Ända sedan jag var liten har jag haft den märkliga illusionen att det är författare jag ska bli. Sedan har jag ägnat mig åt allt möjligt annat än skrivande, troligen som någon sorts flykt från det som utövat en farlig dragningskraft, samtidigt har jag längtat. Det känns som ett otillsett behov, en längtan och en sorg när jag inte skriver. Med tiden har jag blivit van vid att prioritera allt annat än skrivande.
När jag var yngre kändes det som om jag mest var hel med pennan i hand, dator var helt otänkbart som uttrycksväg. Sedan gick jag utbildningar där jag var tvungen att producera med hjälp av datorn, och nu är den det som känns bäst. Underligt hur saker kan ändras.
Ända från början har jag ändå känt likadant inför min stora inre fråga - att ge skrivandet en ärlig chans - att: ja, jag kan tänka mig att bli författare, men jag vill inte bli känd. Så det är den typen av wannabe jag är. Ja, jag vill bli författare (för själva processen att skriva etc) men jag vill inte bli kändis, och inbjuden till någon tv-soffa eller så. Så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Gladast blir jag när någon skriver en rad!