Bakterier vik hädan!

Barnbasilusker älskar mig. Japp, så är det. Immunförsvar är inget jag lyckats hitta än så länge i min kropp. Försvararna i immunförsvaret har nog ständig permission, verkar det som för det barnen hittar på dagis ger de så snällt vidare till mig. Allt. Nu ska jag och alla basiluskerna ha ett långt möte med täcke och kudde. Tänk vilken tur jag ändå har som blir sjuk under helgen...då kan ju maken ta hand om de andra som inte heller mår så bra...och så mig också.

En test jag hittade hos Julia Skott:

Saker ni undrade

1. Vad gjorde du för tio år sedan?

I min lägenhet flyttade det plötsligt in en man...och han har stannat. Jag blev alltså sambo.

2. Vad gjorde du för ett år sedan?

Då lade jag pussel med baby hemma och barn på dagis.

3. Fem snacks du gillar

*  Ostbågar

*  Sourcream & onion chips

*  Torkade tunna äppelskivor

*  Godis (fr.a. saltlakrits, ljus och "opretentiös" choklad och sura saker)

*  Jalapeño poppers

4. Fem sånger du kan hela texten till:
Ojojoj... en del fastnar så att säga bättre än andra, det blir verkligen en blandad kompott:

*  Här kommer Pippi Långstrump

*  Vila vid denna källa (Carl Michael Bellman)

*  Falling av Alicia Keys

*  Summertime (Janis Joplins)

*  Take this waltz av Leonard Cohen

(nämnda i ordning som de kom in i huvudet)

5. Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär:

*  Införskaffa några boenden i olika delar av Europa

*  Betala av lån

*  Skriva på heltid (utan dåligt samvete)

*  Ta hjälp med snöröjning och gräsklippning samt beskärning av träd och buskar

*  Ta hjälp i fler renoveringssituationer för att få lite snabbare resultat.

6. Fem dåliga vanor:

*  Tidsoptimist

*  Kommer i säng för sent för någon som har småbarn som vaknar mitt i natten

*  Glömmer lätt tvätten i tvättmaskinen.

*  Glömmer ladda mobilen

Näe...kommer inte på något mer. Just nu.

7. Fem saker du gillar att göra:

*  Skriva

*  Fixa i trädgården

*  Dricka en kopp kaffe ute i vårsolen och höra fåglar (låter som om jag var 100 år)

*  Sjunga

*  Rida (tyvärr var det länge sen nu)... annars titta på engelska TV-deckare.

8. Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa:

*  Näbbstövlar

*  Stringunderkläder

*  Ätbara underkläder

*  Ryschpysch-topar

*  Madonnas strut-body

9. Fem favoritleksaker:

*  Datorn

*  Mobilen (I-pod)

*  Figursåg (maskin)

Nja, kommer inte på så mycket leksaker direkt

10. Tio personer du vill se göra den här utmaningen:

En narcissistisk person

En person med kluven identitet

Mozart

Einstein

Bellman

En hemlös person som dock inte lider av något missbruk

Reinfeldt

Juholt

Drottning Silvia

En person i yngre tonåren

Jag måste motionera skrivarfingrarna lite...

så här kommer en text som de ville skriva. Jag kommer att skriva små korta historier här och var på min blogg, därför att de bara måste komma ut. Och kanske hellre att de blir lästa än att de bara blir liggande i någon mapp på datorn.
På förhand vill jag varna för att just den här är en obehaglig text, så att man kan välja att inte fortsätta läsa den.



Svinen

Darrande drog hon på sig kläderna. Hon hörde hur musiken dunkade och hur skratten och pratet därute ekade. Hon vinglade fram till en spegel som satt på väggen bredvid dörren. Såg sina mörka skrämda ögon där tårarna steg upp när hon såg sig själv. Hon drog snabbt handen genom håret, bet sig i kinden för att förorsaka lite smärta för att hon skulle kunna skärpa till sig. Hon bara måste kunna komma igenom festen och ut, utan att falla igenom.

Hon öppnade dörren och stängde den snabbt efter sig, så att ingen skulle se att hon kom ut därifrån. Hon såg sig om Där borta stod Jenny. Hon verkade ha kul. Minna gick på ostadiga ben dit, tog Jenny i armen och viskade "Jag går nu" i örat på henne. Jenny nickade bara och fortsatte prata med dem hon var med. Oförmögen till att varna sin bästa kompis tog hon sig ut i hallen så fort benen bar. På med stövlarna, jackan fortfarande i handen då hon öppnade dörren och flydde ut i trappuppgången. Hon stannade, lyssnade. Nej, det verkade inte som om några från festen var här ute. Tur. Nu sprang hon nerför trappan, snavade, benet bara vek sig. Slog i knät. Det gjorde vansinnigt ont och tårarna rann ner längs hennes kinder. Väl ute, då hon haltande småsprang sin väg i vinternatten kunde hon bara konstatera att smärtan i knäet matchade smärtan inuti henne.

De hade hållit fast henne. Trots att hon sagt nej. En kvinnas nej betyder ja, hade en av de frustande av skratt sagt till de andra...Den Minna som gick på festen hade upphört existera där och då. Kvar fanns bara ett tomt skal. Ett tomt skal som visste att det inte går att lita på andra.


