Trappor...

Det kunde man förstås tro att man lärt sig att gå i när man blivit så gammal som jag... Men tänk vad fel man kan ha... För andra gången på ettår fick min kropp plötsligt, utan någon som helst förvarning för sig att gå ner på ett annat sätt... Liksom flygande i luften, åt sidan, med fötterna uppåt... Ja, det låter smart va? Jag kan tala om att det inte fungerar, och om mitt huvud får bestämma så gör vi inte om det...min kropp och jag. Jag provade nämligen det här i somras med resultat rejäla mjukdelsskador i benet där det gjorde så ont i skinnet och under det på skenbenet att jag inte stod ut med tyg mot detta ställe på flera månader. Tur för mig att det var sommar.

Nu var det dags igen, igår kväll, i en inomhustrappa den här gången. Ont, ont, ont när jag stödjer på foten. Vill inte men kanske måste / borde besöka någon akut för att röntga. :-(
Är för närvarande hemma hos mina fina föräldrar som väl inte heller hade förväntat sig att jag skulle komma nerfarande för deras trappa på det där viset, men som snällt rotade fram ett par kryckor ur förrådet...

Mycket märkligt, men kryckorna är superhala...så jag tar det väääääldigt försiktigt just nu. Vill inte göra mig mer illa.

Att återkomma efter ett sportlov med ungarna, och ha gjort sig illa i en inomhustrappa... Jag vet inte jag... Låter mycket bättre att man gjort sig illa i skidbacken... Helst i alperna... ;-) Synd att man är så ärlig...

Nu smärtlindring, frukost och så får vi se. Närmaste veckan blir nog i alla fall skrivande och redigering satt i fokus på grund av detta. Och kanske lite läsning. Får hålla mig lugn. Inget ont som inte har något gott med sig... Måste bara försöka ta mig hem genom Sverige först, med mina fina småtjejer.... Och packa bilen...