till förmån för eländiga räkningar.
Nåväl.
Trösten blir nu Miss Marple på teven.
Imorgon blir det skriva av och dessutom blir det en aning mer ordning i huset. Hoppas jag.
Tjing!
söndag 2 september 2012
onsdag 29 augusti 2012
Så plötsligt var hösten här...
Äpplena lyser röda från trädet, barn har börjat dagis och skola. Inskolningar, nya förhållningsregler, kalendern fylls i... Även jag börjar så att säga i skola, eller kurs om man så vill. Det känns riktigt spännande för det är mitt livs första (och sannolikt enda) skrivkurs som kommer att vara i ett år.
Det känns som om det här är början till en härlig tid.
Inte för att sommaren inte var härlig, men det är för mig ovanligt att se på hösten med förväntan i sinnet... som jag gör nu.
Det känns som om det här är början till en härlig tid.
Inte för att sommaren inte var härlig, men det är för mig ovanligt att se på hösten med förväntan i sinnet... som jag gör nu.
söndag 22 juli 2012
Återkom till trädgården idag...
och herreminje vad det hade växt! Man kan tro att jag gödslat här hela våren men så är inte fallet. Gräset borde ha slagits med lie, men som tur är ; ja, för annars skulle mina fötter raskt försvinna, har vi ingen sådan.
Stackars gräsklippare!
Men till slut (efter mycket lång tid) såg trädgården åter ut som om den visste hur en väluppfostrad...jag menar välskött trädgård ska se ut.
Allt utom området bakom bersåbuskarna för där tittar jag inte förrän senare. Out of sight, out of mind...får vi väl hoppas.
Skatorna eller några andra pigga flygare har kapat åt sig merparten av de röda vinbären. Där hänger bara enstaka kvar.
Nästa år blir det blå nät över godsakerna i god tid. Så kanske de räcker till någon tallrik bär med mjölk. Har flera buskar, men de är bara något år gamla så det blir inte så mycket av det goda än. Ännu mindre med skator i trädgården förstås.
Jag kom in på skrivkursen i alla fall så nu blir det skriva av i ett år framöver! Härligt!
Så kanske jag får lite ordning på mina prioriteringar också...
Annars... målar möbler, flyttar möbler, snickrar, klär om stolar och en del andra saker som kan vara kul att fixa med när man ändå har semester...
Stackars gräsklippare!
Men till slut (efter mycket lång tid) såg trädgården åter ut som om den visste hur en väluppfostrad...jag menar välskött trädgård ska se ut.
Allt utom området bakom bersåbuskarna för där tittar jag inte förrän senare. Out of sight, out of mind...får vi väl hoppas.
Skatorna eller några andra pigga flygare har kapat åt sig merparten av de röda vinbären. Där hänger bara enstaka kvar.
Nästa år blir det blå nät över godsakerna i god tid. Så kanske de räcker till någon tallrik bär med mjölk. Har flera buskar, men de är bara något år gamla så det blir inte så mycket av det goda än. Ännu mindre med skator i trädgården förstås.
Jag kom in på skrivkursen i alla fall så nu blir det skriva av i ett år framöver! Härligt!
Så kanske jag får lite ordning på mina prioriteringar också...
Annars... målar möbler, flyttar möbler, snickrar, klär om stolar och en del andra saker som kan vara kul att fixa med när man ändå har semester...
torsdag 5 juli 2012
Barn i snöre?
Nej, jag har inget barn i något snöre men ibland skulle jag helt ärligt vilja ha ett snöre till Liten. Ett att binda fast runt hennes mage så att hon inte var riktigt överallt hela tiden. Utan bara på si så där 20 ställen samtidigt.
Hur det gick till vete gudarna men vårt barn är som en kvinnlig variant av Emil. Full av bus, upptåg och hyss. Så mycket att jag (återigen ärligt) funderar på sådana där små blå skrivböcker att skriva upp dem i som Emils mamma hade. De skulle här ha en strykande åtgång.
Här kan berättas kortfattat om någon timme härom dagen, då vi var på landet i ett ganska barnsäkert hus. Jag hade sorterat ut en del saker ur köksskåpen och ställt på ett bord i ett annat rum, för att det inte skulle hamna i skåpen igen av misstag. Ut skulle det nämligen. Men liten tyckte att det skulle diskas, så en efter en bar hon tillbaka sakerna och släppte ner i diskhon där hon sedan hon dragit fram en pall i brist på diskborste hittat en tandborste att diska med... Nå, efter en stund får jag besök och Liten kommer då in med senaste fyndet, ett gammalt kassettband (som jag inte har en aning om vad det var på) där hon dragit ut en stor del av själva reman i. Den hade hon lagt som en boa framifrån, runt nacken och ner på andra sidan fram. En jättestor driva av remsan (såg ut som 5 meter ungefär) höll den stolta i ena handen. Så stolt. Det var nog första gången hon såg ett kassettband (och enda gången tills hon fyller ungefär 15 år).
Efter denna bedrift sågs hon återigen vid diskhon, varefter hon innan timmen var slut hade luskat reda på en överstrykningspenna som hon kluddrat med i en lånebok. Stöööön!
Dagen innan tyckte hon väl golvet borde skuras då hon ivrigt stod vid diskhon och öste ner vatten på golvet med en dockpotta hon hittat. Detta gjordes för säkerhets skull under 2 tillfällen den dagen. Och ja, jag hänger efter henne hela tiden (tycker jag) men medan jag städar upp (till exempel pölar från köksgolv) så hittar hon på nästa och nästa och nästa bus.
Hur det gick till vete gudarna men vårt barn är som en kvinnlig variant av Emil. Full av bus, upptåg och hyss. Så mycket att jag (återigen ärligt) funderar på sådana där små blå skrivböcker att skriva upp dem i som Emils mamma hade. De skulle här ha en strykande åtgång.
Här kan berättas kortfattat om någon timme härom dagen, då vi var på landet i ett ganska barnsäkert hus. Jag hade sorterat ut en del saker ur köksskåpen och ställt på ett bord i ett annat rum, för att det inte skulle hamna i skåpen igen av misstag. Ut skulle det nämligen. Men liten tyckte att det skulle diskas, så en efter en bar hon tillbaka sakerna och släppte ner i diskhon där hon sedan hon dragit fram en pall i brist på diskborste hittat en tandborste att diska med... Nå, efter en stund får jag besök och Liten kommer då in med senaste fyndet, ett gammalt kassettband (som jag inte har en aning om vad det var på) där hon dragit ut en stor del av själva reman i. Den hade hon lagt som en boa framifrån, runt nacken och ner på andra sidan fram. En jättestor driva av remsan (såg ut som 5 meter ungefär) höll den stolta i ena handen. Så stolt. Det var nog första gången hon såg ett kassettband (och enda gången tills hon fyller ungefär 15 år).
Efter denna bedrift sågs hon återigen vid diskhon, varefter hon innan timmen var slut hade luskat reda på en överstrykningspenna som hon kluddrat med i en lånebok. Stöööön!
Dagen innan tyckte hon väl golvet borde skuras då hon ivrigt stod vid diskhon och öste ner vatten på golvet med en dockpotta hon hittat. Detta gjordes för säkerhets skull under 2 tillfällen den dagen. Och ja, jag hänger efter henne hela tiden (tycker jag) men medan jag städar upp (till exempel pölar från köksgolv) så hittar hon på nästa och nästa och nästa bus.
tisdag 3 juli 2012
Wow! Men jag har aldrig varit duktig på att dra ut på det goda...
Efter ett par veckors vistelse på landet fick jag så äntligen "Sonjas sista vilja" i händerna i söndags kväll. Och helt horribelt är den redan slut. Det får mig att undra om mina barn fick någon kontakt med mig igår och idag på morgonen...? Vad kan jag inte hummande ha lovat dem utan att ha en aning medan jag läste i denna helt underbara bok.
Här kommer ett par till superlativ om den: upplyftande, rolig, befriande!
Det enda som är tråkigt är att den tog slut alldeles för snabbt (för att jag sträckläste den)... så vad ska jag nu hitta på att göra i sommarvärmen som äntligen hittat dit där jag är?
Vet ett som är helt säkert. Kommer att hålla utkik efter Åsa Hellbergs alster i fortsättningen!
Nå, vart tog nu barnen vägen?
Här kommer ett par till superlativ om den: upplyftande, rolig, befriande!
Det enda som är tråkigt är att den tog slut alldeles för snabbt (för att jag sträckläste den)... så vad ska jag nu hitta på att göra i sommarvärmen som äntligen hittat dit där jag är?
Vet ett som är helt säkert. Kommer att hålla utkik efter Åsa Hellbergs alster i fortsättningen!
Nå, vart tog nu barnen vägen?
måndag 18 juni 2012
Nej, jag har inte i egentlig mening gått under
jorden...men med den envisa förkylningen kom också en ovanlig typ av slöhet. Detta i allra högsta grad när det gällde skrivande. Både blogg och annat. Men nu ska det väl bli lite mer ordningssamt. Kanske. Om det nu kan bli det just nu, i semestertider?
Blev så glad när jag kollade min mail för där stod det att jag vunnit Åsa Hellbergs bok som lottades ut. Så nu väntar jag med spänning på att den ska dyka upp i brevlådan. Springer nog lite oftare närmaste dagarna nu för att kolla efter den.
Blev så glad när jag kollade min mail för där stod det att jag vunnit Åsa Hellbergs bok som lottades ut. Så nu väntar jag med spänning på att den ska dyka upp i brevlådan. Springer nog lite oftare närmaste dagarna nu för att kolla efter den.
onsdag 6 juni 2012
Ber verkligen om ursäkt för
det tomma innehållet på draken idag. Skyller helt och hållet på förkylningen som tvingar mig att ta det lugnt och ha tråkigt. Huvudet känns som om någon proppat bomull i det så därför är det trots stillasittandet inte så bra dag för skriverier.
Sannolikt mår jag väl bättre i morgon, för någonstans måste väl detta vända, eller...?
Sannolikt mår jag väl bättre i morgon, för någonstans måste väl detta vända, eller...?
tisdag 5 juni 2012
fredag 1 juni 2012
Att få följa med till skolan...
Åh, nästan-ångest! Jag tänkte mig rader av skolbänkar, teckningar på väggarna... det som fanns på den gamla goda (?) tiden och in klev jag i ett klassrum med fina lite större bord, teckningar på väggarna, dockvrå, trafikmattevrå osv... ja, det är ju sexårsverksamheten förstås, men ändå!
Trots detta kan jag inte annat än känna ett styng i hjärtat då jag inser att min lilla Stora ska börja där i höst... och gå i skolan i minst tio år. Dubbelt så länge som hon funnits till... Puh! Blir lite skrämd då jag ser hur drillade klassen över henne var i att bli tysta. Lite familjen von Trapp-varning. Jag vill ju inte bli av med min lilla bullrande stökiga Stora. Min tanke är: hur i hela friden ska hon klara av att redan börja skolan, jag menar: jag är ju inte redo för det än...
Trots detta kan jag inte annat än känna ett styng i hjärtat då jag inser att min lilla Stora ska börja där i höst... och gå i skolan i minst tio år. Dubbelt så länge som hon funnits till... Puh! Blir lite skrämd då jag ser hur drillade klassen över henne var i att bli tysta. Lite familjen von Trapp-varning. Jag vill ju inte bli av med min lilla bullrande stökiga Stora. Min tanke är: hur i hela friden ska hon klara av att redan börja skolan, jag menar: jag är ju inte redo för det än...
Så satt jag då åter med räkningarna på sena kvällen...
och plötsligt fick jag meddelanden om att nej, nu var det minsann för sent att plocka över pengar till betalningsmottagarna tills i morgon. Nu fick jag ta måndag i stället. Och ändra på dem som tidigare gått igenom. Nåväl. Då får det väl bli så då... Varje gång månadens räkningsomgång ska gås igenom och betalas drar jag mig utav helvete för att sätta igång. Men när jag sedan väl börjar och det går ganska fort att avverka högen tänker jag alltid på hur underbart det är att kunna göra detta via nätet och slippa trälet med att gå till banken som förr. Och så lovar jag som så många gånger förr att vara snabbare i månadsskiftet nästa månad. Varför inte ligga i framkant och skriva in order på betalningar redan när jag får räkningarna...? De fantastiska högtflygande planerna intar min tankebana. Men när nästa månadsskifte kommer så sitter jag nog där igen och drar mig. Men förhoppningsvis kommer det i alla fall inte iväg för sent som det gjorde nu...
I pallkragarna har potatis och sockerärtor börjat gro, lökens blast är riktigt hög, gräslöken från i fjol kom igång alldeles utmärkt till en jättetuva. Tyvärr har Storan visat kompisarna på den så den är naggad på, tråkigt nog i höjdled, så det dröjer väl si så där en månad innan den är ok igen. Måste få stopp på svinnet först bara. Kryddlanden har också tagit sig, men mest är det sådana kryddor som jag har lite svårt att plocka in i recepten, som har tagit sig efter förra året. Citronmeliss, myntor i alla de former, curryört och kanske bäst av dessa överlevare oreganon. Jordgubbsplantorna har förökat sig och det får de gärna fortsätta med. Bärbuskarna har nästan alla klarat sig. De som inte överlevt har typ blivit överkörda av larvfötter då det skulle grävas för bergvärme. Roligast att beglutta är i alla fall rabarbern. Jag har två sorter. Den ena hände det nog något med vid planteringen förra året, jag tror att rotsystemet fick sig en knäck eller så. Den är ganska pirig. I alla fall om man jämför med den enorma kompis-rabarbern den har bredvid sig i pallkragen. Jättestor! Här ska bakas smulpaj med rabarber och lagas rabarberkräm så det står härliga till. Hoppas alla i huset tycker lika mycket om det som jag.
I pallkragarna har potatis och sockerärtor börjat gro, lökens blast är riktigt hög, gräslöken från i fjol kom igång alldeles utmärkt till en jättetuva. Tyvärr har Storan visat kompisarna på den så den är naggad på, tråkigt nog i höjdled, så det dröjer väl si så där en månad innan den är ok igen. Måste få stopp på svinnet först bara. Kryddlanden har också tagit sig, men mest är det sådana kryddor som jag har lite svårt att plocka in i recepten, som har tagit sig efter förra året. Citronmeliss, myntor i alla de former, curryört och kanske bäst av dessa överlevare oreganon. Jordgubbsplantorna har förökat sig och det får de gärna fortsätta med. Bärbuskarna har nästan alla klarat sig. De som inte överlevt har typ blivit överkörda av larvfötter då det skulle grävas för bergvärme. Roligast att beglutta är i alla fall rabarbern. Jag har två sorter. Den ena hände det nog något med vid planteringen förra året, jag tror att rotsystemet fick sig en knäck eller så. Den är ganska pirig. I alla fall om man jämför med den enorma kompis-rabarbern den har bredvid sig i pallkragen. Jättestor! Här ska bakas smulpaj med rabarber och lagas rabarberkräm så det står härliga till. Hoppas alla i huset tycker lika mycket om det som jag.
onsdag 30 maj 2012
Vilken tid skriver ni bäst?
På natten eller på dagen?
Förr skrev jag helst på natten eftersom jag då var ostörd, numera fungerar det inte så bra för småttingarna har mardrömmar, hosta mm och jag är dödstrött till att börja med, så historierna vid den här timmen t.ex. kan verkligen bli hur som helst.
Förr skrev jag helst på natten eftersom jag då var ostörd, numera fungerar det inte så bra för småttingarna har mardrömmar, hosta mm och jag är dödstrött till att börja med, så historierna vid den här timmen t.ex. kan verkligen bli hur som helst.
fredag 25 maj 2012
Lång dags färd mot natt
Idag fick jag en bok av maken när han kom hem. Han hade fått den gratis på centralen. Trevligt, trevligt... Underligt nog var den (en blodig deckare) försedd med reklam för barncancerfonden inuti. Är inte det en något udda kombination?
Det är ju fredag, så nu får jag ha mysiga familjen runt mig under helgen, kanske hinner jag också läsa lite i deckaren som mannen kom hem med. Är dock inte helt säker på hur jag kommer att gilla den... på baksidan står nämligen att det är författarparets blodigaste (och jag har ingen aning om hur blodiga deras tidigare böcker varit). Älskar deckare men när jag väljer en sådan bok blir det helst sådana där själva mordet sker mellan kapitlen. Är lite för fredlig av mig för att må bra av alltför våldsamma skildringar.
