Crimetime Gotland 2016

Ja, just det. Jag har ju bara kort berört att jag var där i de tidigare senaste inläggen, men inte skrivit något om det. Därför och för att jag inte hittat just något annat skrivet om det av privatpersoner så ska jag försöka redogöra för mina dagar där, men lite mer övergripande.

Tänk Visby. Med snirkliga gator, kullersten, låg medeltida bebyggelse och med havet mitt i staden.
Tänk till ett lätt vimmel av besökare varav författare (med specialitet i brottens dunkla värld) utgör en relativt stor andel som rör sig mellan de olika byggnaderna. Lokalerna låg ganska nära varandra, vilket möjliggjorde att man hann med många fler seminarier, eller författartalks tycker jag kanske att det i stället kan kallas. För det är ofta en löst hållen diskussion om deras sätt att tänka, sätt att skriva, deras research, miljöbilder mm mm. med en moderator som håller igång det. För mig fungerade det jättebra och jag hade möjligheten att gå på väldigt många superintressanta sådana. Ändå hann jag inte allt jag hade velat, och ofta var det flera samtidigt som jag hade velat gå på. För mig blev de här 4 dagarna (jag var alltså där hela tiden) helt fantastiska och något jag kommer att leva på länge och dra inspiration ur till mitt egna skrivande.
Tack alla fantastiska författare som var inblandade och till de som höll i arrangemanget!

Augusti går i flygande fläng

Arbetet hemma med hus och texter fortskrider, gubbar som jobbar med renoveringen just nu dyker upp med nya saker man måste ta ställning till. Gammalt hus - då är det sällan som man tror under, när man lyfter på något.
Skolstart med nya rutiner, nya lärare att lära känna och även en massa nya barn att lära känna.
Crimetime på Gotland var förra veckan. Nu i helgen ska jag på Nora marknad. En fantastisk årlig tradition, där säljer de verkligen ALLT!!! Allt från flätade korgar, dukar, mobiltelefonfodral, kläder leksaker och godis till strumpor, konstverk, sylter, hästschabrak och husvagnstoaletter... Spännande med andra ord.

Någon liten tid finns också till att skriva, läsa och se på valda tv-program.
Skönt!

Hoppas att augusti är en bra månad även för er!

100 år sedan sist....

Tiden flyger iväg.
Idag har jag verkligen lust att skriva ett inlägg.

Slutet av våren och hela sommaren har vi haft ett bygg-projekt i köket, och nu äntligen börjar skåpen sättas på plats. Sedan är det i och för sig väldigt mycket kvar som målning, tapetsering, inhandling av vissa specifika saker och el, rör... innan det är klart. Men jag har ett par skåp nu...!

Angående mitt manus så gjordes en grundmiss då jag började rätta på olika ställen i manuset i två olika program som inte är riktigt kompatibla med varandra (alltså inte går att lägga sida vid sida på skärmen...Därför har jag fått vänta på att få hjälp av M med genomläsning av manus på papper, utdraget från word medan jag läser högt från scrivener på datorn. Men nu börjar det i alla fall lösa upp sig.

I övrigt... Jo, för en stund sedan så ville min mac uppdateras och jag brukar akta mig för det, men tryckte på ok den här gången... med påföljd att datorn slocknade efter en liten stund och inte gick att få igång :-0 igen. Helt svart skärm och jag med hjärtat i halsgropen tänker alla de där tankarna om att saker försvinner lätt som en plätt... Ringer datasnillet i familjen som säger att jag ska stänga av helt, vilket inte överhuvudtaget föresvävat mig att den kunde vara svart fast den var på... Lyckades få av den och på igen och.... puh!!!

Sjukt barn idag, antagligen första eleven att insjukna under höstterminen... jag som trodde vi byggt upp något slags immunförsvar... men icke.

Crimetime på Gotland var jag på i slutet av förra veckan, hur kul som helst, och intressant! Mycket matnyttigt för mig.

Hoppas ni allihop fick en skön sommar, skriv gärna en rad - då blir jag riktigt glad!

Tja, olika kroppar, olika hjärnor, olika tankar....

Det är väl det som gör oss till dem vi är?

Skulle det inte vara så?
Måste alla följa samma mönster, samma mall så skulle vi allihop ha samma form, samma färg, samma ord, samma tankar och inget nytt skulle komma mer under solen.
Tråkigt med andra ord.

En tankeställare när nu en liten del av världen verkar rikta in sina ögon mot de olika kroppsformer som finns....Vad händer den dagen som du som är så irriterad på överviktiga själv blir överviktig pga  t ex sjukdom? Eller när det drabbar ditt barn, partner, syskon eller förälder? Vad händer då? Omvärderar du då, eller tycker du att alla som väger för mycket ska gå omkring och förklara för okända personer som du själv är, varför de väger för mycket? Ska ditt överviktiga barn behöva göra det? Har själv inte just dessa problem, men ser klart och tydligt mönstren i samhället. Om man hackar på folk för utseendets skull är det samma slags diskriminering som rasism. Fy f..!

Låt i stället världen vara olika, fantastisk, mångfacetterad och förunderlig!
Tänk om regnbågen bara hade en färg. :-(

Våren har kommit med full kraft

och mitt liv bestär för närvarande mest av sten, tycks det.