Lina

Envishet ska löna sig

För några timmar sedan kände jag hur fingrarna och hela jag verkligen skrek efter att få skriva. Men som vanligt satte jag käppar i hjulet för mig själv. Jag tänkte: jag går bara in på bloggen först, och vad hände? Jo, jag fastnade i layout-sidor och ett evigt letande efter tid. Den som bloggen presenterar efter att man skrivit något alltså. För min blogg ville det var på andra sidan Atlanten, det här. Och hur ska man komma underfund med sin blogg och anförtro sig något här om bloggen inte verkar vilja vara i samma världsdel som du, och dessutom inte verkar tala samma språk... Runt min blogg verkar desto fler engelskspråkiga husera. Trevligt, säkert. Bara det att de inte kan läsa vad jag skriver. Så jag blir den jobbiga grannen som talar som svenske kocken i muppet show...

Ändring alltså. Så nu har jag ändrat tiden i inställningarna, det är bara det att min drake inte verkar ha upptäckt det än. Är nämligen fortfarande granne med idel engelskspråkiga bloggar. Nå, i alla fall så stal detta pimpande tiden från mitt författarego. Och nu är klockan så mycket att det som kan komma rinnande ut genom fingertopparna inte kanske prompt står i kontakt med hjärnan.

Ínte ett ord...

skrev jag idag heller. Jag börjar halvt desperat undra var tiden överhuvudtaget finns till att skriva, för mig. Finns den verkligen? Är det jag som fortfarande prioriterar allt annat? Sjuklingen hemma gör det visserligen inte lättare. Hon vaknar några gånger om natten, nu när hon är sjuk och i natt klev vi dessutom (jag och mannen) upp vid halvfem för att (pga hastigt önskemål från hantverkare) städa en del av garaget. När jag kom in igen vaknade liten och somnade sedan inte om... Men så är det i mitt liv, just nu.

Suktar efter tiden då jag ska sätta tänderna i boken och händerna på tangenterna. Hoppas jag fortfarande kommer ihåg hur man skriver, men det är kanske därför jag är här?

Tänder på tänder?

Har pratat om tandfén med min äldsta dotter, men fick frågan vad hon ska med alla tänder till...? Ja, det hade jag inget svar på. Kanske hon borrar hål i dem och gör halsband av dem? Mitt svar blev helt enkelt att jag inte vet, något som hon verkar hyfsat nöjd med just nu, men vad skulle ni ha sagt?

Dagarna flyger fram

Varför måste tiden gå så förbenat fort? Med den här takten hinner jag ju aldrig ens öppna upp dokumentet med boken jag skriver. Nu är minsta sjuk och hemma från dagis. Ligger utslagen i rispuffen och tittar på Nalle Puh. Och jag hinner bara fixa lite här och där. Jag som på sätt och vis längtade efter att den här veckan skulle börja för att jag nu skulle säta igång med saker... nu går hela veckan bort (från att skriva, renovera och sånt) till att sköta om (och iofs ha mysigt med) min lilla sjukling och sedan ha båda hemma i slutet av veckan. Så gick det med den tiden. Men samtidigt får jag se det som dyrbara minuter jag får med de små sockersmulorna.

Författardrömmen

Ända sedan jag var liten har jag haft den märkliga illusionen att det är författare jag ska bli. Sedan har jag ägnat mig åt allt möjligt annat än skrivande, troligen som någon sorts flykt från det som utövat en farlig dragningskraft, samtidigt har jag längtat. Det känns som ett otillsett behov, en längtan och en sorg när jag inte skriver. Med tiden har jag blivit van vid att prioritera allt annat än skrivande.

När jag var yngre kändes det som om jag mest var hel med pennan i hand, dator var helt otänkbart som uttrycksväg. Sedan gick jag utbildningar där jag var tvungen att producera med hjälp av datorn, och nu är den det som känns bäst. Underligt hur saker kan ändras.

Ända från början har jag ändå känt likadant inför min stora inre fråga - att ge skrivandet en ärlig chans - att: ja, jag kan tänka mig att bli författare, men jag vill inte bli känd. Så det är den typen av wannabe jag är. Ja, jag vill bli författare (för själva processen att skriva etc) men jag vill inte bli kändis, och inbjuden till någon tv-soffa eller så. Så det så.

Tårta och feber

Idag har det inte blivit det minsta lilla skrivande, det brukar det heller inte kunna bli på helgerna. Då pockar en massa andra saker på min uppmärksamhet. Idag var det en födelsedag i gångna veckan som förbereddes och firades. Släktingar hämtades, kom, for och skjutsades hem igen. Och så upptäckte vi nu sent på kvällen varför lillskruttan verkade trött och hängig idag, ville inte ens ha tårta. Hon har feber. Det betyder att hon blir hemma från dagis åtminstone i morgon. Därmed kan jag räkna bort skrivtiden jag så gärna sett. Hoppas att minstingen inte smittat ner de gamla skröpliga släktingarna bara.

Så lyfter draken

Takeoff, som det ju heter i en del sammanhang. Här är jag nu för första gången. Min tanke med bloggen är att skriva om att skriva. För det är det jag gör, eller ska göra. En del annat kommer säkert att slingra sig in här av bara farten, som småbarnsliv, husrenoveringar, båtrenoveringar, trädgårdstankar, släktforskning och lite allehanda. Måste bara klura ut hur man sköter den här draken först. Har aldrig haft en drake förr.