Men texten i den var i alla fall i normalstora bokstäver och inte i de yttepyttesmå jag råkat ut för i flera pocketar på sistone... sådana där man måste ha förstorande glasögon för att kunna tyda tecknen. Tja... det ska ju absolut anföras till bokens fördel. Får hoppas att den har fler fördelar för den har 608 sidor.
I och för sig blir den ju ganska lättläst med stort typsnitt och korta rader, men ändå...
Och så tror jag att jag börjar på den när det är så mycket dagsljus som bara möjligt är... hur nu det ska gå till med småbarn i huset.
Nu har hjärnan lagt av och ögonen svider av trötthet och ledsnad så nu måste jag också komma i säng, som resten av familjen gjort för en god stund sedan.
Trevlig helg!
Det är ju fredag, så nu får jag ha mysiga familjen runt mig under helgen, kanske hinner jag också läsa lite i deckaren som mannen kom hem med. Är dock inte helt säker på hur jag kommer att gilla den... på baksidan står nämligen att det är författarparets blodigaste (och jag har ingen aning om hur blodiga deras tidigare böcker varit). Älskar deckare men när jag väljer en sådan bok blir det helst sådana där själva mordet sker mellan kapitlen. Är lite för fredlig av mig för att må bra av alltför våldsamma skildringar.
Men texten i den var i alla fall i normalstora bokstäver och inte i de yttepyttesmå jag råkat ut för i flera pocketar på sistone... sådana där man måste ha förstorande glasögon för att kunna tyda tecknen. Tja... det ska ju absolut anföras till bokens fördel. Får hoppas att den har fler fördelar för den har 608 sidor.
I och för sig blir den ju ganska lättläst med stort typsnitt och korta rader, men ändå...
Och så tror jag att jag börjar på den när det är så mycket dagsljus som bara möjligt är... hur nu det ska gå till med småbarn i huset.
Nu har hjärnan lagt av och ögonen svider av trötthet och ledsnad så nu måste jag också komma i säng, som resten av familjen gjort för en god stund sedan.
Trevlig helg!
Länge har jag slitits mellan olika platser...
vi har ett ställe där vi är nästan jämt, och så har vi det andra, det som funnits i nära femtio år hos oss i min familj. När sommaren kommer och allt blommar på vanliga stället kommer dåliga samvetet, för jag borde samtidigt vara på andra stället. I juni och juli skulle jag sålunda vilja klona mig och vara på båda ställena samtidigt, utan att missa någonting.
Så har det varit under en längre tid.
Men nu är det tydligen slut med det.
Andra stället ska bytas ut mot något jag aldrig kommer att känna så starkt för, men samtidigt så slipper jag dåliga samvetet. Även här är det kluvet. För jag älskar verkligen det som ska bytas bort. Stället är en del av mig.
Av två onda ting; det dåliga samvetet över att jag inte är där tillräckligt ofta och känslan nu när det är för sent så föredrar jag ändå det ständigt överhängande dåliga samvetet.
Kärleken till en plats på jorden. En liten plats men oersättlig.
Så har det varit under en längre tid.
Men nu är det tydligen slut med det.
Andra stället ska bytas ut mot något jag aldrig kommer att känna så starkt för, men samtidigt så slipper jag dåliga samvetet. Även här är det kluvet. För jag älskar verkligen det som ska bytas bort. Stället är en del av mig.
Av två onda ting; det dåliga samvetet över att jag inte är där tillräckligt ofta och känslan nu när det är för sent så föredrar jag ändå det ständigt överhängande dåliga samvetet.
Kärleken till en plats på jorden. En liten plats men oersättlig.
tisdag 22 maj 2012
Spöktimmen
har börjat och det enda vakna spöket här i huset är jag. Med alla lampor släckta och bara en vit lysande dataskärm så är mitt ansikte självlysande vitt i fönstrets reflektion och ger precis det intrycket.
I helgen lärde jag mig trilskas med båt och sjökort, när jag kom hem vankades det trilskandes vattenledningar i huset med stort läckage och regnskurar ner över takkronan i matsalen. Mysigt. Där riskerar man just nu bara att få takrosetten i huvudet sedan jag gungande klivit upp på stege och häktat av tunga lampan. Med bättre väder ute idag än inne har jag så smått svajat omkring ute i trädgården på jakt efter maskrosor och i väntan på hjälpen som kom i form av rörmokare. Skönt, för nära ett dygn utan rinnande vatten är inte trevligt. Särskilt inte som vi haft vattenproblem ända sedan i slutet av förra veckan (dock inte läckage förrän igår). När man inte kan tvätta, diska, duscha eller som nu på morgonen brygga kaffe, eller spola i toaletten....Usch! Då når jag min gräns fort. Då blir jag grinig. Dagen idag slutar bättre på alla vis än den började, så nu passar jag på att säga godnatt och hoppas att ni ska få sova lika djupt som jag kommer att göra.
(I och för sig kan det bli både si och så med min sömn för pga läckaget sover båda barnen inne hos mig och maken i gästrummet).
Suss gott!
I helgen lärde jag mig trilskas med båt och sjökort, när jag kom hem vankades det trilskandes vattenledningar i huset med stort läckage och regnskurar ner över takkronan i matsalen. Mysigt. Där riskerar man just nu bara att få takrosetten i huvudet sedan jag gungande klivit upp på stege och häktat av tunga lampan. Med bättre väder ute idag än inne har jag så smått svajat omkring ute i trädgården på jakt efter maskrosor och i väntan på hjälpen som kom i form av rörmokare. Skönt, för nära ett dygn utan rinnande vatten är inte trevligt. Särskilt inte som vi haft vattenproblem ända sedan i slutet av förra veckan (dock inte läckage förrän igår). När man inte kan tvätta, diska, duscha eller som nu på morgonen brygga kaffe, eller spola i toaletten....Usch! Då når jag min gräns fort. Då blir jag grinig. Dagen idag slutar bättre på alla vis än den började, så nu passar jag på att säga godnatt och hoppas att ni ska få sova lika djupt som jag kommer att göra.
(I och för sig kan det bli både si och så med min sömn för pga läckaget sover båda barnen inne hos mig och maken i gästrummet).
Suss gott!
söndag 20 maj 2012
Det gungar!
Köket gungar, kontoret gungar, datorn gungar (jo faktiskt)... kort sagt: allt gungar!
Kan bero på att jag varit ute med båt idag i många timmar.... låt oss hoppas det....
Kan bero på att jag varit ute med båt idag i många timmar.... låt oss hoppas det....
fredag 18 maj 2012
Smileyns återkomst
Nej, jag måste nog säga att jag gillar smileys. Hur ska man annars veta om folk på nätet (som man inte känner) är vänliga, arroganta, skämtar eller så....
Och hur ska de veta när jag skämtar? Jag blir i alla fall glad över en glad gubbe eller så, däremot har jag svårare för utskrivna känslor eller blinkningar o dyl. mellan asterisker.
Det är mest i kommentarsfältet som smileys behövs, men där behövs de sannerligen! Har försökt undvika smileys lite på sistone, då en del retar sig på dem, men måste säga att en vänligt skämtsam ironi faller platt om personen den skrivs in i kommentarsfältet hos tar den allvarligt. Huh!
Nej, fram för smileys. Tyck i så fal hellre att jag verkar oseriös än att jag verkar otrevlig och dryg.
:-)
Och hur ska de veta när jag skämtar? Jag blir i alla fall glad över en glad gubbe eller så, däremot har jag svårare för utskrivna känslor eller blinkningar o dyl. mellan asterisker.
Det är mest i kommentarsfältet som smileys behövs, men där behövs de sannerligen! Har försökt undvika smileys lite på sistone, då en del retar sig på dem, men måste säga att en vänligt skämtsam ironi faller platt om personen den skrivs in i kommentarsfältet hos tar den allvarligt. Huh!
Nej, fram för smileys. Tyck i så fal hellre att jag verkar oseriös än att jag verkar otrevlig och dryg.
:-)
torsdag 17 maj 2012
Så glad att ha fått lägga tiden och
koncentrationen på ett barn i taget idag. Och samtidigt veta att maken gör detsamma med det andra samtidigt.
För en gångs skull.
Inget skrivande i helgen. Ska i stället andas lite frisk luft.
Men i veckan som följer, då jäklar...
För en gångs skull.
Inget skrivande i helgen. Ska i stället andas lite frisk luft.
Men i veckan som följer, då jäklar...
onsdag 16 maj 2012
Så glad!
Idag har jag fått feedback från en vän som anförtrotts att läsa mitt senaste lilla korta alster, det som skickats in, och hon gillade det. Kallade det till och med underbart.
Fantastisk känsla, för henne litar jag verkligen på.
Nu kan jag sova riktigt gott.
I morgon är det lilla pysseldagen i trädgården och uppdelad egentid med dels storan, dels lillan. Maken och jag ska dela dagen i två 4 h egentid med liten och 4 h egentid med storan. Mitt på dagen byter vi barn med varandra. Detta för att det känns som om båda barnen verkligen behöver egentid med oss båda. Ska bli mysigt.
Fantastisk känsla, för henne litar jag verkligen på.
Nu kan jag sova riktigt gott.
I morgon är det lilla pysseldagen i trädgården och uppdelad egentid med dels storan, dels lillan. Maken och jag ska dela dagen i två 4 h egentid med liten och 4 h egentid med storan. Mitt på dagen byter vi barn med varandra. Detta för att det känns som om båda barnen verkligen behöver egentid med oss båda. Ska bli mysigt.
lördag 12 maj 2012
Yes! Klar med novellen.
Något som jag dragit ut på, skrivit på, dissat, skrivit om, dissat. Helt diskat, återigen kokat ihop en soppa på en spik, präntat ner, dissat, ändrat osv är äntligen klart! Ansökan till en kurs som för mig känns superviktig är klar.
I elfte timmen.
Wish me luck.
I elfte timmen.
Wish me luck.
onsdag 9 maj 2012
Morgondagen är vikt
till att skriva på. Bara skriva. Just ingenting annat.
Från det att barnen lämnas på dagis tills de hämtas.
Heaven!
För övrigt känner jag mig rätt sliten just nu. Liten testar gränser som aldrig förr. Hon slåss och härjar.
Åh, denna härliga trotsålder som jag fått klart för mig håller på upp i tjugoårsåldern...
Från det att barnen lämnas på dagis tills de hämtas.
Heaven!
För övrigt känner jag mig rätt sliten just nu. Liten testar gränser som aldrig förr. Hon slåss och härjar.
Åh, denna härliga trotsålder som jag fått klart för mig håller på upp i tjugoårsåldern...
torsdag 3 maj 2012
Nu när våren är här räcker tiden ännu mindre till...
Allt, och jag menar verkligen allt, ska göras nu inom ett par veckor... Här ska skrivas för deadline är om två veckor, fixas i trädgården för tunga bergvärmeborrande maskinen har massakrerat gräsmattan så att det inte går att klippa gräset om man inte lär gräsklipparen att hoppa över hinder först, huset behöver fortsättas (ja, uppehållet var under hela vintern) att målas. Så har det just deklarerats, bytts däck på bilen och konstaterats att båten stinker olja och bensin invändigt. Puh.
Var ska jag börja?
Skriva är roligast, och måla. Inte stampa till jorden på gräsmattan och inte suga upp bensinspill ur skrovet på en båt. Tror att det blir det roliga idag så sparar jag helt enkelt det tråkiga till helgen. Då kanske mannen kan hoppa till och platta ut jorden medan jag fixar i båten. Så får det nog bli.
Solig underbar och rolig dag idag alltså. Och tråkiga deklarationen och däckbytet är ju i alla fall avklarat! Ha!
Var ska jag börja?
Skriva är roligast, och måla. Inte stampa till jorden på gräsmattan och inte suga upp bensinspill ur skrovet på en båt. Tror att det blir det roliga idag så sparar jag helt enkelt det tråkiga till helgen. Då kanske mannen kan hoppa till och platta ut jorden medan jag fixar i båten. Så får det nog bli.
Solig underbar och rolig dag idag alltså. Och tråkiga deklarationen och däckbytet är ju i alla fall avklarat! Ha!
söndag 29 april 2012
Intorkat, avdunstat, rynkigt och borta
Det började igår kväll då jag skulle fixa till badrummets golv. Sjösten som fått sköta sig själv alltför länge. Tänkte mig en rengöring med impregnering och sedan stonebrite som lyfter fram färgerna och skiftningarna i stenen. Tänkte jag mig, ja. Burkarna har stått sedan förra huset. Impregneringen gick väl bra. Sedan var det flaskan med stone brite. Som kändes oroväckande lätt. Efter att ha lutat flasken en stund kom det ut en sirap som absolut inte tänkt fästa någon annanstans än på den vita kökshandduken. Så golvet är impregnerat men inte slutbethandlat. Undrar var man får tag i stone brite idag? Då (för 8 år sedan) var det höganäs butik som förde den varan, men jag har för mig att de slutat.
Nå, idag tänkte jag ta mig an huset utvändigt i stället. Ner och leta i färgskåpen. Hittar burkarna med husfärg men den ena är numera helt intorkad, den andra, rynkig och bara yttepyttelite kvar på botten, den tredje är en rejäl burk som åtminstone garanterat har färg kvar under den rynkiga ytan. Kom av mig då jag tänkt mig måla detaljerna och inte stora fasaden idag. Pöh. Luften gick ur mig.
Nå, idag tänkte jag ta mig an huset utvändigt i stället. Ner och leta i färgskåpen. Hittar burkarna med husfärg men den ena är numera helt intorkad, den andra, rynkig och bara yttepyttelite kvar på botten, den tredje är en rejäl burk som åtminstone garanterat har färg kvar under den rynkiga ytan. Kom av mig då jag tänkt mig måla detaljerna och inte stora fasaden idag. Pöh. Luften gick ur mig.
tisdag 24 april 2012
Världens omodernaste...
det verkar vara jag, det. Skulle just köpa biljetter till dotterns show men det visar sig att man måste ha tillstånd för e-handel. Något jag uppenbarligen saknar. Delar konto med mannen (som också saknar detta tillstånd) och jag kan tydligen inte få tillståndet på det kontot då han står som huvudinnehavare (bah!). Så hur lösa detta? 5-åringen ska då inte gå upp på någon scen utan partisk publik! Ska nog ta och ringa ett par samtal i morgon. Verkar det som. Här ska skaffas e-handelstillstånd, och det fort!
Är just nu medveten om tiden som går. Varje tickande minut försvinner och min lilla Stora blir större och större. Och blir aldrig lika liten som hon var idag igen. Usch. Idag träffade hon sina blivande fröknar från skolan. Liten stor ska börja skolan till hösten. Ska ta tillvara på varenda dag jag har dem hemma från dagis. Nu närmast på valborg. Eld och korvgrillning, sköna maj välkommen....Ska ha en riktig myskväll med dem och mannen, har jag tänkt. Om jag nu överlever båtkursen.
Är just nu medveten om tiden som går. Varje tickande minut försvinner och min lilla Stora blir större och större. Och blir aldrig lika liten som hon var idag igen. Usch. Idag träffade hon sina blivande fröknar från skolan. Liten stor ska börja skolan till hösten. Ska ta tillvara på varenda dag jag har dem hemma från dagis. Nu närmast på valborg. Eld och korvgrillning, sköna maj välkommen....Ska ha en riktig myskväll med dem och mannen, har jag tänkt. Om jag nu överlever båtkursen.
måndag 23 april 2012
Luften var så klar, solens strålar lekte och
jag bestämde mig för att tvätta av terasstaket (litet tak över utegrupp), gjort i trä, med högtrycksspruta då sjöns alla alger flyttat upp dit och målat de vita takbrädorna svart-gröna.
Hur en högtrycksspruta fungerade hade jag ingen aning om, men det fick jag kläm på rätt fort. Först en del av räcket runt terassen... jodå. Så där ja! Vitt och fint. Råkade se mig om innan ens hälften av räcket var avklarat och fick så syn på hemska taket! Här ska fixas tänkte förkylda och snuviga jag (jag skyller delvis på total avsaknad av omdöme med nässpray, som måste vara mycket starkare än jag någonsin kunnat ana, delvis på en desperation att få rent det som naturen försökt ta över...).
