Tja, olika kroppar, olika hjärnor, olika tankar....

Det är väl det som gör oss till dem vi är?

Skulle det inte vara så?
Måste alla följa samma mönster, samma mall så skulle vi allihop ha samma form, samma färg, samma ord, samma tankar och inget nytt skulle komma mer under solen.
Tråkigt med andra ord.

En tankeställare när nu en liten del av världen verkar rikta in sina ögon mot de olika kroppsformer som finns....Vad händer den dagen som du som är så irriterad på överviktiga själv blir överviktig pga  t ex sjukdom? Eller när det drabbar ditt barn, partner, syskon eller förälder? Vad händer då? Omvärderar du då, eller tycker du att alla som väger för mycket ska gå omkring och förklara för okända personer som du själv är, varför de väger för mycket? Ska ditt överviktiga barn behöva göra det? Har själv inte just dessa problem, men ser klart och tydligt mönstren i samhället. Om man hackar på folk för utseendets skull är det samma slags diskriminering som rasism. Fy f..!

Låt i stället världen vara olika, fantastisk, mångfacetterad och förunderlig!
Tänk om regnbågen bara hade en färg. :-(

Våren har kommit med full kraft

och mitt liv bestär för närvarande mest av sten, tycks det.

Jag är nämligen på jakt efter en riktigt snygg mur och dito marksten/ plattor.
Här ska göras om.

Har velat mycket hit och dit i valet av mursten, men tror nu att jag hittat rätt. Men det har jag trott förut också....

Vad tycker ni bäst om när det gäller marksten? Stora eller små stenar på en hyfsat stor yta?

Jag var klar över valet att det skulle bli en antracitfärgad platta med struktur i måtten 40x40, men insåg igår att det skulle bli väldigt mörkt tillsammans med utegruppen från förra året som går i mörkt chokladbrun... Hmmm. Därför har jag nu vimsat över i tankarna till lite mer gammeldags marksten, kanske i några olika färger. eller storlekar... Det här var inte lätt.

Vad gillar ni bäst?

Det är bara att konstatera. Ibland har man änglavakt.

Läste lite här inne om vikten av att bilen fungerar. Att däcken och bromsarna funkar som de ska.

Då var jag i sekunden tillbaka där på vägkanten. 

E20. 

Det skulle strax bli skymning och trafiken flöt på bra. På sträckan mellan Strängnäs och Eskilstuna     hände det, där det är långt mellan avfarter. Där trafiken går i 120 kilometer i timmen. Det var inte tjockt med bilar, men det gjorde å andra sidan att de som var ute där och då hade god fart. Bland dem var jag och barnen på väg till landet. 

Genom radions brus hörde jag något konstigt, så jag satte ner ljudet och hann börja bromsa, hade ingen bakom mig då och jag lyckades bromsa ner från bilens 120 och glida de sista metrarna med tre däck in i vägkanten, där, innan diket, utanför vägbandet, men alldeles för nära de förbivrålande långtradarna som körde i sina 120. 

Till bakluckan efter varningstriangeln. Sprang längs med vägen med den, satte ut den så långt bort jag kunde och vågade vara ifrån. Tillbaka. 

Var fanns nu mobilen? I brådskan av stuvningen utav bilen hade den hamnat i bakluckan i någon av påsarna, det var ju inte meningen, hade bara råkat bli när jag bar ut flera saker till bilen, men vilken påse? Det tog ett par dyrbara minuter. Svettiga sekunder. 

Fram. Lyfte ur äldsta, satte henne i fram för att kunna montera fram extradäcket ur bilens golv. Fram med domkraft och hjulkors, allt medan den trafiken som fanns dånade förbi så nära att bilen skakade av vinddraget.

När jag började försöka skruva ur bultarna så skakade händerna så att jag inte kunde hålla dem stilla, paniken hade slagit klorna i mig. Barnen började märka av min rädsla där i bilen, men som ensam vuxen vågade jag inte ta ut dem om jag samtidigt skulle byta däck. Minstingen på två-tre år brukade smita (lyssnade inte alls, kunde springa rakt ut på parkeringar och så, smet när jag satte kreditkortet i kassan i affären och ut genom dörrarna...)...

