon annan stor utställning. De flesta skriver nog ändå av samma skäl som de flesta konstnärer målar, för att de mår bra av att göra det. De har ett behov av att uttrycka sig.
* Jag har skrivit sedan jag var liten och det är först nu som jag spottar i nävarna och tänker ge det en ordentlig chans. Mina föräldrar har vetat om att jag skrivit, och min man, men de flesta av mina vänner har inte vetat om att jag skrivit, utan jag har hållt det för mig själv. Varför?
Jo, därför att jag inte vill bli stoppad innan jag ens börjat och för att jag inte behöver få höra det jag redan vet - och för att jag inte har skrivit för någon annan än mig själv.
Fram tills nu.
* Jag tror att folk glömmer bort en sak.
De flesta vill läsa en god bok då och då... och emellanåt ser de fram emot att läsa någon nykomling. Genom att avskräcka folk från att skriva så dödar de dels drömmar, dels kanske världen går miste om någon stor skribent. Man skriver ju inte som man talar och därför kan ju inte omvärlden i förhand sålla ut "agnarna från vetet". Man har helt enkelt ingen aning om vem som kan konsten, så som andra vill läsa. Men även annars. Låt skrivande människor förbli skrivande, även om en del av oss kanske aldrig blir lästa.
* De flesta som skriver gör ju det på fritiden, efter jobbet, så varför är det så hysch-hysch att tala om det? Folk är däremot inte tysta om hur långt de sprang i löpspåret eller vilka filmer de har sett på sistone... Kanske talar de också om någon bok de nyligen läst...
Det här blev både långt och torrt, men jag tycker problemen måste belysas,
jag hoppas att ni ursäktar. Jag vill jättegärna höra vad ni tycker om detta.
Godnatt och må gott!
Lina
Jag vet inte om jag är ovanligt lyckligt lottad för jag känner inte igen mig i en enda punkt. Gudskelov. Ända sedan jag var i tonåren har alla vetat att jag skriver och uppmuntrat det både familjemedlemmar och vänner och bekanta. När jag träffar folk jag inte sett på länge (åratal) frågar det genast hur det går med skrivandet. Till och med mina kollegor intresserar sig för det och frågar ofta hur det går och peppar och uppmuntrar och tar del av varje steg på vägen med refuseringar och redigeringsvändor. Och inte alla men flera av de jag känner pratar om utgivandet av mina böcker som något fullt genomförbart, ingen kommer med några tillplattande fakta om hur svårt det är, sånt hör jag mest från andra som skriver. Så jag hoppas att du en dag träffar rätt sorts personer som ger dig samma stöd och uppmuntran i ditt skrivande och hela processen på samma sätt som jag har fått. Det betyder faktiskt väldigt mycket att slippa hemlighålla det man brinner för. :) kram Katarina
SvaraRaderaVad skönt att höra att det inte är så för alla! Jag har stöd från mina föräldrar och från min man men känner som sagt att mina närmaste vänner knappt vetat om att jag skriver, även om jag tror att just de inte har problem med det.
SvaraRaderaDet är klart att det är genomförbart att få böcker utgivna, så resonerar jag också. Det är de där andra, de som bara är vagt bekanta och som man träffar någon gång om året, eller kanske vartannat år som är så där upplysande av sig.
Jag går just nu på en skrivkurs och har där fattat det som att det är många som känner som jag eller ännu värre där.
Jag funderar på om det kan röra sig om olika branschfolk. Jag har alltid blivit uppmuntrad av mina lärare att fortsätta skrivandet.
De jag träffar någon gång ibland som får mig att känna mig väldigt illa till mods, är ofta folk inom finanssektorn (utom min pappa som också jobbat där). Medan många av mina vänner och en del av mina bekanta som jag aldrig känt så här med, jobbar inom kultursektorn; på museum eller som arkeologer.
Som sagt, kanske kan det röra sig om kulturkrockar? De som jobbar på museum osv har inte sökt jobben för att de är så välbetalda, många inom finanssektorn jagar efter guldgruvan och kan kanske inte förstå ett olönsamt företag...