Nå. Riktade så strålen snett upp och det mesta rann nerför det sluttande taket för att plaska ner i änden av det. Resten (läs mer och mer) kom ner på mig. Nå en halvtimme senare var taket rent (eller så gott det nu gick) och jag sjöblöt rakt igenom fleecetröja, tröja, byxor, vinterskor och strumpor. Lite väl hurtigt att duscha kallt ute i slutet av april med kläder på... Men jag var så uppe i varv att jag inte blev kall förrän jag gick in...
Kan ju (kanske överflödigt) tillägga att blöt och ren inte gick hand i hand just i den här upplevelsen. Tur att man har riktig dusch som inte skickar ut algvatten...
Nu ska jag hålla mig varm för i helgen blir det båtkurs. Misstänker att man kan bli blöt där också...
I övrigt tittar jag nöjt ut genom fönstret varje gång jag går förbi och ser hur vitt (nåja...) taket är nu!
Hur en högtrycksspruta fungerade hade jag ingen aning om, men det fick jag kläm på rätt fort. Först en del av räcket runt terassen... jodå. Så där ja! Vitt och fint. Råkade se mig om innan ens hälften av räcket var avklarat och fick så syn på hemska taket! Här ska fixas tänkte förkylda och snuviga jag (jag skyller delvis på total avsaknad av omdöme med nässpray, som måste vara mycket starkare än jag någonsin kunnat ana, delvis på en desperation att få rent det som naturen försökt ta över...).
Nå. Riktade så strålen snett upp och det mesta rann nerför det sluttande taket för att plaska ner i änden av det. Resten (läs mer och mer) kom ner på mig. Nå en halvtimme senare var taket rent (eller så gott det nu gick) och jag sjöblöt rakt igenom fleecetröja, tröja, byxor, vinterskor och strumpor. Lite väl hurtigt att duscha kallt ute i slutet av april med kläder på... Men jag var så uppe i varv att jag inte blev kall förrän jag gick in...
Kan ju (kanske överflödigt) tillägga att blöt och ren inte gick hand i hand just i den här upplevelsen. Tur att man har riktig dusch som inte skickar ut algvatten...
Nu ska jag hålla mig varm för i helgen blir det båtkurs. Misstänker att man kan bli blöt där också...
I övrigt tittar jag nöjt ut genom fönstret varje gång jag går förbi och ser hur vitt (nåja...) taket är nu!
torsdag 19 april 2012
Ojoj, vad länge sedan
jag skrev något... Har lite för mycket att göra just nu - och ändå känns det som om just ingenting händer som är värt att skriva om.
Idag har jag varit ute vid pallkragarna och noterat att många kryddor kommer igen, där under allt det gråa, trötta, vissna. Snart ska det klippas fram - men inte riktigt än. Vårsolen är för stark och det gråa är trist men ändå en viss solskyddsfaktor för de näpna små där bakom. Rabarbern kommer i år också. Härligt! Satte den i hög pallkrage förra sommaren och efter den första vintern i upphöjd bädd vet man ju inte med växter... Idag satte jag lök. Sådan som blivit över och blivit för gammal i kylskåpet. Får se om det blir något.
Har också varit lite duktig och sagt upp dumma abbonnemang som bara står och tickar kronor utan att man använder sig av dem. Så skönt med sådana här dagar när man får saker gjorda, ändå känns det inte riktigt bra i kroppen, börjar nog bli förkyld igen. :-/
Nu när kontoret är röjt så återvänder nog skrivlusten också.
Idag har jag varit ute vid pallkragarna och noterat att många kryddor kommer igen, där under allt det gråa, trötta, vissna. Snart ska det klippas fram - men inte riktigt än. Vårsolen är för stark och det gråa är trist men ändå en viss solskyddsfaktor för de näpna små där bakom. Rabarbern kommer i år också. Härligt! Satte den i hög pallkrage förra sommaren och efter den första vintern i upphöjd bädd vet man ju inte med växter... Idag satte jag lök. Sådan som blivit över och blivit för gammal i kylskåpet. Får se om det blir något.
Har också varit lite duktig och sagt upp dumma abbonnemang som bara står och tickar kronor utan att man använder sig av dem. Så skönt med sådana här dagar när man får saker gjorda, ändå känns det inte riktigt bra i kroppen, börjar nog bli förkyld igen. :-/
Nu när kontoret är röjt så återvänder nog skrivlusten också.
tisdag 3 april 2012
Grannarnas kompost på vår tomt
är nu ett minne blott - eller i alla fall så är den degraderad till en storlek som jag står ut med. Härligt. Hoppas bara att alla nu vet att det faktiskt är vår tomt och inte deras.... de är en förening bestående av många glada radhusägare. Varav en del för länge länge sedan fått felaktig info från någon att ett ganska försvarligt stycke av vår tomt skulle tillhöra föreningen... och därmed kunna användas som soptipp.
Trist business att behöva driva frågan men kände att jag måste då detta annars bara följer med år efter år, och förutom att det känts äckligt nu, dessutom skulle drabba oss när vi någon gång (om hundra år eller så) vill sälja.
I morgon är en helt annan dag. Dymmelonsdagen och på dagis kommer det att vimla av påskkärringar, påskgubbar och sådana ljusskygga individer. Så i morgon bitti ska kvastar, hucklen, konstiga kläder (får väl titta i min egen garderob misstänker jag), smink och sot på. Undrar om de kan flyga till dagis eller om jag ändå måste skjutsa... ;-)
Trist business att behöva driva frågan men kände att jag måste då detta annars bara följer med år efter år, och förutom att det känts äckligt nu, dessutom skulle drabba oss när vi någon gång (om hundra år eller så) vill sälja.
I morgon är en helt annan dag. Dymmelonsdagen och på dagis kommer det att vimla av påskkärringar, påskgubbar och sådana ljusskygga individer. Så i morgon bitti ska kvastar, hucklen, konstiga kläder (får väl titta i min egen garderob misstänker jag), smink och sot på. Undrar om de kan flyga till dagis eller om jag ändå måste skjutsa... ;-)
måndag 2 april 2012
Påskkärring letar efter kvast...
Kan någon sopa bort åtminstone minusgraderna så vore jag tacksam.
Här ligger snö sedan igår och den verkar inte vara på väg någon annanstans. Hade tänkt att fixa klart i trädgården idag och i morgon, men har ingen lust. Fryser om fingrarna till och med här inomhus... *mutter, mutter* .... men måste nog tvinga mig. Massor av trädgårdsskräp som ska räfsas ihop, klippas ner osv och hivas i containern som försvinner härifrån på onsdag. Måste ju passa på. Containern är inte ens halvfull. Fy för den lede...
Hittar jag bara min kvast kanske jag kan trolla lite ;-), igår lyckades jag få min häxgubbe till att baxa in de bautastora stubbarna, som blivit över vid någon beskärning av lindarna för många år sedan och som sedan dess legat och tryckt baktill i trädgården, i containern. Karl-Alfred säger jag bara! För jag orkade då inte rubba dem, och jag är ändå en stark en.
För dem som noterat: ja, tyvärr är lindarna beskurna, eller hamlade som det kallas. Inte vårt dåd. Om jag fått råda hade de inte hamlats. I och för sig hade husen uppe i backen haft mer grön utsikt, men tror i o f s inte att de tycker det är bättre med utsikt över vårt renoveringsobjekt till hus...
Gammalt hus, gammal trädgård som man ska vara rädd om.
Oj, nu viner vinden ordentligt kring knutarna här... ändå mindre lust att gå ut. Om ni ser en ordentligt påpälsad vindpinad typ som flyger förbi ert fönster utan kvast så vet ni alltså, det är bara hon som var tvungen att gå ut...
Här ligger snö sedan igår och den verkar inte vara på väg någon annanstans. Hade tänkt att fixa klart i trädgården idag och i morgon, men har ingen lust. Fryser om fingrarna till och med här inomhus... *mutter, mutter* .... men måste nog tvinga mig. Massor av trädgårdsskräp som ska räfsas ihop, klippas ner osv och hivas i containern som försvinner härifrån på onsdag. Måste ju passa på. Containern är inte ens halvfull. Fy för den lede...
Hittar jag bara min kvast kanske jag kan trolla lite ;-), igår lyckades jag få min häxgubbe till att baxa in de bautastora stubbarna, som blivit över vid någon beskärning av lindarna för många år sedan och som sedan dess legat och tryckt baktill i trädgården, i containern. Karl-Alfred säger jag bara! För jag orkade då inte rubba dem, och jag är ändå en stark en.
För dem som noterat: ja, tyvärr är lindarna beskurna, eller hamlade som det kallas. Inte vårt dåd. Om jag fått råda hade de inte hamlats. I och för sig hade husen uppe i backen haft mer grön utsikt, men tror i o f s inte att de tycker det är bättre med utsikt över vårt renoveringsobjekt till hus...
Gammalt hus, gammal trädgård som man ska vara rädd om.
Oj, nu viner vinden ordentligt kring knutarna här... ändå mindre lust att gå ut. Om ni ser en ordentligt påpälsad vindpinad typ som flyger förbi ert fönster utan kvast så vet ni alltså, det är bara hon som var tvungen att gå ut...
söndag 1 april 2012
Märkligare saker än andra
Alla har vi nog varit med om märkliga saker i våra liv. Några av de märkligaste sakerna som hänt mig har hänt just i djurparker.
En av dessa händelser utspelade sig på zoo i Prag för en del år sedan. Min man och jag hade åkt dit för att det var ganska varmt och därmed skönt att komma bort från innerstan. I alla fall kändes det så där vi gick i den böhmiska grönskan. Vi passerade diverse djurhägn, varav många innehöll djurarter som jag aldrig sett förr. Maror t.ex. Så gick vi längs med vildhästarnas olika hägn. Så plötsligt var det någon som visslade. Nära, men vi var ensamma så vi spanade runt lite...och upptäckte att visslaren var...en häst! Närmare bestämt en Kiang. Vi gick ju dit och tittade på den, hästen tog några små språng åt sidan, då härmade min man honom lite, hästen gjorde igen och min man sprang några steg på gångstigen längs med staketet. Kiangen hängde på. Så de hade löptävling längs med hela stängslet många gånger... tills min man var andtruten och visslaren korades därmed till vinnare. Så häftig häst!
En annan upplevelse var i en djurpark utanför Bangkok. Min man hade gått några burar i förväg och jag sackade efter. Uppslukad av aporna. Så såg jag en som verkade så ensam så jag gick fram till den, som då var framme vid gallret och spanade ut. Den räckte ut handen mot mig genom gallret och jag tog den. Konstigt nog infann sig inte någon som helst osäkerhetstanke i mitt huvud utan jag måste ha handlat på impuls. Någon nedärvd gen att ta en framsträckt hand, eller så. Där stod jag en stund och höll schimpansen i handen. Ville såååå rädda den från fångenskapen. Sedan ropade min man på mig (han hade inte sett mig) och jag fick släppa och gick ikapp honom. Dessutom kom ett sällskap efter mig. Såg att apan sträckte ut handen mot dem med. En av killarna ville väl röra vid handen men hade kanske lite mer självbevarelsedrift (och elakhet) och slog mot apans hand. Såg att schimpansen drog sig undan. Själv skulle jag aldrig göra så mot ett djur. Så det här är inetsat i mitt minne fast det är 7 år sedan.
Det här med att ta framsträckta händer utan att tänka på det har hänt mig förr (fast med människor). Plötsligt har jag t.ex. släppt en hand jag aldigt uppfattade att jag tog... Så konstigt. Funderar på om det är sedan barnsben som detta kan komma. Att handen (symboliserande mamma och pappa) är trygghet? Att jag därmed fattar den utan att reflektera...? Skumt är det i alla fall. Tur att det var en snäll schimpans...
En av dessa händelser utspelade sig på zoo i Prag för en del år sedan. Min man och jag hade åkt dit för att det var ganska varmt och därmed skönt att komma bort från innerstan. I alla fall kändes det så där vi gick i den böhmiska grönskan. Vi passerade diverse djurhägn, varav många innehöll djurarter som jag aldrig sett förr. Maror t.ex. Så gick vi längs med vildhästarnas olika hägn. Så plötsligt var det någon som visslade. Nära, men vi var ensamma så vi spanade runt lite...och upptäckte att visslaren var...en häst! Närmare bestämt en Kiang. Vi gick ju dit och tittade på den, hästen tog några små språng åt sidan, då härmade min man honom lite, hästen gjorde igen och min man sprang några steg på gångstigen längs med staketet. Kiangen hängde på. Så de hade löptävling längs med hela stängslet många gånger... tills min man var andtruten och visslaren korades därmed till vinnare. Så häftig häst!
En annan upplevelse var i en djurpark utanför Bangkok. Min man hade gått några burar i förväg och jag sackade efter. Uppslukad av aporna. Så såg jag en som verkade så ensam så jag gick fram till den, som då var framme vid gallret och spanade ut. Den räckte ut handen mot mig genom gallret och jag tog den. Konstigt nog infann sig inte någon som helst osäkerhetstanke i mitt huvud utan jag måste ha handlat på impuls. Någon nedärvd gen att ta en framsträckt hand, eller så. Där stod jag en stund och höll schimpansen i handen. Ville såååå rädda den från fångenskapen. Sedan ropade min man på mig (han hade inte sett mig) och jag fick släppa och gick ikapp honom. Dessutom kom ett sällskap efter mig. Såg att apan sträckte ut handen mot dem med. En av killarna ville väl röra vid handen men hade kanske lite mer självbevarelsedrift (och elakhet) och slog mot apans hand. Såg att schimpansen drog sig undan. Själv skulle jag aldrig göra så mot ett djur. Så det här är inetsat i mitt minne fast det är 7 år sedan.
Det här med att ta framsträckta händer utan att tänka på det har hänt mig förr (fast med människor). Plötsligt har jag t.ex. släppt en hand jag aldigt uppfattade att jag tog... Så konstigt. Funderar på om det är sedan barnsben som detta kan komma. Att handen (symboliserande mamma och pappa) är trygghet? Att jag därmed fattar den utan att reflektera...? Skumt är det i alla fall. Tur att det var en snäll schimpans...
fredag 30 mars 2012
Överskådlighet...
Ja! Faktiskt ser jag för första gången sedan vi flyttade in här (för 4 år sedan) vad vi egentligen har i garaget. Har inte tänkt på det så mycket förut, men faktum är att när man anlitar hantverkare så brukar de lämna de konstigaste saker efter sig. Inte sällan städar de in dem någonstans där man hittar grejorna 3 år senare och undrar vad sjutton det kan vara för någon mojäng, var (av alla ställen i huset) man förmodas få användning för en sådan???
Nå, vid städning i garaget har jag slängt ut sånt som förra ägarna uppenbarligen tyckte att man kunde få användning för, men som vi inte har en susning om vad det är... och sådant som hantverkarna slängt ifrån sig. Plötsligt har vi faktiskt bara sådana saker i garaget som vi själva valt. Hurra.
Vi har ett garage! Ett fungerande förråd mm.
Nyss fyllda 2-åringen står med näsan tryckt mot tv:n och mumlar Pippi...Pippi... men det blir ju sängen i stället för Liten...
Nå, vid städning i garaget har jag slängt ut sånt som förra ägarna uppenbarligen tyckte att man kunde få användning för, men som vi inte har en susning om vad det är... och sådant som hantverkarna slängt ifrån sig. Plötsligt har vi faktiskt bara sådana saker i garaget som vi själva valt. Hurra.
Vi har ett garage! Ett fungerande förråd mm.
Nyss fyllda 2-åringen står med näsan tryckt mot tv:n och mumlar Pippi...Pippi... men det blir ju sängen i stället för Liten...
torsdag 29 mars 2012
I morgon får förskolan....
njuta av mina barn. Idag är sista sjuk-dagen, och egentligen är de inte sjuka längre. Så idag ska jag bara vara i våren med dem. Rulla ut mattan på terrassen och plocka fram sommarleksaker. Skruva ihop Storas nya cykel. Som hon ska lära sig att cykla på snart. Hoppas jag. Hon talar med kärlek i rösten om sin lilla gamla cykel med stödhjul där knäna nu slår i styret (går inte att höja mer) för hon tycker, som så många barn inte om förändringar.
Egentligen...vem tycker om förändring när nuet är så bra?