Jag ringde SOS alarm, för jag visste inte vart jag borde ringa, hoppades på att polisbilen jag sett en stund tidigare skulle kunna förvarna trafikanter om faran med blåljus, men nej. Jag skulle ringa bilbärgaren i stället och blev beordrad att omedelbart plocka ur barnen ur bilen och dra oss upp högt på dikesrenen i väntan, vilket jag gjorde, lyckligtvis kunde operatören också koppla denna panikslagna småbarnsmamma till bärgningsfirman. Att bara komma ihåg något sånär vilken av avfarterna vi passerat.... 

Huttrande satt vi: jag, min lilla två-tre-åring och min sexåring på dikesrenen i skymningen och jublade när vi till slut såg bärgaren köra förbi i fel riktning. Efter en stund kom han tillbaka. Då var det mörkt. Vi fick sätta oss uppe i hytten medan han drog på vår bil vars ena framdäck hade pyspunkterats. I kvällens mörker på väg mot en upplyst och trygg mack för byte av däck berättade han att bilar som hamnade som vår (strax efter en kurva) inte brukade finnas kvar då bärgarna kom till platsen. De brukade ha blivit påkörda av andra bilar. 

Får fortfarande ångest då jag tänker på de dubbla, enorma långtradarna som visslade förbi i säkert 120 utan att byta fil det minsta lilla, ca 30 cm från vår bil. Inte för att det hade behövt någon sådan stor bil för att orsaka katastrof, men det är de som får mig att minnas ångesten. 

Ibland, mina vänner, har man lyckan av att ha änglavakt.

Glad Påsk!

Här är en förkyld påsk, en trädgårdsjobbar-påsk i hektiskt tempo, då maskiner är extra inhyrda och kostar...., en "oj, vi blev kvar hemma för vi är för förkylda"-påsk med tillhörande "men vi har ju inte tänkt alls på påsk-maten, för vi skulle ju ha åkt bort... vad behövs nu då..." och iväg i förkylningsdimman för att skaffa något slags påskbord. Men är det nödvändigt då? Kom frågan... Ja. Traditioner är viktiga. Jag vill ge barnen det.
Men ganska glad är den ändå. Påsken.

Jag hade planer för helgen...

Trädgårdsplaner som inbegrep bortforsling av diverse för gammal ved. Men nu, med snötäcket utanför fönstret väljer jag med gott samvete att sitta framför brasan i kakelugnen, med datorn i knät och Cajsa Stina Åkerströms Jag ger dig min morgon... i öronen. Skön söndag.

Dagen ska ägnas planering av växthus i stället, inne i värmen.
Hoppas ni har det lika bra.

Över 10 grader varmt och klockan är bara nio!

Jag har läst att det kommer att bli kallare igen, men idag...idag ska jag njuta av att våren tog ett stort steg in genom dörren!

Rörigt...

Just nu är det rätt så rörigt omkring mig. Många stora saker ska göras här hemma, tvunget, samtidigt som de sista bokstäverna hittar in eller ut ur mitt manus. På sista tiden har jag gett mig själv fria tyglar att sätta igång med nya manus, och det har blivit flera stycken, men i samtliga har jag nu hunnit så långt att det krävs research för att komma vidare.

Renoveringen är ju kul, men den här delen blir en del av husets historia, och alltså rätt omfattande. Samtidigt härjar influensa-förkylningar i familjen i spridda doser och varje nysning möts av misstänksamhet.

Men alltihop orkar jag förstås, bara det är säkert att våren, trots en del bakslag, är här.
Och det, tillstår jag, är den.
Hurra!!!

Går i härliga växthustankar

Saknar mitt gamla växthus så!
Det blev kvar där vi bodde förut.
Nu: härligt hus, härlig tomt... saknas: växthus.

Varför detta tjat om växthus?
Jo, för att ett sådant förlänger utesäsongen med 2-3 månader. Vilket är mycket i ett kallt, mörkt och blåsigt Sverige. Och inte är det fel att krypa in i när det regnar en sommardag heller.

Längtan.

Där man minst anar...