Jag är nämligen på jakt efter en riktigt snygg mur och dito marksten/ plattor.
Här ska göras om.

Har velat mycket hit och dit i valet av mursten, men tror nu att jag hittat rätt. Men det har jag trott förut också....

Vad tycker ni bäst om när det gäller marksten? Stora eller små stenar på en hyfsat stor yta?

Jag var klar över valet att det skulle bli en antracitfärgad platta med struktur i måtten 40x40, men insåg igår att det skulle bli väldigt mörkt tillsammans med utegruppen från förra året som går i mörkt chokladbrun... Hmmm. Därför har jag nu vimsat över i tankarna till lite mer gammeldags marksten, kanske i några olika färger. eller storlekar... Det här var inte lätt.

Vad gillar ni bäst?

Det är bara att konstatera. Ibland har man änglavakt.

Läste lite här inne om vikten av att bilen fungerar. Att däcken och bromsarna funkar som de ska.

Då var jag i sekunden tillbaka där på vägkanten. 

E20. 

Det skulle strax bli skymning och trafiken flöt på bra. På sträckan mellan Strängnäs och Eskilstuna     hände det, där det är långt mellan avfarter. Där trafiken går i 120 kilometer i timmen. Det var inte tjockt med bilar, men det gjorde å andra sidan att de som var ute där och då hade god fart. Bland dem var jag och barnen på väg till landet. 

Genom radions brus hörde jag något konstigt, så jag satte ner ljudet och hann börja bromsa, hade ingen bakom mig då och jag lyckades bromsa ner från bilens 120 och glida de sista metrarna med tre däck in i vägkanten, där, innan diket, utanför vägbandet, men alldeles för nära de förbivrålande långtradarna som körde i sina 120. 

Till bakluckan efter varningstriangeln. Sprang längs med vägen med den, satte ut den så långt bort jag kunde och vågade vara ifrån. Tillbaka. 

Var fanns nu mobilen? I brådskan av stuvningen utav bilen hade den hamnat i bakluckan i någon av påsarna, det var ju inte meningen, hade bara råkat bli när jag bar ut flera saker till bilen, men vilken påse? Det tog ett par dyrbara minuter. Svettiga sekunder. 

Fram. Lyfte ur äldsta, satte henne i fram för att kunna montera fram extradäcket ur bilens golv. Fram med domkraft och hjulkors, allt medan den trafiken som fanns dånade förbi så nära att bilen skakade av vinddraget.

När jag började försöka skruva ur bultarna så skakade händerna så att jag inte kunde hålla dem stilla, paniken hade slagit klorna i mig. Barnen började märka av min rädsla där i bilen, men som ensam vuxen vågade jag inte ta ut dem om jag samtidigt skulle byta däck. Minstingen på två-tre år brukade smita (lyssnade inte alls, kunde springa rakt ut på parkeringar och så, smet när jag satte kreditkortet i kassan i affären och ut genom dörrarna...)...

Jag ringde SOS alarm, för jag visste inte vart jag borde ringa, hoppades på att polisbilen jag sett en stund tidigare skulle kunna förvarna trafikanter om faran med blåljus, men nej. Jag skulle ringa bilbärgaren i stället och blev beordrad att omedelbart plocka ur barnen ur bilen och dra oss upp högt på dikesrenen i väntan, vilket jag gjorde, lyckligtvis kunde operatören också koppla denna panikslagna småbarnsmamma till bärgningsfirman. Att bara komma ihåg något sånär vilken av avfarterna vi passerat.... 

Huttrande satt vi: jag, min lilla två-tre-åring och min sexåring på dikesrenen i skymningen och jublade när vi till slut såg bärgaren köra förbi i fel riktning. Efter en stund kom han tillbaka. Då var det mörkt. Vi fick sätta oss uppe i hytten medan han drog på vår bil vars ena framdäck hade pyspunkterats. I kvällens mörker på väg mot en upplyst och trygg mack för byte av däck berättade han att bilar som hamnade som vår (strax efter en kurva) inte brukade finnas kvar då bärgarna kom till platsen. De brukade ha blivit påkörda av andra bilar. 

Får fortfarande ångest då jag tänker på de dubbla, enorma långtradarna som visslade förbi i säkert 120 utan att byta fil det minsta lilla, ca 30 cm från vår bil. Inte för att det hade behövt någon sådan stor bil för att orsaka katastrof, men det är de som får mig att minnas ångesten. 

Ibland, mina vänner, har man lyckan av att ha änglavakt.

Glad Påsk!

Här är en förkyld påsk, en trädgårdsjobbar-påsk i hektiskt tempo, då maskiner är extra inhyrda och kostar...., en "oj, vi blev kvar hemma för vi är för förkylda"-påsk med tillhörande "men vi har ju inte tänkt alls på påsk-maten, för vi skulle ju ha åkt bort... vad behövs nu då..." och iväg i förkylningsdimman för att skaffa något slags påskbord. Men är det nödvändigt då? Kom frågan... Ja. Traditioner är viktiga. Jag vill ge barnen det.
Men ganska glad är den ändå. Påsken.