Egentligen...vem tycker om förändring när nuet är så bra?
onsdag 28 mars 2012
Härliga barn med lätt feber
snuva och hosta vill absolut vara ute i regnet (galonställ) ... Mamma utan galonställ krävde att lekstunden på tomten var väldigt kort... Av mina tänkta göromål blev inget gjort. Nu två små sjuklingar höll mig hyfsat upptagen. Dagen har gått åt till att trassla med utklädningskläder, vara häst (ja...vara.), läsa sagor, gosa med snuviga barn varav ett gärna vill torka näsan mot min tröja och till att försöka förekomma detta genom att ha en försvarlig dos papper inom räckhåll.
Mysig och skön lugn dag, med känslan att jag gjorde precis det som aldrig går att ta igen och det allra bästa som finns.
Mysig och skön lugn dag, med känslan att jag gjorde precis det som aldrig går att ta igen och det allra bästa som finns.
tisdag 27 mars 2012
Just...
när jag trodde att jag började kunna det här, åtminstone lite...
Så har jag tydligen inte hajat något?
Vad är en sidvisning egentligen?
Varför jag undrar är för att det stod ett nummer först på antal sidvisningar, sedan läste jag på en annan persons blogg, gick tillbaka till min och då plötsligt! Då hade den dragit av 2 av sidvisningarna?!!
Så har jag tydligen inte hajat något?
Vad är en sidvisning egentligen?
Varför jag undrar är för att det stod ett nummer först på antal sidvisningar, sedan läste jag på en annan persons blogg, gick tillbaka till min och då plötsligt! Då hade den dragit av 2 av sidvisningarna?!!
Lite skrivet blev det
men inte några massor. Med grus i ögonen (kändes så) gick det inte att hålla dem öppna längre än till klockan ett i natt, och tur var väl det på sätt och vis då Liten ändå hann väcka mig och begära assistans fyra gånger i natt. Så man känner att man lever...
Egentligen klarar hon nätterna själv men när hon blir sjuk blir det ju lite annorlunda. När hon hostar så det låter som om hon inte får någon luft påminns jag, som jag skrivit om i inlägget "varje förälders mardröm" , om hennes första tid i livet.
Några ord hittade jag som sagt ändå att skriva ner...men några tusentals blev det inte.
Det är deadline för ansökan till en skrivarkurs som närmar sig och bara för att det ska skickas in som en ansökan så känns det som om inget är bra nog. En av mina vänner föreslog att jag skulle skriva något om en vanlig dag i mitt liv, men det känns konstigt för mig. Mina berättelser är alltid ren fiction. Om jag skriver om en vanlig dag så blir det mer dagbokskänsla för mig än tillverkad skrift... Jag känner mig faktiskt mer kritisk angående den här skriften än när jag skickade in mina barnboksmanus.
Om jag blir antagen är det en utbildning som spänner över lång tid och jag har tänkt mig skrivandet som heltid under den tiden...Så det är väldigt viktigt för mig. För första gången i mitt liv ska jag satsa på det jag fått höra att jag är bra på. Därför låser det sig. Press. Once in a lifetime.
Egentligen klarar hon nätterna själv men när hon blir sjuk blir det ju lite annorlunda. När hon hostar så det låter som om hon inte får någon luft påminns jag, som jag skrivit om i inlägget "varje förälders mardröm" , om hennes första tid i livet.
Några ord hittade jag som sagt ändå att skriva ner...men några tusentals blev det inte.
Det är deadline för ansökan till en skrivarkurs som närmar sig och bara för att det ska skickas in som en ansökan så känns det som om inget är bra nog. En av mina vänner föreslog att jag skulle skriva något om en vanlig dag i mitt liv, men det känns konstigt för mig. Mina berättelser är alltid ren fiction. Om jag skriver om en vanlig dag så blir det mer dagbokskänsla för mig än tillverkad skrift... Jag känner mig faktiskt mer kritisk angående den här skriften än när jag skickade in mina barnboksmanus.
Om jag blir antagen är det en utbildning som spänner över lång tid och jag har tänkt mig skrivandet som heltid under den tiden...Så det är väldigt viktigt för mig. För första gången i mitt liv ska jag satsa på det jag fått höra att jag är bra på. Därför låser det sig. Press. Once in a lifetime.
måndag 26 mars 2012
Så klart att det känns låst
just när historie-kamrarna uppe i huvudet ska nyttjas. Då låser sig dörrarna in till kamrarna. Så klart. Men, men jag har vittjat min skatt av egna hopkok i byrålådan (ja, jag har en sådan i min dator) och hittat åtminstone en som är helt ok att använda. Nöjd. Ska nu ta liten (ja, liten!) paus och sedan försöka sätta mig igen utan stressen som låser mig.
Jaha, det blev inte mer än så...
Två dagar med båda barnen på dagis, sedan var det klippt igen. Nu är Liten hemma igen, nysande och snörvlande, hostande och rosslande. Det krävs inte mycket så här års för att få tillbaka sådant som inte riktigt gett sig av. Någon timme ute utan galonbyxor bara...
Såg en väldigt tänkvärd videosnutt igår där en Suzie Townsend berättade om de flesta författares stora aber. Att finna tiden. Hon konstaterade att det viktigaste var att prioritera skrivandet. Hon har helt rätt. Men funkar inte just när barnen är sjuka. Har kommit på hur jag ska göra just nu, i början av veckan. Ska faktiskt pröva min gamla studieteknik att skriva på nätterna. Kanske sova 4 timmar då och sedan sova 2 timmar på dagtid i morgon då Liten sover middag... Låter splittrat, men det är faktiskt redan väldigt ryckig sömn då hon vaknar en del på nätterna just nu.
Nå, så när barnen somnat ska skrivarstudion vakna. Hoppas jag.
Såg en väldigt tänkvärd videosnutt igår där en Suzie Townsend berättade om de flesta författares stora aber. Att finna tiden. Hon konstaterade att det viktigaste var att prioritera skrivandet. Hon har helt rätt. Men funkar inte just när barnen är sjuka. Har kommit på hur jag ska göra just nu, i början av veckan. Ska faktiskt pröva min gamla studieteknik att skriva på nätterna. Kanske sova 4 timmar då och sedan sova 2 timmar på dagtid i morgon då Liten sover middag... Låter splittrat, men det är faktiskt redan väldigt ryckig sömn då hon vaknar en del på nätterna just nu.
Nå, så när barnen somnat ska skrivarstudion vakna. Hoppas jag.
söndag 25 mars 2012
Nähepp....några våfflor blev det inte...
Idag firade vi två födelsedagar i familjen och våfflor kändes som alldeles för mycket grädde på moset ovanpå de två (väldigt olika) tårtor jag och stora gjort.
Den första var en klassisk sockerkakstårta med grädde och färska jordgubbar (jodå, de finns...), kryddat med en hel del limesaft och lite florsocker.
Den andra blev en chokladmarängtårta med mojitosmak (myntagrädde) och hallon som dekoration.
Vi var inte så enormt många, konstigt nog försvann båda tårtorna... Börjar nästan tro att några andra också bor här i huset och då och då kommer upp för att hämta mat.... :-)
Den första var en klassisk sockerkakstårta med grädde och färska jordgubbar (jodå, de finns...), kryddat med en hel del limesaft och lite florsocker.
Den andra blev en chokladmarängtårta med mojitosmak (myntagrädde) och hallon som dekoration.
Vi var inte så enormt många, konstigt nog försvann båda tårtorna... Börjar nästan tro att några andra också bor här i huset och då och då kommer upp för att hämta mat.... :-)
fredag 23 mars 2012
Kodordet för hemleverans av pizza...
För en stund sedan nämnde jag för min man att det nog blir soppa ikväll. Han lät så där lagom entusiastisk när han mhm:ade till svar. Efter en kvart ringde han upp och undrade om han inte skulle hämta upp pizzor på hemvägen i stället. I normala fall brukar han slå ifrån sig med armar och ben, åtminstone lite, när det gäller pizza. Det är ju så onyttigt. Och så råkar det vara min favvo-mat (en av några stycken). Men säkert är att soppa inte är hans favvo-mat. Så där ser man.
I vår familj: ordet soppa = hemleverans av pizza. Tänk så det fungerar... :-)
I vår familj: ordet soppa = hemleverans av pizza. Tänk så det fungerar... :-)
torsdag 22 mars 2012
Igår jobbade jag för två...
Och idag mår jag så illa att jag inte klarar av att jobba alls.
Det började med migrän igår, kände av migrän i morse också så jag tänkte mota fan i grind, så att säga. Tog mina citodon, som vanligt. Nu är migränen förmodligen kvar, där bakom. Men i stället mår jag så illa, så illa. Bläh.
Det började med migrän igår, kände av migrän i morse också så jag tänkte mota fan i grind, så att säga. Tog mina citodon, som vanligt. Nu är migränen förmodligen kvar, där bakom. Men i stället mår jag så illa, så illa. Bläh.
Vilket intresse
kan någon finna i att kapa mitt facebookkonto för att skicka ett gratulationskort (gudarna vet vad det stod i det?) till min svärmor, men jag hade inte gjort det, inte heller min man eller mina små barn - så vem?
Mycket mystiskt. Min svärmor hade svårt att öppna kortet och skrev ett meddelande till mig där hon tackade för det, talade om att det inte hade gått att öppna men eftersom hon fyllde år dagen efter kanske hon kunde öppna det då? Jag trodde nästan inte mina ögon. Jag hade inte skickat något. Hade inte ens varit ute på nätet då. Så skumt...
Tur var det att hon inte kunde öppna det, tänk om det stod något konstigt...
Mycket mystiskt. Min svärmor hade svårt att öppna kortet och skrev ett meddelande till mig där hon tackade för det, talade om att det inte hade gått att öppna men eftersom hon fyllde år dagen efter kanske hon kunde öppna det då? Jag trodde nästan inte mina ögon. Jag hade inte skickat något. Hade inte ens varit ute på nätet då. Så skumt...
Tur var det att hon inte kunde öppna det, tänk om det stod något konstigt...
onsdag 21 mars 2012
Misslyckad matlagningskonst eller...
mat à la 1800-talet.
Jag har gjort maten säkert 100 ggr i mitt liv, är uppväxt med den. Men vad hade de gjort med saltkaret (har nyligen köpt ett nytt vanligt saltpaket, ni vet i plast med stort hål åt ena hållet och 3 små hål åt andra...)? Trött som jag är tittade jag inte alls på själva saltet utan gick på känn, så som jag brukar, självklart använde jag de 3 små hålen. Men alltså... resultatet blev ungefär som om jag som glad och experimentell 3-åring hittat saltkaret. Uaaah!!! Gick inte att äta! Varning! De har gjort de 3 små hålen större kunde jag konstatera vid granskning efteråt.
Jag är kunnig inom områden som har med historia att göra och etnologi. Nå, maten jag bjöd på ikväll kan nog jämföras med hur man förr i tiden (1800-talet och tidigare) kunde få äta i slutet av vintrarna. För att ha mat över vintern (kött och fisk) lade man ner maten i tunnor varvat med rikligt med salt... Ni kan ju tänka er hur det sista ur tunnorna smakade. Ungefär som min mat.
Behöver jag säga att barnen koncentrerade sig på tomaterna och majsen?
Och jag som redan har vätskebrist (supertorr i hyn just nu) fick väl en blästring invändigt också...
Inget mer salt i år.
Jag har gjort maten säkert 100 ggr i mitt liv, är uppväxt med den. Men vad hade de gjort med saltkaret (har nyligen köpt ett nytt vanligt saltpaket, ni vet i plast med stort hål åt ena hållet och 3 små hål åt andra...)? Trött som jag är tittade jag inte alls på själva saltet utan gick på känn, så som jag brukar, självklart använde jag de 3 små hålen. Men alltså... resultatet blev ungefär som om jag som glad och experimentell 3-åring hittat saltkaret. Uaaah!!! Gick inte att äta! Varning! De har gjort de 3 små hålen större kunde jag konstatera vid granskning efteråt.
Jag är kunnig inom områden som har med historia att göra och etnologi. Nå, maten jag bjöd på ikväll kan nog jämföras med hur man förr i tiden (1800-talet och tidigare) kunde få äta i slutet av vintrarna. För att ha mat över vintern (kött och fisk) lade man ner maten i tunnor varvat med rikligt med salt... Ni kan ju tänka er hur det sista ur tunnorna smakade. Ungefär som min mat.
Behöver jag säga att barnen koncentrerade sig på tomaterna och majsen?
Och jag som redan har vätskebrist (supertorr i hyn just nu) fick väl en blästring invändigt också...
Inget mer salt i år.
Hemmablind...
Det är lustigt hur man, i alla fall vi, kan bo 4 år på ett ställe och fortfarande snubbla över flyttkartongerna man glömt...eller kanske snarare gömt undan i någon vrå. Varje gång jag lägger märke till dem tänker jag att de borde jag ta mig tid till att packa upp någon gång, föredragsvis snart. Sedan ser jag dem inte mer på något halvår, trots att jag passerar dem varje dag på väg ner till tvättstugan, garaget eller källarens skrymslen... Då ser jag dem åter och tänker igen att jag verkligen borde ta och göra något åt dem.... Jag vet i alla fall på ett ungefär vad de innehåller, vilket gör att det inte känns så akut att packa upp dem ändå. Utan mer för att det känns så ofullständigt inflyttat när det är på det här sättet. Det vore nog en sak ifall de medvetet stod lagrade nere i ett stort källarförråd, men så är inte fallet. De står i en i och för sig rymlig, men ändå, källartrapp... Hmmm. Hur lång tid kommer det att ta innan vi bor här utan flyttlådor?
Idag har jag lagt krut på andra saker som sedan länge pockat på uppmärksamhet...julgranen t.ex... Har ju just nu en container och där har nu allt gammalt byggbråte, en enorm lastpall, grenar och alltså en julgran hamnat. Sååå skönt! Nu är det bara en del saker från garaget och resten av trädgårdens rens kvar, det tar mig nog bara ca 1½ veckas heltidstjänst att göra det klart... ;-)
Idag har jag lagt krut på andra saker som sedan länge pockat på uppmärksamhet...julgranen t.ex... Har ju just nu en container och där har nu allt gammalt byggbråte, en enorm lastpall, grenar och alltså en julgran hamnat. Sååå skönt! Nu är det bara en del saker från garaget och resten av trädgårdens rens kvar, det tar mig nog bara ca 1½ veckas heltidstjänst att göra det klart... ;-)
tisdag 20 mars 2012
Solen?
Jag tror att solen lurar på att komma fram nu...? Och den krassliga lilla sover, så då har jag inga ursäkter längre. Måste nog ut till containern och jobba lite.
Varje förälders mardröm...
När liten var någon månad gammal märkte jag att det var något som var konstigt. Jag lät henne ofta somna i min famn efter att ha ammats. Men helt plötsligt kunde hon dra väldigt hårt efter andan, som om hon inte fått luft på en lång stund. Det är inte alltid så lätt med barn nr 2 att kunna vara fokuserad på just det barnet, barn nr 1 är ju ofta i närheten och slamrar, sjunger, skriker och studsar omkring... För att vara säker på vad det var frågan om undersökte jag snabbt (hipp hurra för internet) marknaden för andningslarm och hittade ett som verkade bättre än de andra, man fäster det helt sonika i blöjkanten. Ett sådant införskaffades, och jag kunde konstatera att hon hade uppehåll i andningen i minst 20 sekunder då och då. Larmet larmade dels om hon inte andades på 20 sek, dels om hon andades färre än 8 ggr per minut. Ett litet barn ska andas 15-20 ggr per minut. Nå, i alla fall åkte jag då in och hon visade i blodet att syresättningen åtminstone varit låg. Vi blev inlagda.
Där gjordes allehanda tester, bl.a. röntgen av lungorna. De hittade inget. Jag hade larmet på henne hela tiden, på deras inrådan och det larmade då och då, men själva larmet väckte ju både mig och henne så hon kom hela tiden igång med andningen igen. Efter 3 dagar skrevs vi ut. Jag längtade ut med min lilla baby, de sista testerna hade gjorts 2:a dagen så dag 3 blev bara en stor väntan på - jaha, nu då?
