blev det i stället för den där skrivtiden på nattkröken.
Jag avskyr krupp. Det är få saker som gör en så rädd som när ens barn inte kan andas som det ska. Samtidigt ska man verka lugn, inför barnet.
En timmes sittning vid vidöppet fönster ut mot nollan i bara nattlinne, ett barn och ett täcke, främst kring Liten.
Hon somnade så och ligger här bredvid nu, och jag lyssnar på hennes andning som så många gånger förr. Min lilla kämpe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Gladast blir jag när någon skriver en rad!