Dagarna försvinner fort så här i slutet av året.
Har kommit på att året för mig är som tiden för en människas liv.
I början av året är dagarna långa liksom ett år för ett barn är väldigt långt.
Sedan rör det sig i allt snabbare takt för att i slutet av året vara absurt.
Dagarna hinner knappt påbörjas förrän de avslutas,
liksom tiden (har jag hört) för en aktivt verksam pensionär.
Det sköna i det hela är nog att där det känns som om man fått nog av stressen, trevligheten med alla bjudningar åt höger och vänster och av all julmat tar det så den 2 januari tvärstopp.
Och dagarna segar sig återigen så där skönt långsamt över sekunder, minuter och timmar.
Att få uppleva det här år efter år är, tycker jag, både intressant och en ynnest.
Och, jag vet, egentligen är det ju bara man själv som bär ansvaret för precis allt det man vill för sitt julfirande. Man själv som sätter gränser, eller inte sätter gränser kanske.
Dagens dag är smockfull av att-göra-saker.
Detta dygn skulle behöva 60 ljusa timmar och en utvilad Lina. Inte nesliga 7 timmars ljus och 17 i totalt mörker... för en trött Lina som natt-tröstat Liten med mardrömmar halva natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Gladast blir jag när någon skriver en rad!