De var motvilliga på att släppa iväg oss, sjukhuset. Men till sist fick vi åka. Åh, vad skönt att komma hem igen. Och ändå, vad skönt att de inte hittat något fel hos henne. Sömnapné, men som för en liten kan vara livsfarligt var det.
Detta medförde ett ständigt användande av larmet, som väl gick igång ca 2 ggr/dygn. En del av gångerna kunde vi härröra till att blöjan blivit så full att blöjkanten inte längre trycktes mot magen. Därför fick larmet dålig kontakt med andningsrörelserna, men de flesta gångerna var det riktigt. När larmet gick sprang man ju dit så fort benen bar men hon hade, med ett undantag börjat andas själv redan när man kom dit. En gång fick jag ruska försiktigt i henne för att hon skulle vakna. Usch. Det här kan mycket väl vara en av orsakerna till att barn dör en plötslig spädbarnsdöd. Bara att jag hade råkat observera att det här inte kändes rätt, sättet hon drog efter andan på. Tack och lov, på sätt och vis, att jag redan hade ett friskt barn så jag visste att det inte stod rätt till. Kände inte igen det från barn nr 1.
Nå, dessa andningsuppehåll försvann så småningom, men när hon är riktigt förkyld så har vi fortfarande funderingar på att använda andningslarmet ibland. När vi inte är säkra på att hon andas som hon ska.
Hon har dessutom förkylningsastma som gör att hon inte kan hosta upp det som rosslar i halsen, utan medicin. När liten är förkyld känns de rosslande andetagen i ryggen på henne. Nu har hon sedan en tid medicin hemma och det hjälper henne ordentligt. Första gången, när jag tänkte att nu blir det väl slagsmål med henne (hon var då precis 1½ år gammal) så stod hon bara där, lät mig sätta silikonmasken över hennes ansikte, stod bara där och andades in. Verkade tycka att det var skönt. Efter det har det alltid varit efterlängtat från hennes sida. Så hon märkte fort att hon blev hjälpt.
I natt har varit en hostig natt, då jag fått ge henne medicin, men hon har det jobbigt. Så jag är vaken sedan några timmar. Vaknatt.
Där gjordes allehanda tester, bl.a. röntgen av lungorna. De hittade inget. Jag hade larmet på henne hela tiden, på deras inrådan och det larmade då och då, men själva larmet väckte ju både mig och henne så hon kom hela tiden igång med andningen igen. Efter 3 dagar skrevs vi ut. Jag längtade ut med min lilla baby, de sista testerna hade gjorts 2:a dagen så dag 3 blev bara en stor väntan på - jaha, nu då?
De var motvilliga på att släppa iväg oss, sjukhuset. Men till sist fick vi åka. Åh, vad skönt att komma hem igen. Och ändå, vad skönt att de inte hittat något fel hos henne. Sömnapné, men som för en liten kan vara livsfarligt var det.
Detta medförde ett ständigt användande av larmet, som väl gick igång ca 2 ggr/dygn. En del av gångerna kunde vi härröra till att blöjan blivit så full att blöjkanten inte längre trycktes mot magen. Därför fick larmet dålig kontakt med andningsrörelserna, men de flesta gångerna var det riktigt. När larmet gick sprang man ju dit så fort benen bar men hon hade, med ett undantag börjat andas själv redan när man kom dit. En gång fick jag ruska försiktigt i henne för att hon skulle vakna. Usch. Det här kan mycket väl vara en av orsakerna till att barn dör en plötslig spädbarnsdöd. Bara att jag hade råkat observera att det här inte kändes rätt, sättet hon drog efter andan på. Tack och lov, på sätt och vis, att jag redan hade ett friskt barn så jag visste att det inte stod rätt till. Kände inte igen det från barn nr 1.
Nå, dessa andningsuppehåll försvann så småningom, men när hon är riktigt förkyld så har vi fortfarande funderingar på att använda andningslarmet ibland. När vi inte är säkra på att hon andas som hon ska.
Hon har dessutom förkylningsastma som gör att hon inte kan hosta upp det som rosslar i halsen, utan medicin. När liten är förkyld känns de rosslande andetagen i ryggen på henne. Nu har hon sedan en tid medicin hemma och det hjälper henne ordentligt. Första gången, när jag tänkte att nu blir det väl slagsmål med henne (hon var då precis 1½ år gammal) så stod hon bara där, lät mig sätta silikonmasken över hennes ansikte, stod bara där och andades in. Verkade tycka att det var skönt. Efter det har det alltid varit efterlängtat från hennes sida. Så hon märkte fort att hon blev hjälpt.
I natt har varit en hostig natt, då jag fått ge henne medicin, men hon har det jobbigt. Så jag är vaken sedan några timmar. Vaknatt.
måndag 19 mars 2012
Med snön försvann viljan...
att röja i trädgården. Nu står den där, den stora containern och väntar på allt som jag ska slänga. Men då slängde ödet in spratt i två former. En sjuk liten med feber samt hagel, storm och snö-väder.
Så dagarna fem som jag skulle ha haft containern har nu utökats till 12. Det blir lite bättre tempo i trädgården så. Hoppas bara att allt inte läggs under en vit matta som blir liggande...för då får jag problem. Att gräva upp stubbar ur snön och sparka dem lösa från underlaget där de legat sedan gudarna vet när...det behövdes liksom inte detta extra motstånd. Det är motstånd nog, när man ser att alla möjliga typer nu bor i dessa stubbar. På vår, sommar och höst bor grodor också under dessa.
Det är inte heller så lyckat att räfsa löv i kuling...
Snälle kung vinter, släpp nu greppet va'?
Åh, måste bara berätta att en av mina vänner sett och fotat de första blåsipporna som jag hört talas om i år, i Stockholmstrakten, ...Så de är tydligen här. Men var är tussilagon? Konstig ordning.
Så dagarna fem som jag skulle ha haft containern har nu utökats till 12. Det blir lite bättre tempo i trädgården så. Hoppas bara att allt inte läggs under en vit matta som blir liggande...för då får jag problem. Att gräva upp stubbar ur snön och sparka dem lösa från underlaget där de legat sedan gudarna vet när...det behövdes liksom inte detta extra motstånd. Det är motstånd nog, när man ser att alla möjliga typer nu bor i dessa stubbar. På vår, sommar och höst bor grodor också under dessa.
Det är inte heller så lyckat att räfsa löv i kuling...
Snälle kung vinter, släpp nu greppet va'?
Åh, måste bara berätta att en av mina vänner sett och fotat de första blåsipporna som jag hört talas om i år, i Stockholmstrakten, ...Så de är tydligen här. Men var är tussilagon? Konstig ordning.
söndag 18 mars 2012
Billigt kontra dyrt....
Loppisar och auktioner tycker jag är jättekul. Det är så lätt att känna att man gjort ett fynd, även när man antagligen inte gjort det. Idag var jag på en loppis och tycker att jag gjorde riktiga fynd. Dels fick Stora en bok om Cars, sedan hittade jag fyra fina blå höganäskoppar som kan komplettera dem vi redan har och dessutom hittade jag en hel liten jättefin kaffeservis med 6 koppar med tillhörande fat och assietter, gräddsnipa och sockerskål, allt i mörkbrunt stengods från höganäs för en 100-lapp.
Jag har ochså varit iväg med Stora på dans och därefter inhandlat födelsedagspresenter till Liten. Leksaker är verkligen dyrt, är tanken som infinner sig inför varje födelsedag.
Jag har ochså varit iväg med Stora på dans och därefter inhandlat födelsedagspresenter till Liten. Leksaker är verkligen dyrt, är tanken som infinner sig inför varje födelsedag.
lördag 17 mars 2012
Synd man inte kan äta samma varje dag...
när hela familjen väljer att äta sig så mätta på varmrätten att det inte finns plats för efterrätt...
Annars brukar det framför allt från stora vara ett starkt sug efter sötsaker på maten, i och för sig även innan.
Hoppas att ni har lika bra lördag som jag.
Just nu är det svåraste huvudbryet var sjutton jag gjort av sekatören...
I och för sig finns väl ett par jobbigare grejor som jag skulle kunna tänka på men som jag väljer att förtränga...minns faktiskt inte riktigt vad det var för något.. ;-)
Hoppas att jag minns dem när jag inte längre vill förtränga dem, typ på måndag.
Annars brukar det framför allt från stora vara ett starkt sug efter sötsaker på maten, i och för sig även innan.
Hoppas att ni har lika bra lördag som jag.
Just nu är det svåraste huvudbryet var sjutton jag gjort av sekatören...
I och för sig finns väl ett par jobbigare grejor som jag skulle kunna tänka på men som jag väljer att förtränga...minns faktiskt inte riktigt vad det var för något.. ;-)
Hoppas att jag minns dem när jag inte längre vill förtränga dem, typ på måndag.
Finfin lördag...
har jag planerat! Först ska maken få motionera av sig i trädgården med att såga ner lite träd :-) (bra och nyttig motion, tyckte jag...jaha, tyckte nog maken). Stora är med och drar äppelträdsgrenar, förmodligen både lite hit och dit i trädgården, men huvudsaken är att hon får känna sig lite nyttig och duktig.
Lilla hade hög feber i natt (hon brukar ha en underlig vilotemp på 35, 3 och när hon som sent igår kväll hade 39,2 så är hon ganska ordentligt däckad. Alvedon...och vila idag, även om hon är rätt ok nu med "bara" 37,0.
Sedan ska stora och jag först till affären för lördagsgodis och sedan till båten för att ha lite picnic på den, bara vi två. Under tiden får lilla sova hemma och maken jobba över lite, som han behöver.
Ikväll blir det populära ris m curry (som mest består av en hel massa andra saker, filippinskt recept) och på myskvällen blir det fruktsallad.
Sämre kan man ha det.
Lilla hade hög feber i natt (hon brukar ha en underlig vilotemp på 35, 3 och när hon som sent igår kväll hade 39,2 så är hon ganska ordentligt däckad. Alvedon...och vila idag, även om hon är rätt ok nu med "bara" 37,0.
Sedan ska stora och jag först till affären för lördagsgodis och sedan till båten för att ha lite picnic på den, bara vi två. Under tiden får lilla sova hemma och maken jobba över lite, som han behöver.
Ikväll blir det populära ris m curry (som mest består av en hel massa andra saker, filippinskt recept) och på myskvällen blir det fruktsallad.
Sämre kan man ha det.
fredag 16 mars 2012
Vilken otrolig tur jag måste ha....
...jag är så ofta något okänt företag på internets 999:e kund eller dylikt och bara måste gå in någonstans (tycker de, ja) och anmäla mig för att få ut ett enormt stort pris... Tror de verkligen att jag tar något sådant seriöst när det knallar små röda myror runt det braskande beskedet? Tror de verkligen inte jag anar ugglor i mossen?
Fantastiska vår välkommen!
Ja, idag är det inte så att det direkt känns att det är vår, åtminstone inte lika påtagligt som igår då solen lyste från en klar himmel (i alla fall en del av dagen). Men vårkänslorna dök upp som en stor lättnad för mig då jag nu beställt en container. Nu ska här bli fint i trädgården! Vårstädning i trädgård och samtidigt slänga renoveringsskräp (usch för sådant, det är så skrymmande att man måste såga det för att få in i bilen, nu slipper jag det - hipp hurra!). Vi har en stor bil, men den har inte dragkrok.
Älskar att pyssla i trädgården men den har i takt med att huset har blivit finare, blivit allt fulare.
Renoveringsrester väntar på att få komma iväg till tippen, bergvärmefolket har lämnat efter sig (inte en, som jag trodde utan) tre lastpallar, varav en är lika stor som en riktigt stor sandlåda (lekparksstor alltså). Ärren efter nedgrävningen av bergvärmerören är inte heller någon fröjd. Väldiga vallar. Hur ska jag kunna klippa gräsmattan i maj när det ser ut så där? Och så vanligt trädgårdsrens, lite gamla stubbar från innan vi köpte huset och kompost.
Ska bli så skönt att plocka fram smycket igen och putsa på det (trädgården alltså :-))
Pallkragarna ska rensas ur, förses med ny jord och så småningom ny-sås i.
Häckarna ska ner till hälften.
Träd ska klippas ner och gallras ur.
Rosorna ska gås igenom....
Rabattkanterna ska stagas upp så att de slutar försöka vika sig.
Undrar om jag lyckas hålla rådjuren - och smådjuren borta - från rosen- och nyttoträdgården i år.
Njuter. Äntligen vår!!!
Älskar att pyssla i trädgården men den har i takt med att huset har blivit finare, blivit allt fulare.
Renoveringsrester väntar på att få komma iväg till tippen, bergvärmefolket har lämnat efter sig (inte en, som jag trodde utan) tre lastpallar, varav en är lika stor som en riktigt stor sandlåda (lekparksstor alltså). Ärren efter nedgrävningen av bergvärmerören är inte heller någon fröjd. Väldiga vallar. Hur ska jag kunna klippa gräsmattan i maj när det ser ut så där? Och så vanligt trädgårdsrens, lite gamla stubbar från innan vi köpte huset och kompost.
Ska bli så skönt att plocka fram smycket igen och putsa på det (trädgården alltså :-))
Pallkragarna ska rensas ur, förses med ny jord och så småningom ny-sås i.
Häckarna ska ner till hälften.
Träd ska klippas ner och gallras ur.
Rosorna ska gås igenom....
Rabattkanterna ska stagas upp så att de slutar försöka vika sig.
Undrar om jag lyckas hålla rådjuren - och smådjuren borta - från rosen- och nyttoträdgården i år.
Njuter. Äntligen vår!!!
Orättvisor
Orättvisor finns verkligen överallt i samhället. Själva livet är inte rättvist. Så är det.
Människor är ofta orättvisa mot andra, dömer på förhand, visar dåligt med hänsyn etc...
Ett exempel:
På tunnelbanan är det fullt med folk i vagnen, det är rusningstrafik och inget märkligt med det. Men flickan som sitter kvar på handikappsätet och knappar på sin telefon upprör en del. Bredvid står en äldre man och tittar längtansfullt. För stolt för att be henne flytta sig. Flickan vägrar titta upp. Vet att hon får blickar. När hon når sin station stiger hon upp och går av. Detta beteende irriterar säkert många - de dömer henne direkt som en ung, självisk person som har lättare att tackla knyckarna i tunnelbanan än den äldre mannen. Hon borde ha ställlt sig upp. Men de ser inte flickan när hon flåsande går upp för trappan i riktning mot sjukhuset som ska ge henne cellgifterna igen.
Eller:
Kvinnan som står och säljer situation stockholm utanför mathallen (som jag skrivit om tidigare) som alla undviker för att de får dåligt samvete för att de inte vill köpa en tidning de inte vill läsa ... kan man inte sprida glädje då i stället? Ett leende eller ett "ha en bra dag" kostar inget. Det är nog tillräckligt jobbig situation som hon är i. Nej, de flesta går fort förbi med blicken fästad någon annanstans, rädda för att behöva försvara sitt beteende. Vanlig rättvis medmänsklighet räcker långt. Det kanske inte mättar henne men det ger åter människovärde. Det i sig är mycket värt.
Men som jag sa är inte heller själva livet rättvist.
Dagen idag är inte rättvis.
Någonstans äter en person en god måltid i gott sällskap medan någon annan plågas av ensamhet.
Idag sitter jag en del vid datorn, städar och gör ärenden - en helt ok dag, inte jätterolig, men ok.
Medan någon annan tvingas säga adjö till en närstående. :-(
Minns min farmor med glädje, men upplever fortfarande sorgen efter henne som tung.
En farmor är man ändå beredd på att de inte lever för evigt, men sorg och saknad finns ändå där.
Men ingen är säker, man får vara rädd om livet. Jag har varit med om en kompis som dött 21 år gammal, en annan kompis som förlorat sin underbare 2-årige son - men ordet som kommer då jag tänker på dessa två är orättvist! Så orättvist! Det kan jag i alla fall inte tycka när det gäller min då 95-åriga farmor. Bara sakna henne och hennes fantastiska person.
Människor är ofta orättvisa mot andra, dömer på förhand, visar dåligt med hänsyn etc...
