Har varit däckad tillsammans med mina små men nu känner jag hur det kliar i fingrarna igen och hur huvudet liksom öppnar upp, som en ny radiofrekvens från....ja, ibland undrar man varifrån det man skriver kommer.
Det mesta som lämnar mina fingrar i form av små noveller eller så är inte självupplevt. Jag väljer lika ofta en manlig huvudperson som en kvinnlig. Vansinnigt? Ja, kanske. Men än så länge behöver jag inte bry mig så mycket om att andra ska läsa det. Det är jag och alla mina startskott för böcker. För jag har lättast att formulera början på storys. Det som känns svårt för mig är de långa raksträckorna som jag verkligen egentligen inte vill skriva. Jag vill alltså inte att de ska kännas som transportsträckor (ok, vilken författare vill det då...) men de och jag är oftast inte vänligt stämda mot varandra. Och därför har det blivit sååå många början och någonstans strax efteråt lägger jag ner dem i lådan och så hittar jag dem tidigast något år efteråt.
Men den här gången ska det bli annorlunda. Den här gången ska jag ta hjälp av andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Gladast blir jag när någon skriver en rad!