Sakta lämnar jag kapitel efter kapitel bakom mig i det att jag rättar till det absolut sista.

Med Scrivener har jag färgkoder till varje kapitel så att jag lätt kan se hur långt jag hunnit med just det kapitlet (massor av olika "etiketter") och till min stora glädje lämnar jag nu kapitel efter kapitel efter mig märkta i just den ljust gröna tonen som anger att de är helt färdiga. Whiii!
Men än har jag mycket kvar av samma sorts jobb, men nu är det äntligen kul igen, riktigt kul!!

Eftersom jag är en så högst sporadisk bloggare (som ni som läser mina nyckfulla texter nog märkt) så säger jag

Glad Midsommar!!!!

redan nu. :-D

Tycker det är så märkligt...

att skatten man ska betala då man ska in i Stockholms trängsel även gäller utfartstrafiken. Något även amerikanska gäster kommenterat. Det normala där är att man betalar på väg in i en tät-trafik-zon, men inte på väg ut (så klart). Så är det inte här. Märkligt.

Ett par väldigt lugna dagar har passerat...

där det mest aktiva var en promenad på fantastiska göta landsväg på nationaldagen och en innebandy-avslutning för äldsta dottern idag. Barnen är ungefär som vanligt. Klänger, klättrar, rockar rockring, hoppar rep och studsmatta... det är vi, min man och jag som är lite bedövade, men personen som gick bort var över nittio år och sorgen är, kan man kanske konstatera, rent egoistisk.

Annars är det tankar om trädgården som sedan ganska länge stökar runt i mitt huvud. Vatten i trädgården, växthus, belysning... en uteplats, någon mur...

Mitt manus tråkigaste skede håller tack och lov på att ta slut... jag har ägnat en stund varje kväll åt ord-genomgången och utan undantag finner jag det så otroligt tråkigt och enahanda att jag somnar över manuset och får sluta efter en kort stund. I och för sig sätter jag kanske ofta igång alldeles för sent (runt 23-tiden). Nå, snart är det över och efter ett par snabba genomläsningar så ska den ut till mina testläsare. Äntligen... kan jag säga då. Hoppas att jag inte finner genomläsningen lika tråkig, då ligger jag illa till.

The Paradise på tv, datorn i knät, fönstret öppet bakom mig och en koltrast och andra fåglar som sjunger så att det låter som en regnskog över nejden bakom mig. Sämre kan man ändå ha det.

Önskar er alla en rofylld kväll.

Ibland kämpar man om tiden.

Tiden med en väldigt nära rann ifrån oss nu i veckan och tiden verkar både rusa och stå still samtidigt. Tid finns inte för något just utom att hålla sig flytande just nu, samtidigt så känns det som om sekundvisaren har hakat upp sig och vi står med sorgen som fastfrusna i ögonblicket.
Det var inte helt oväntat, någon gång måste det ske, men ändå finns det hjärtskärande som inte kan uttryckas bättre än: Hon saknas oss!