Ett exempel:
På tunnelbanan är det fullt med folk i vagnen, det är rusningstrafik och inget märkligt med det. Men flickan som sitter kvar på handikappsätet och knappar på sin telefon upprör en del. Bredvid står en äldre man och tittar längtansfullt. För stolt för att be henne flytta sig. Flickan vägrar titta upp. Vet att hon får blickar. När hon når sin station stiger hon upp och går av. Detta beteende irriterar säkert många - de dömer henne direkt som en ung, självisk person som har lättare att tackla knyckarna i tunnelbanan än den äldre mannen. Hon borde ha ställlt sig upp. Men de ser inte flickan när hon flåsande går upp för trappan i riktning mot sjukhuset som ska ge henne cellgifterna igen.
Eller:
Kvinnan som står och säljer situation stockholm utanför mathallen (som jag skrivit om tidigare) som alla undviker för att de får dåligt samvete för att de inte vill köpa en tidning de inte vill läsa ... kan man inte sprida glädje då i stället? Ett leende eller ett "ha en bra dag" kostar inget. Det är nog tillräckligt jobbig situation som hon är i. Nej, de flesta går fort förbi med blicken fästad någon annanstans, rädda för att behöva försvara sitt beteende. Vanlig rättvis medmänsklighet räcker långt. Det kanske inte mättar henne men det ger åter människovärde. Det i sig är mycket värt.
Men som jag sa är inte heller själva livet rättvist.
Dagen idag är inte rättvis.
Någonstans äter en person en god måltid i gott sällskap medan någon annan plågas av ensamhet.
Idag sitter jag en del vid datorn, städar och gör ärenden - en helt ok dag, inte jätterolig, men ok.
Medan någon annan tvingas säga adjö till en närstående. :-(
Minns min farmor med glädje, men upplever fortfarande sorgen efter henne som tung.
En farmor är man ändå beredd på att de inte lever för evigt, men sorg och saknad finns ändå där.
Men ingen är säker, man får vara rädd om livet. Jag har varit med om en kompis som dött 21 år gammal, en annan kompis som förlorat sin underbare 2-årige son - men ordet som kommer då jag tänker på dessa två är orättvist! Så orättvist! Det kan jag i alla fall inte tycka när det gäller min då 95-åriga farmor. Bara sakna henne och hennes fantastiska person.
torsdag 15 mars 2012
Svårt att sova
när liten gnyr, gråter, skriker till då och då. Inatt verkar John Blund ha glömt henne.
Sover hon 95% av en natt så sover jag 50% av densamma. Det tar ju så lång tid att somna om! Alla tankarna börjar snurra runt och för en stund sedan var jag helt enkelt tvungen att gå upp och göra något annat, så tankarna kan få ro till slut. Därav blogginlägg vid 4-tiden på natten.
Sover hon 95% av en natt så sover jag 50% av densamma. Det tar ju så lång tid att somna om! Alla tankarna börjar snurra runt och för en stund sedan var jag helt enkelt tvungen att gå upp och göra något annat, så tankarna kan få ro till slut. Därav blogginlägg vid 4-tiden på natten.
onsdag 14 mars 2012
Köket nästan klart nu
Väck är innertaket
Väck är linoleummattan
Taket är lagat och målat
Golvet är målat
Väggarnas bröstpanel i brösthöjd är ersatta med det ni ser
Tapeten från dörrens spegel är borttagen och dörren är målad...
Lite pyssel har det varit, men nu är jag nöjd. Bara lite lister och annat finlir kvar. Skönt.
Våryra eller våryr?
Hm. Borde kanske undersöka mitt huvud, för nu börjar jag så smått fundera på att återigen klättra upp längs med huset. Nu ska det översta lagret panel på väggarna bort och om jag klättrar omkring på taket när jag går över de utskjutande fönsterkuporna där uppe så är jag...låt se här....14 meter över mark. Det verkar väl förståndigt och friskt att vilja ta sig an detta?
Ska försöka hålla i mig så länge som denna idiotiska tanke besöker mitt annars hyfsat förståndiga huvud.
Inne, jag har mycket kvar att göra inne... stanna inne.....Inte ut. Inte upp på stege, absolut inte klättra ut genom ett fönster och ut på taket, med eller utan säkerhetslinor.
Kanske ut och sitta i solen en stund, eller städa i trädgården...
Ska försöka hålla i mig så länge som denna idiotiska tanke besöker mitt annars hyfsat förståndiga huvud.
Inne, jag har mycket kvar att göra inne... stanna inne.....Inte ut. Inte upp på stege, absolut inte klättra ut genom ett fönster och ut på taket, med eller utan säkerhetslinor.
Kanske ut och sitta i solen en stund, eller städa i trädgården...
tisdag 13 mars 2012
Kom på en liten sak som skaver...
Är verkligen pockettexten i böckerna så förbannat liten, eller är min syn så mycket sämre efter ett par års lite lugnare läsning? Vet att den försämrats men därifrån till att verkligen behöva förstoringsglas...
Ja, det kanske bara är till att leta reda på en lupp då... ;-)
Ja, det kanske bara är till att leta reda på en lupp då... ;-)
Åh, mitt växthus...
såldes med vårt förra hus. Så här års saknar jag det verkligen. Jag brukade köpa rätt många färdiga växter (och så en del också) som omedelbart, så här års, förvandlade växthuset från en torr mars-teg under tak till en prunkande oas. Saknar! Men det ska vara just en viss sort för att jag verkligen ska njuta av att sitta där. Vårt var en blandning av lusthus och växthus med skugg-gardiner och liten sittplats, hyllor, planteringsbord och många rosenbuskar i kruka.
På bilden är det mars.
Nå, det var då. Nu får jag njuta av fördelarna med vårt nuvarande hus och så småningom vaknar kanske trädgården till liv i år också...
De två planeterna som mant ska kunna iaktta så bra i skymning har kommit i skym undan av barnens läggning så vi får väl se om jag lyckas fånga en glimt. Skulle vara intressant.
Under tiden kan jag underhålla er med en alldeles sann liten annekdot:
I bilen berättar morfar för stora att han nog ska äta crêpes med mormor på kvällen varpå hon undrar vad crêpes är..."Det är pannkakor som är fyllda med ost och skinka eller med svamp eller så, det är nyttigare pannkakor än dem med sylt på. De har fler vitaminer." Nyttigare brukar falla i god jord i normala fall men den här gången kom svaret helt baserat på ordet vitaminer som hon inte till fullo förstod:
"Usch då!"
På bilden är det mars.
Nå, det var då. Nu får jag njuta av fördelarna med vårt nuvarande hus och så småningom vaknar kanske trädgården till liv i år också...
De två planeterna som mant ska kunna iaktta så bra i skymning har kommit i skym undan av barnens läggning så vi får väl se om jag lyckas fånga en glimt. Skulle vara intressant.
Under tiden kan jag underhålla er med en alldeles sann liten annekdot:
I bilen berättar morfar för stora att han nog ska äta crêpes med mormor på kvällen varpå hon undrar vad crêpes är..."Det är pannkakor som är fyllda med ost och skinka eller med svamp eller så, det är nyttigare pannkakor än dem med sylt på. De har fler vitaminer." Nyttigare brukar falla i god jord i normala fall men den här gången kom svaret helt baserat på ordet vitaminer som hon inte till fullo förstod:
"Usch då!"
Drömmar på internet
Har just drömt mig bort en stund och tittat på fastigheter till salu på Bay Islands i Honduras...eller Islands de Bahia som de väl heter då... Öde fina stränder, låga palmer. Strandnära hus med grönskande trädgårdar året om...Tittar ut i vår trädgård och möts av mars. Lite snö här och var, löv glömda sedan i höstas och gömda i vinterns snö som nu kommit fram igen, nakna träd och buskar som borde klippas ner...men snart börjar det grönska.
Jag är kluven i mina önskningar. Dels skulle jag vilja leva på ett ställe där det alltid är lagom varmt och grönskan aldrig vissnar ner och dör. Dels vill jag ju bo nära min familj.
Jo, Honduras ser så otroligt vackert ut, men det är inte precis så enkelt att bara komma över och hälsa på så ofta. Nå, drömma kan man väl få göra... Har ni några tips på gröna ställen i Europa där det inte heller blir ohållbart varmt...?
Kom gärna med tips och idéer. Allt för att få drömma en stund.
Jag är kluven i mina önskningar. Dels skulle jag vilja leva på ett ställe där det alltid är lagom varmt och grönskan aldrig vissnar ner och dör. Dels vill jag ju bo nära min familj.
Jo, Honduras ser så otroligt vackert ut, men det är inte precis så enkelt att bara komma över och hälsa på så ofta. Nå, drömma kan man väl få göra... Har ni några tips på gröna ställen i Europa där det inte heller blir ohållbart varmt...?
Kom gärna med tips och idéer. Allt för att få drömma en stund.
söndag 11 mars 2012
Full söndag...
Nä, men i alla fall fullspäckad - full fart. Storasyster på dans, hem byta om och hämta lillasyster. Iväg för att träffa min syster och hennes barn och gå på hopptävling. Kul. Mycket frisk luft i samband med sen kväll igår då vi var bortbjudna gör att den här mamman kraschlandar sekunden efter äldsta barnet i säng...
fredag 9 mars 2012
Vika en drake...
Upptäckte till min fasa att det hänvisas till mig när det gäller hur man viker en drake...
Ber skyndsamt om ursäkt, men den typen av drake som man viker är inte den draken som är här. Kan knappt vika en loppa... Och tycker bättre om drakar som sprutar eld, eller åtminstone som puffar lite rök...Min musmatta har faktiskt en underbar glad,blå och galopperande kinesisk drake på sig. Sådana gillar jag.
Ber skyndsamt om ursäkt, men den typen av drake som man viker är inte den draken som är här. Kan knappt vika en loppa... Och tycker bättre om drakar som sprutar eld, eller åtminstone som puffar lite rök...Min musmatta har faktiskt en underbar glad,blå och galopperande kinesisk drake på sig. Sådana gillar jag.
Åh, det bidde ett kök....
Idag har jag tapetserat färdigt i vårt kök och jag är väldigt nöjd med mig själv. Till och med maken såg det... Då är det stort. Det har varit väldigt jobbigt att ha ett kök som inte, rent estetiskt funkar.
När vi flyttade in var det bastupanel i tak och halvvägs upp på väggen, resten av väggen var tapetserad någon gång på åttiotalet och hade lossnat i hörnen (verkligen lossnat!), golvet var täckt av en ljus knarrande plastmatta och fönstren och dörrarna (bara just inne i köket) hade fått foder av 60-talskaraktär kring de spröjsade 20-talsfönstren.... Renoveringen av köket har varit en lång process som varit stillastående (till min stora frustration) under långa tider. Jag började med att riva ner tapeten för att se vad som fanns under. Det var inte roligt det heller men i alla fall mer i samklang med bastupanelen och det andra från 70-talet... Men den tapeten som kom fram gick också sönder i arbetet. Höggravid stod jag på hög inomhusstege och rev ner innertaket. Fick fram putstaket som inte var alltför illa däran. Däremot hade innertaket orsakat ett 1-1½ dm hög längsgående "ärrbildning" i form av att putsen helt sonika var borta där innertaket suttit. Fiiiiint. Och sedan kom klimp nr 2. Då stod jag inte längre på höga stegar och sådant under en tid, hade lite annat för mig...
Nå, så efter ett år ungefär (förra våren) rev jag, då maken och barnen var bortresta under någon halv vecka, ut plastmattan, drog, slet och skar med mattkniv. Bände med hammare. Lyckades till slut få ut både den och masonitplattorna som den suttit fastlimmad på. Puh. Vilket trägolv som kom i dagen...
Oj, så fint det blev, målat med mörkbrun linoljefärg i ett lager.
I somras påbörjade jag till slut väggarna. Började spackla igen kratern uppe längs med hela väggen, drog bort lister, dörr- och fönsterfoder.
När man är i slutskedet av renovering då man kan bygga upp igen, nya fina lager, då är det verkligen kul. När man river är det också kul, i början. Inte sedan. Inte roligt att känna att för att bli fint måste det bli ännu fulare, ännu trasigare.
Men så kom gipsskivor upp, spacklades, nya fönster- och dörrfoder... Tapetsering, golvlister...Nu är det bara lite kvar. Lite lister. Lätt som en plätt och jag har äntligen det kök jag drömt om sedan vi flyttade in för snart fyra år sedan.
Det enda jag sedan kan tänka mig är att byta spis, fläkt och kylskåp (så småningom), och så bättra på färgen på de vackra skåpen.
Hurra.
När vi flyttade in var det bastupanel i tak och halvvägs upp på väggen, resten av väggen var tapetserad någon gång på åttiotalet och hade lossnat i hörnen (verkligen lossnat!), golvet var täckt av en ljus knarrande plastmatta och fönstren och dörrarna (bara just inne i köket) hade fått foder av 60-talskaraktär kring de spröjsade 20-talsfönstren.... Renoveringen av köket har varit en lång process som varit stillastående (till min stora frustration) under långa tider. Jag började med att riva ner tapeten för att se vad som fanns under. Det var inte roligt det heller men i alla fall mer i samklang med bastupanelen och det andra från 70-talet... Men den tapeten som kom fram gick också sönder i arbetet. Höggravid stod jag på hög inomhusstege och rev ner innertaket. Fick fram putstaket som inte var alltför illa däran. Däremot hade innertaket orsakat ett 1-1½ dm hög längsgående "ärrbildning" i form av att putsen helt sonika var borta där innertaket suttit. Fiiiiint. Och sedan kom klimp nr 2. Då stod jag inte längre på höga stegar och sådant under en tid, hade lite annat för mig...
Nå, så efter ett år ungefär (förra våren) rev jag, då maken och barnen var bortresta under någon halv vecka, ut plastmattan, drog, slet och skar med mattkniv. Bände med hammare. Lyckades till slut få ut både den och masonitplattorna som den suttit fastlimmad på. Puh. Vilket trägolv som kom i dagen...
Oj, så fint det blev, målat med mörkbrun linoljefärg i ett lager.
I somras påbörjade jag till slut väggarna. Började spackla igen kratern uppe längs med hela väggen, drog bort lister, dörr- och fönsterfoder.
När man är i slutskedet av renovering då man kan bygga upp igen, nya fina lager, då är det verkligen kul. När man river är det också kul, i början. Inte sedan. Inte roligt att känna att för att bli fint måste det bli ännu fulare, ännu trasigare.
Men så kom gipsskivor upp, spacklades, nya fönster- och dörrfoder... Tapetsering, golvlister...Nu är det bara lite kvar. Lite lister. Lätt som en plätt och jag har äntligen det kök jag drömt om sedan vi flyttade in för snart fyra år sedan.
Det enda jag sedan kan tänka mig är att byta spis, fläkt och kylskåp (så småningom), och så bättra på färgen på de vackra skåpen.
Hurra.
torsdag 8 mars 2012
Ett ark från övningslådan
Papperspåsarnas tyngd skavde i hennes händer. Fort ut till bilen nu. Ute slaskade det. Det snöregnade... Hon skulle inte kunna sätta ner påsarna på marken utan att de luckrades upp. Utanför dörrarna höll hon på att springa rätt i famnen på den andra kvinnan.
"Situation Stockholm? frågade kvinnan ropande så att hon skulle höras av alla samtidigt som var på väg in eller ut ur den stora affären. Hon med papperspåsarna skakade på huvudet och såg efter mannen som gått före henne, han snabbade på sina steg. Då hörde hon, just som hon passerade den andra kvinnan "och om ni inte vill köpa tidningen får ni ha en god kväll ändå!" Hon vände sig snabbt om och avfyrade ett leende som verkligen kom från hjärtat "du med!" Hon såg tydligt hur kvinnan sken upp och sträckte på sig.
Väl i bilen önskade hon så att hon haft kontanter.
"Situation Stockholm? frågade kvinnan ropande så att hon skulle höras av alla samtidigt som var på väg in eller ut ur den stora affären. Hon med papperspåsarna skakade på huvudet och såg efter mannen som gått före henne, han snabbade på sina steg. Då hörde hon, just som hon passerade den andra kvinnan "och om ni inte vill köpa tidningen får ni ha en god kväll ändå!" Hon vände sig snabbt om och avfyrade ett leende som verkligen kom från hjärtat "du med!" Hon såg tydligt hur kvinnan sken upp och sträckte på sig.
Väl i bilen önskade hon så att hon haft kontanter.
Draken flyger in i ett svart hål...