Jag brukar ha hyfsat bra koll på var jag gör av saker, men min förrförra dator har jag sökt i två dagar för att jag skulle gå igenom vart en del texter tog vägen, sådana som i tämligen avklippta versioner flyttats över från dator till dator... men den fanns ingenstans.

Så idag då jag skulle tvätta lite mer ovanliga saker så grävde jag djupt ner i den gamla tvättkorgen i tvättstugan, som jag visste innehöll ytterkläder och lite annat och så...vips! Där låg den. Min förrförra dator. Kan bara förklara det med att vi måste ha fått oväntat besök, eller något sådant...

Satte på den och läste igenom en del texter som jag inte ens minns att jag skrivit och gillar dem! Härlig känsla. Ändå känner jag mig fortfarande brydd av att jag inte hittar lusten att skriva just nu.

Luften har gått ur mig...

Mitt manus är det bara lite kvar att fixa med sedan ska det skickas in.

Ultraglad satte jag mig så ner och började skriva på inte en, utan två olika historier... inte med tanken att det måste bli något eller så. Ingen press. Kanske borde jag ha tvingat mig till paus, men efter att ha längtat halvt ihjäl mig efter att få sätta tänderna i något nytt så slängde jag mig över datorn. Och sedan de två kvällarna..... Heeeelt dött.

Man kan alltså inte tala om problem med att formulera en plott, en riktning eller ens ett kapitel. Nej. Här handlar det om ord. Och orden har stängt in sig i ett låst rum, där de har möte. Utan mig. Så är det. Jag griper efter något ord att fortsätta med, på något sätt fortsätta, någon av de nya berättelserna med, men det är helt tomt och jag griper efter andetag, för det är det enda jag hör.

Kanske dags att pausa och öppna dörrarna på vid gavel för någon annan berättelse...

Det känns lite som om jag tappat pennan...

och jag letar efter den.
Då liten är hemma förkyld sedan några dagar kanske det är skälet till att jag inte finner ron att sitta ner och få ner de så viktiga orden. Orden som just nu flytt det tunga huvudet.

Var är nu pennan någonstans.....

Deckarna...

Såg programmet. Är det någon mer än jag som reagerade negativt på att de framställde deckarförfattarna som mördare? Det greppet gillar jag inte alls.

Flera manus på en gång?

Hur gör ni när ni blivit klar med ett manus och ska börja på något nytt? Om ni får flera idéer, skriver ni på flera på en gång i början, eller väljer ni ut ett? Jag började på ett igår, och idag kom idén till ett annat manus... får se om det funkar att skriva på flera, parallellt.

Nu kunde jag inte hålla fingrarna i styr längre.

Manus nummer två är påbörjat. Och jag njuter sååååå!

Utrensning i bokhyllan.

Jo, så var det tänkt.
Varför behålla alla dessa böcker som jag redan läst och som jag inte direkt blivit berörd av. Kanske man skulle göra sig av med dem?
Jag började med att göra en förteckning av de första hyllraderna, men tröttnade.
Insåg att det förmodligen slutar som det brukar. Jag ser ut ett gäng böcker som borde få stryka på foten, men på något sätt så letar de sig alltid in i hyllorna igen...Älskar böcker som sådana...och bibliotek. De som jag har allra svårast att skiljas från är fackböcker. De gamla studieböckerna... där det finns sådana som jag säkert aldrig kommer att vilja läsa igen... ändå kommer de på något märkligt sätt ändå tillbaka in i hyllan.... Kan ju aldrig bero på mig....

Tillbaka från testläsare...

Jojomen...till största delen har jag fått tillbaka från mina testläsare, så nu ska jag sammanställa kapitel för kapitel deras synpunkter och sedan gå igenom allt från början till slut. Sedan.... Mja.... Men det tar nog lite tid att gå igenom mina hundra kapitel, så framåt våren så.

Lite löst har jag roat mig med att skriva lite på något nytt... men det får vi se om det kan bli något mer än bara kul.

För tillfället varvas tankarna med Alfons Åbergs filmljud från teven, barnen är hemma sjuka. Förkylda med magarna i olag. Så idag ingen riktig skrivardag.

Men ändå. 2015. Ett riktigt och viktigt skrivarår. Tror och hoppas jag.

Och ett år då jag ska få ordning på torpet.

Ett bra år. 2015.