Det känns som om jag skriver för ett stort svart hål. Jag skriver, publicerar och kastar därmed ut det i det svarta hålet i rymden. Att aldrig läsas av någon. Ser ändå att en och annan slirar över till min sida, bland annat från Ryssland... Hmmmm. Hoppas att ni kan svenska.
Det stora skräpet...
Har ni tänkt på vad mycket skräp hantverkare alltid lämnar efter sig? Hos oss är det alltid så i alla fall.
Har vi elektriker här så nog lämnar han/hon avklippta ledningar, koppartrådar och trasiga plastbitar efter sig. Har man rörmokare så är det större grejor. Gamla element, trasiga handfat o dyl.
Bergvärmefolket lämnade jordens största träpall ute i trädgården när de tog sitt pick och pack och lämnade...
Nu har snickarna brutit upp golvet som fått vattenskada efter bergvärmefolket varit här, lagt det i stora (jag menar gigantiska) orange säckar à la IKEA:s blåa säckar, som inte går att fälla ihop, och helt sonika lämnat det på infarten (som vi delar med andra grannar). Tänker de sig att dessa big bags ska plockas upp av något skräpföretag eller tror de att de går in i vår bil :-O ... Vi talar alltså påsar stora som en halv bil... dessutom går de inte att stänga till så om det snöar eller så hamnar detta rakt in i påsarna...(2 stycken).
Den där pallen måste jag nog slå isär med hammare och sedan dela plankorna med såg för att få in dem i bilen. Är detta verkligen meningen, eller utnyttjar de bara att de smiter innan man hinner se vad för bråte de lämnat? Själva har de ju rymliga skåpbilar, eller till och med släp...borde ingå i avgiften (för de tar ju betalt för att de har bilen med sig också...per timme, även om bilen bara står...)
Men sopa golvet gör de ibland...
Har vi elektriker här så nog lämnar han/hon avklippta ledningar, koppartrådar och trasiga plastbitar efter sig. Har man rörmokare så är det större grejor. Gamla element, trasiga handfat o dyl.
Bergvärmefolket lämnade jordens största träpall ute i trädgården när de tog sitt pick och pack och lämnade...
Nu har snickarna brutit upp golvet som fått vattenskada efter bergvärmefolket varit här, lagt det i stora (jag menar gigantiska) orange säckar à la IKEA:s blåa säckar, som inte går att fälla ihop, och helt sonika lämnat det på infarten (som vi delar med andra grannar). Tänker de sig att dessa big bags ska plockas upp av något skräpföretag eller tror de att de går in i vår bil :-O ... Vi talar alltså påsar stora som en halv bil... dessutom går de inte att stänga till så om det snöar eller så hamnar detta rakt in i påsarna...(2 stycken).
Den där pallen måste jag nog slå isär med hammare och sedan dela plankorna med såg för att få in dem i bilen. Är detta verkligen meningen, eller utnyttjar de bara att de smiter innan man hinner se vad för bråte de lämnat? Själva har de ju rymliga skåpbilar, eller till och med släp...borde ingå i avgiften (för de tar ju betalt för att de har bilen med sig också...per timme, även om bilen bara står...)
Men sopa golvet gör de ibland...
onsdag 7 mars 2012
Hur blir 24 timmar åter 24 timmar?
Som jag skrev i förra inlägget så stjäl ju teknikens vidunder mycket, till och med massor av tid.
Idag läste jag om en man som uttalat sig så här:
"Nej. Jag har inte internet, jag har en Morakniv. Jag har inga kort och inga apparater, bara sunt förnuft."
Jag håller med.
Men, nej. Jag har hellre internet.
Svårt att sköta bankärenden med bara morakniv. ;-)
Men han har säkert helt absurt mycket mer tid. Utan internet, tv och radio och utan en mobil att fippla med hela tiden så har hans dygn förblivit 24 timmar på 24 timmar.
I västvärlden, med all denna teknik har ju dygnet för oss andra blivit ohållbart att manövrera.
Men försök inte röra min dator....
Idag läste jag om en man som uttalat sig så här:
"Nej. Jag har inte internet, jag har en Morakniv. Jag har inga kort och inga apparater, bara sunt förnuft."
Jag håller med.
Men, nej. Jag har hellre internet.
Svårt att sköta bankärenden med bara morakniv. ;-)
Men han har säkert helt absurt mycket mer tid. Utan internet, tv och radio och utan en mobil att fippla med hela tiden så har hans dygn förblivit 24 timmar på 24 timmar.
I västvärlden, med all denna teknik har ju dygnet för oss andra blivit ohållbart att manövrera.
Men försök inte röra min dator....
tisdag 6 mars 2012
Så viktigt att uppleva tiden i nuet
Ofta förvirrar jag mig bort i tid och rum, tänker på händelser i det förgångna, tänker på saker som ska hända. Planerar för framtiden och tänker nostalgiskt på när Stora var riktigt liten.
Då och då kommer man ändå på att man måste fånga dagen. Att det som är idag aldrig kommer tillbaka. För någon av oss.
När Lilltjejen kryper upp i knät på mig så är det just nu. När en tid gått kommer hon kanske inte alls vilja sitta i knät längre.
När jag sitter med någon av alla teknikens vidunder och låter det äta upp min tid så bör jag ju i rimlighetens namn vara lite mer försiktig och sparsam med hur mycket tid det vidundret ska få äta upp.
För en dag har man inte längre något val. En dag som man planerat för kanske plötsligt inte går att förverkliga, för den personen man ville vara med då kanske inte längre väntar.
Då och då kommer man ändå på att man måste fånga dagen. Att det som är idag aldrig kommer tillbaka. För någon av oss.
När Lilltjejen kryper upp i knät på mig så är det just nu. När en tid gått kommer hon kanske inte alls vilja sitta i knät längre.
När jag sitter med någon av alla teknikens vidunder och låter det äta upp min tid så bör jag ju i rimlighetens namn vara lite mer försiktig och sparsam med hur mycket tid det vidundret ska få äta upp.
För en dag har man inte längre något val. En dag som man planerat för kanske plötsligt inte går att förverkliga, för den personen man ville vara med då kanske inte längre väntar.
måndag 5 mars 2012
Vårtecken...
Gnistrande gul vintergäck utanför Naturhistoriska riksmuseet.
Hungriga fåglar på barmarken under fågelbordet.
Katthår i drivor på soffan (i och för sig kan det bero på att katten ligger ovanför elementet hela dagarna och vägrar gå ut...men det låter bättre att ta det som vårtecken...)
Fågelkvitter, massor.
Snön som smält och fryst på igen till isbana är långsamt på väg att försvinna.
Gångvägar så fulla av grus ovanpå asfalten att man nästan rutschar omkull.
Solen som skiner från en blå himmel.
Mars.
Åh, bästa årstiden har startat! :-)
Hungriga fåglar på barmarken under fågelbordet.
Katthår i drivor på soffan (i och för sig kan det bero på att katten ligger ovanför elementet hela dagarna och vägrar gå ut...men det låter bättre att ta det som vårtecken...)
Fågelkvitter, massor.
Snön som smält och fryst på igen till isbana är långsamt på väg att försvinna.
Gångvägar så fulla av grus ovanpå asfalten att man nästan rutschar omkull.
Solen som skiner från en blå himmel.
Mars.
Åh, bästa årstiden har startat! :-)
söndag 4 mars 2012
Kulturskillnader
För en del år sedan besökte jag Bali, en underbar ö med fantastisk arkitektur och kultur. En av de saker som etsat sig fast i mitt minne var att de när någon dör samlas i en fest, där de firar att personen levat. Ingen gråt, ingen sorg. Men sorgen måste väl komma i enskildhet, i så fall? Eller hur klarar man av att inte sörja, för egen skull och för den avlidnes skull (som man ibland tycker inte var klar)? Är det så att de lyckas fylla tomrummet efter en person med glädje i stället?
Jag tycker på sätt och vis att det andas en sundhet över det tänket, samtidigt kan jag inte på något vis påstå att jag skulle kunna lyckas med detta. Jag saknar de som är borta och de tomrummen är en del av mig. Nu, när det är rätt långt bort i tiden så är det lättare att försöka tänka på att vara tacksam över att de funnits, men när det är färskt är ju såret efter förlusten så enormt värkande sedan blir det mer ömmande, i alla fall för mig.
Jag tycker på sätt och vis att det andas en sundhet över det tänket, samtidigt kan jag inte på något vis påstå att jag skulle kunna lyckas med detta. Jag saknar de som är borta och de tomrummen är en del av mig. Nu, när det är rätt långt bort i tiden så är det lättare att försöka tänka på att vara tacksam över att de funnits, men när det är färskt är ju såret efter förlusten så enormt värkande sedan blir det mer ömmande, i alla fall för mig.
torsdag 1 mars 2012
Refuserad...igen.
Den här gången hade mina manus i alla fall varit uppe till diskussion. Känns (även om det inte hjälper ett endaste litet dugg) ändå som om lite kraft att åter skriva dök upp. De diskuterade dem i alla fall! Då strandade det inte på en enda person. Skönt att höra. Ger lite ljus för fortsatt delirium om att skriva.
Glad idag.
Glad idag.
onsdag 29 februari 2012
Mina petitesser...
..är långsamt på väg att ordna sig. Soptunnan är nu äntligen tömd (puh). Nu är gipsplattorna i köket på plats och nästan hela fönsterfodret... då uppenbarar sig nästa problem...(ja, för när ska man nöjt kunna gå vidare hela sträckan utan att stöta på motstånd?) rörmokarna har satt upp element och anslutningsrör för nära vägg och fönster med den påföljd att någon plats inte sparats till varken fönsterfoder eller golvlist. Hur tänkte de, eller såg de inte att golvlist och fönsterfoder saknades? Att det var byggarbetsplats kan de inte ha missat. Så det får de ordna nästa gång de kommer. Fram tills dess blir fönstret inte färdigt, men en stor del av övriga köket kan jag fortsätta med.
Märkligt egentligen. De flesta som köper ett hus är nog mer inne på att byta ut skåpsinredningen och spara väggbeklädnaden, möjligen måla om eller så... här är det tvärtom. Skåpsinredningen ska stanna men innertak, golvet, väggarna och fönster- respektive dörrfoder slängs ut. I och för sig tycker jag inte det är konstigt alls. Skåpsinredningen är platsbygd av snickerifirma med sekelskifteskaraktär (1900) medan taket och hög bröstpanel var av bastukaraktär, golvet var plastmatta på platta ovanpå gamla trägolvet och väggarna hade 1980-talstapet som hängde i hörnen och som sagt hög bröstpanel i furu. Dörr- och fönsterfoder var utbytta mot 60 - 70-talsstil. Jag vill ha allt i sekelskifte (eller 1920-tal) som då huset bygdes. Tänker när allt är klart sätta in ett litet foto på hur det såg ut förut, i en ram och hänga upp i köket.
Kan inte hålla mig ifrån projekt, även fast jag borde vila bort värken. Igår var jag tvungen att ta alvedon innan jag somnade. Tror värken blir värre. Borde kanske ringa läkare. Får se.
Märkligt egentligen. De flesta som köper ett hus är nog mer inne på att byta ut skåpsinredningen och spara väggbeklädnaden, möjligen måla om eller så... här är det tvärtom. Skåpsinredningen ska stanna men innertak, golvet, väggarna och fönster- respektive dörrfoder slängs ut. I och för sig tycker jag inte det är konstigt alls. Skåpsinredningen är platsbygd av snickerifirma med sekelskifteskaraktär (1900) medan taket och hög bröstpanel var av bastukaraktär, golvet var plastmatta på platta ovanpå gamla trägolvet och väggarna hade 1980-talstapet som hängde i hörnen och som sagt hög bröstpanel i furu. Dörr- och fönsterfoder var utbytta mot 60 - 70-talsstil. Jag vill ha allt i sekelskifte (eller 1920-tal) som då huset bygdes. Tänker när allt är klart sätta in ett litet foto på hur det såg ut förut, i en ram och hänga upp i köket.
Kan inte hålla mig ifrån projekt, även fast jag borde vila bort värken. Igår var jag tvungen att ta alvedon innan jag somnade. Tror värken blir värre. Borde kanske ringa läkare. Får se.
måndag 27 februari 2012
Soptunnan del 2
Nå, ringde för fjärde gången sedan i onsdags (en gång om dagen) och talade med dem på sopfirman. Nu sade de att det inte fanns antecknat om att någon åtgärd skulle ske... Vet inte om det ens stod något om felanmälan där, för hon frågade när jag ringt in. Nu ska de i alla fall komma som senast i morgon...
Den som lever får se.
Den som lever får se.
Drömmen om en annan verklighet
Nu är jag efter bakterierna så pass bra att jag känner att jag vill skapa igen. Först på listan står köket. Göra klart det med plattor, spackling, tapetsering och målning, därefter står skriva med stora röda bokstäver. De borde stå med svarta, för stress gör att jag låser mig, men ändå börjar det kännas akut. Så mycket jag vill göra, men så fort jag börjar värker kroppen fortfarande. Vet inte om det borde ha gått över nu, men man kan ju tycka det efter en hästkur kåvepenin på 10 dagar... Men fortfarande alltså. Dessutom är jag fortfarande snuvig, febrig av och till och känner av halsen. Men annars mår jag bara bra :-)
Har anlitat en ny typ av soptjänst där man kan sortera själv och sopfirman hämtar...Kostar mycket mer och den stora skillnaden mellan det här och den gamla hederliga verkar (förutom jobbet att sortera) vara att de inte tömmer tunnan. Nu har det gått 6 dagar sedan den skulle ha tömts och i stället för ett renare hem där skräp inte låg och väntade på att åkas iväg med så har vi ett skräpigare och hemskare hem med matrester (som jag fått ställa ut i en öppen hink på terassen) som ligger i papperspåsar som blir genomblöta och ej går att flytta över till tunnan sedan. Mjölkkartonger och så vidare som jag fått åka iväg med till miljöstation. Precis det som jag ju skulle slippa med den här tjänsten. Heligt förbannad. För att göra saken ännu värre kan de inte säga när de tänker komma, med den påföljd att vår tunna får stå ute framför grannens (ja, för utanför vår tomt går inte) radhus varenda dag tills de hämtar eländet (flyttade så klart in den på tomten under helgen, men de kan komma så tidigt som vid 6-tiden på morgonen, och tycker tydligen att detta är ok, med denna försening, för jag har anmält det flera gånger men inget händer). Pga löjlig oro för detta (vad tycker grannen om att ha en soptunna stående framför sin tomt i all evighet...?) har jag haft svårt att sova ordentligt. Bagatell kan tyckas, men det känns ohälsosamt att ha det så här. Det finns råttor, skator och räv här som faktiskt kommer ända fram till huset. Vill inte att de ska söka mat, men var gör man av matavfall som inte hämtas? Spolar ner?
Suck.
Vill inte tänka på tråkiga saker. Vill skriva. Drömmen om en annan verklighet.
Har anlitat en ny typ av soptjänst där man kan sortera själv och sopfirman hämtar...Kostar mycket mer och den stora skillnaden mellan det här och den gamla hederliga verkar (förutom jobbet att sortera) vara att de inte tömmer tunnan. Nu har det gått 6 dagar sedan den skulle ha tömts och i stället för ett renare hem där skräp inte låg och väntade på att åkas iväg med så har vi ett skräpigare och hemskare hem med matrester (som jag fått ställa ut i en öppen hink på terassen) som ligger i papperspåsar som blir genomblöta och ej går att flytta över till tunnan sedan. Mjölkkartonger och så vidare som jag fått åka iväg med till miljöstation. Precis det som jag ju skulle slippa med den här tjänsten. Heligt förbannad. För att göra saken ännu värre kan de inte säga när de tänker komma, med den påföljd att vår tunna får stå ute framför grannens (ja, för utanför vår tomt går inte) radhus varenda dag tills de hämtar eländet (flyttade så klart in den på tomten under helgen, men de kan komma så tidigt som vid 6-tiden på morgonen, och tycker tydligen att detta är ok, med denna försening, för jag har anmält det flera gånger men inget händer). Pga löjlig oro för detta (vad tycker grannen om att ha en soptunna stående framför sin tomt i all evighet...?) har jag haft svårt att sova ordentligt. Bagatell kan tyckas, men det känns ohälsosamt att ha det så här. Det finns råttor, skator och räv här som faktiskt kommer ända fram till huset. Vill inte att de ska söka mat, men var gör man av matavfall som inte hämtas? Spolar ner?
Suck.
Vill inte tänka på tråkiga saker. Vill skriva. Drömmen om en annan verklighet.
onsdag 22 februari 2012
Helgen blir en annan än jag tänkt mig...
Maken och barnen ska åka iväg en sväng under helgen och undertecknad blir gräsänka för första gången på mycket länge. Ah, då ska jag fixa klart renoveringen av köket, fixa klart i barnrummet och på mitt kontor...kli i fingrarna! Ja, det var vad jag tänkte mig, alltså. Men nu när jag fått reda på att jag har den dumma bakterien i kroppen (smittar ej då jag sedan flera dagar tar penicillin) ska jag nog akta mig för att reta upp den. Ska följdaktligen ligga på sofflocket, titta på tv-program som är på någon annan kanal än playhouse disney och bolibompa-tv, och vila. Läsa vill jag och kanske kan jag sparka igång inspirationen att skriva något också. Behöver fundera ut och börja med ansökningsbrevet nu. Får se om jag klarar av att hålla mig från att renovera...långt ifrån säkert och lovar ingenting. Inget alls. :-)
tisdag 21 februari 2012
Sjukvården, stället där du får det du inte har
Om jag drar mig för att söka vård? Ja, absolut. Det är som med öppna förskolan. Man går dit för en sak och kommer hem med minst en ny sjukdom. Det vi nu tampats med toppar nog det mesta. Det dumma är att sjukdomars symptom går in i varandra och därför vet man inte riktigt vad som är vad. Hur som så mår vi bättre nu. Men är det inte "lustigt" (eller nej, absolut inte) att man när man har något som antas smitta mycket blir sittande en lång stund i väntrummet innan man kommer in till läkaren? Borde det inte vara bättre att läkare gör hembesök i sådana fall.
Minns att jag när jag fick vattkoppor för ett antal år sedan (som vuxen) blev sittande en bra stund i väntrummet. Mmmmmysigt det måste ha varit för de andra som väntade. Och när jag träffade folk efteråt så blev man gratulerad "men nu kan du inte få det igen". Hm, hade tyckt det var bättre att inte få det alls, tack. Dessutom så kan man ju nu istället få bältros som ju ska vara 7 resor värre. Värre än 500 vattkoppor? Nej tack! Jag avstår. Man kan ju vaccinera sig numera mot vattkoppor, kan man månne det mot bältros också?
På grund av något de hittat på dagis (en farlig bakterie) var vi nu tvungna att uppsöka vårdcentral och väl där bjussade vi väl de andra i väntrummet på åtminstone vår tunga influensa. På grund av farliga bakterien går vi nu alla på penicillin också. I tio dagar!
En annan fråga som jag känner är aktuell då man förväntas vara isolerad är: om en hel familj isoleras, hur får man fatt på mat för en vecka, vem köper medicin? Jo, det gör den som ändå för tillfället mår bäst i familjen. Gör så korta inköp som möjligt, bunkrar men har dåligt samvete för varenda minut i affären, varenda dörr till mjölkkylen man måste ta i, varenda hostning. Kanske vore något att starta en mat-och medicinhemkörning till sjuka? Det var jag som mådde bäst då medicinen skulle hämtas, handlade ockå mat, åkte sedan hem och däckade. Mådde så dåligt att maken fick ta in alla påsar utom de lättaste två som jag fick med mig in när jag kom hem. Gick raka vägen in och lade mig med kläderna på under täcket och somnade.
När man då ska vara isolerad ett par dagar, vad gör man om ett rör hemma börjar läcka vatten? Vattenskador eller rörmokare hem och hoppas att han inte blir smittad? Nå, vi råkade ut för det också (så klart) nu när vi ändå hade fått allt annat... men det löste sig ändå. Röris ville inte komma, skulle ut på kvällen, så maken blev guidad i avstängning, vilken inte funkade riktigt, för otäta kranar. Fick tömma tråget (som var det enda som fick plats under) först varje, sedan varannan timme. Det blev en fuktskada som försäkringsmannen som hann komma före rörmokaren konstaterade var bäst att ta upp golven för...
Nå, nu har det gått 12 dagar sedan äldsta blev sjuk och nu har vi nog passerat influensan allihop. Går fortsatt på penicillin för det andra. Röret är nu också fixat. Livet återgår till det normala. Jag hoppas att det har gått bra för dem med den aggressiva streptokockformen som blivit drabbade också.
Peace.
Minns att jag när jag fick vattkoppor för ett antal år sedan (som vuxen) blev sittande en bra stund i väntrummet. Mmmmmysigt det måste ha varit för de andra som väntade. Och när jag träffade folk efteråt så blev man gratulerad "men nu kan du inte få det igen". Hm, hade tyckt det var bättre att inte få det alls, tack. Dessutom så kan man ju nu istället få bältros som ju ska vara 7 resor värre. Värre än 500 vattkoppor? Nej tack! Jag avstår. Man kan ju vaccinera sig numera mot vattkoppor, kan man månne det mot bältros också?
På grund av något de hittat på dagis (en farlig bakterie) var vi nu tvungna att uppsöka vårdcentral och väl där bjussade vi väl de andra i väntrummet på åtminstone vår tunga influensa. På grund av farliga bakterien går vi nu alla på penicillin också. I tio dagar!
En annan fråga som jag känner är aktuell då man förväntas vara isolerad är: om en hel familj isoleras, hur får man fatt på mat för en vecka, vem köper medicin? Jo, det gör den som ändå för tillfället mår bäst i familjen. Gör så korta inköp som möjligt, bunkrar men har dåligt samvete för varenda minut i affären, varenda dörr till mjölkkylen man måste ta i, varenda hostning. Kanske vore något att starta en mat-och medicinhemkörning till sjuka? Det var jag som mådde bäst då medicinen skulle hämtas, handlade ockå mat, åkte sedan hem och däckade. Mådde så dåligt att maken fick ta in alla påsar utom de lättaste två som jag fick med mig in när jag kom hem. Gick raka vägen in och lade mig med kläderna på under täcket och somnade.
När man då ska vara isolerad ett par dagar, vad gör man om ett rör hemma börjar läcka vatten? Vattenskador eller rörmokare hem och hoppas att han inte blir smittad? Nå, vi råkade ut för det också (så klart) nu när vi ändå hade fått allt annat... men det löste sig ändå. Röris ville inte komma, skulle ut på kvällen, så maken blev guidad i avstängning, vilken inte funkade riktigt, för otäta kranar. Fick tömma tråget (som var det enda som fick plats under) först varje, sedan varannan timme. Det blev en fuktskada som försäkringsmannen som hann komma före rörmokaren konstaterade var bäst att ta upp golven för...
Nå, nu har det gått 12 dagar sedan äldsta blev sjuk och nu har vi nog passerat influensan allihop. Går fortsatt på penicillin för det andra. Röret är nu också fixat. Livet återgår till det normala. Jag hoppas att det har gått bra för dem med den aggressiva streptokockformen som blivit drabbade också.
Peace.
fredag 17 februari 2012
Pyton är inte bara en orm
Just nu mår jag pyton, har någon eländes typ av influensa eller så, så jag backar ut härifrån på ett par dagar. Ses igen när jag blivit frisk eller närapå.
onsdag 15 februari 2012
Synd om...
Ja, idag är det nog synd om mig. Och om barnen. Vi har nämligen influensa med hela tjolavippen. Ont i kroppen, feber med frossa och ont i magen med alla påföljder man kan ha. Maken är det synd om för han är också sjuk, bara lite mindre, så han får ta hand om barnen medan jag dragit mig undan.
Snön blåser av taket i snöstormsimmitationer som om vi bodde högt uppe på fjället...så ska man se positivt på detta så är det att ingen förväntar sig att jag ska gå ut i detta....
Nu slutas det för dagen innan fingrarna krampar fast i kloställning. Fryser, fryser, fryyyy.....
Snön blåser av taket i snöstormsimmitationer som om vi bodde högt uppe på fjället...så ska man se positivt på detta så är det att ingen förväntar sig att jag ska gå ut i detta....
Nu slutas det för dagen innan fingrarna krampar fast i kloställning. Fryser, fryser, fryyyy.....
måndag 13 februari 2012
Tur att det var maginfluensa...
för annars hade det varit min mat, som det tog mig 1½ timme igår att tillaga (ja, jag gjorde mig till lite för familjen...) som orsakade katastrofen. "Maten är klar" ropade jag och ner kom maken med 1½-åringen på armen och 5-åringen vid handen. 5-åringen tittade skeptiskt på maten och sa med bestämd röst att hon inte ville äta något av den. Hon ville bara ha mjölk. Ok. Hon har varit riktigt sjuk så hon fick äta eller inte, som hon ville. Lilla tjejen åt en halv tomat och tog en tugga av pastan med spenat, ricottaost och bechamelsås, såg inte förtjust ut och ville inte ta emot nästa tugga. I stället grät hon och oooops där kom tomaten och lunchen i retur. Jag som slängt i mig lite mat tog henne på armen och sprang upp för att byta kläder osv på henne, samt natta henne eftersom hon såg rejält sjuk ut nu.
Medan jag stod och bytte på henne hörde jag de andra prata där nere, och så plötsligt hur 5-åringen också kräks. *Suck* Kommer nog att ta ett bra tag innan jag lägger ner så mycket möda och tid på maten igen, bättre att jag spenderar den tiden med dem istället. För matron kan så lätt förstöras. Så får det bli falukorv med pasta och ketchup och andra trista rätter ett tag till.
Nå, mitt skrivande vill sig inte alls. Jag har en deadline på att skicka in några skrivna sidor till en kurs men har inte fått några direktiv på vad det är de vill ha... en kompis föreslog att jag skulle skriva något självbiografiskt, något jag inte ens övervägt förut. Tror de är ute efter något annat...tror jag. Om någon har något tips på vilken genre det är som skrivkurser vill ha som ansökningsmaterial?
Tjo och tjim, nu skriks det här i ena rummet och i andra tittas det på barnfilm...Bäst jag rusar...
Medan jag stod och bytte på henne hörde jag de andra prata där nere, och så plötsligt hur 5-åringen också kräks. *Suck* Kommer nog att ta ett bra tag innan jag lägger ner så mycket möda och tid på maten igen, bättre att jag spenderar den tiden med dem istället. För matron kan så lätt förstöras. Så får det bli falukorv med pasta och ketchup och andra trista rätter ett tag till.
Nå, mitt skrivande vill sig inte alls. Jag har en deadline på att skicka in några skrivna sidor till en kurs men har inte fått några direktiv på vad det är de vill ha... en kompis föreslog att jag skulle skriva något självbiografiskt, något jag inte ens övervägt förut. Tror de är ute efter något annat...tror jag. Om någon har något tips på vilken genre det är som skrivkurser vill ha som ansökningsmaterial?
Tjo och tjim, nu skriks det här i ena rummet och i andra tittas det på barnfilm...Bäst jag rusar...
fredag 10 februari 2012
Ja, just det...jag har ju en blogg...
Nu har det gått några dagar igen. Det skulle det ju inte göra, men de rackarna (dagarna) sneakar sig förbi, rinner som vattnet gjorde ute i garaget för några dagar sedan. Forsade. Ett rör med kallt varmvatten (hahaha) som bestämt sig för att frigöra sig från sin fjättrande förbindelse till resten av röret. (Rörigt, jag vet). Resultatet var i alla fall ett rör som helt obehärskat lekte klarälven ute i ett hörn av garaget (det där rummet som inte sett en bil på flera år och som istället används som lager för saker. Spännande naturupplevelse när jag helt oförberedd klev ut där i mörkret...
Annars har jag mest suttit fast mellan vägg och fototapet, svurit ve och förbannelse över att de olika våderna inte är gjorda för att passa ihop till 100% utan bara till si så där 92%. Där jobbar man som sjutton för att få alla vass-strån att fortsätta på samma våd, men se där kommer så plötsligt 3 stycken som bara slutar helt abrupt där våd möter våd. Och så dessa bubblor som inte borde vara där. Jag som rullade ut tapeten helt slät på slätt underlag. Var kom bubblorna ifrån och varför försvann de inte igen när det torkat? Nu måste jag leka doktor så småningom och plocka fram skalpell och skära snitt och lägga omlott. Det stod det inget om att man skulle behöva göra... undrar varför, för det kan ju absolut inte vara det att jag inte borde ha gett mig i kast med detta? Nä, jag trodde väl inte det heller.
Men hur som helst med tvära kast mellan att sitta fast mellan väggar och tapeter och Klarälven så kommer man bara inte på att man har en blogg också. Óch se hur elegant det går att undvika att skriva genom att prioritera andra saker... hmm elegant kanske inte var ordet...
Annars har jag mest suttit fast mellan vägg och fototapet, svurit ve och förbannelse över att de olika våderna inte är gjorda för att passa ihop till 100% utan bara till si så där 92%. Där jobbar man som sjutton för att få alla vass-strån att fortsätta på samma våd, men se där kommer så plötsligt 3 stycken som bara slutar helt abrupt där våd möter våd. Och så dessa bubblor som inte borde vara där. Jag som rullade ut tapeten helt slät på slätt underlag. Var kom bubblorna ifrån och varför försvann de inte igen när det torkat? Nu måste jag leka doktor så småningom och plocka fram skalpell och skära snitt och lägga omlott. Det stod det inget om att man skulle behöva göra... undrar varför, för det kan ju absolut inte vara det att jag inte borde ha gett mig i kast med detta? Nä, jag trodde väl inte det heller.
Men hur som helst med tvära kast mellan att sitta fast mellan väggar och tapeter och Klarälven så kommer man bara inte på att man har en blogg också. Óch se hur elegant det går att undvika att skriva genom att prioritera andra saker... hmm elegant kanske inte var ordet...
torsdag 2 februari 2012
Nu börjar jag känna skrivarlusten igen
Har varit däckad tillsammans med mina små men nu känner jag hur det kliar i fingrarna igen och hur huvudet liksom öppnar upp, som en ny radiofrekvens från....ja, ibland undrar man varifrån det man skriver kommer.
Det mesta som lämnar mina fingrar i form av små noveller eller så är inte självupplevt. Jag väljer lika ofta en manlig huvudperson som en kvinnlig. Vansinnigt? Ja, kanske. Men än så länge behöver jag inte bry mig så mycket om att andra ska läsa det. Det är jag och alla mina startskott för böcker. För jag har lättast att formulera början på storys. Det som känns svårt för mig är de långa raksträckorna som jag verkligen egentligen inte vill skriva. Jag vill alltså inte att de ska kännas som transportsträckor (ok, vilken författare vill det då...) men de och jag är oftast inte vänligt stämda mot varandra. Och därför har det blivit sååå många början och någonstans strax efteråt lägger jag ner dem i lådan och så hittar jag dem tidigast något år efteråt.
Men den här gången ska det bli annorlunda. Den här gången ska jag ta hjälp av andra.
Det mesta som lämnar mina fingrar i form av små noveller eller så är inte självupplevt. Jag väljer lika ofta en manlig huvudperson som en kvinnlig. Vansinnigt? Ja, kanske. Men än så länge behöver jag inte bry mig så mycket om att andra ska läsa det. Det är jag och alla mina startskott för böcker. För jag har lättast att formulera början på storys. Det som känns svårt för mig är de långa raksträckorna som jag verkligen egentligen inte vill skriva. Jag vill alltså inte att de ska kännas som transportsträckor (ok, vilken författare vill det då...) men de och jag är oftast inte vänligt stämda mot varandra. Och därför har det blivit sååå många början och någonstans strax efteråt lägger jag ner dem i lådan och så hittar jag dem tidigast något år efteråt.
Men den här gången ska det bli annorlunda. Den här gången ska jag ta hjälp av andra.
fredag 27 januari 2012
Bakterier vik hädan!
Barnbasilusker älskar mig. Japp, så är det. Immunförsvar är inget jag lyckats hitta än så länge i min kropp. Försvararna i immunförsvaret har nog ständig permission, verkar det som för det barnen hittar på dagis ger de så snällt vidare till mig. Allt. Nu ska jag och alla basiluskerna ha ett långt möte med täcke och kudde. Tänk vilken tur jag ändå har som blir sjuk under helgen...då kan ju maken ta hand om de andra som inte heller mår så bra...och så mig också.
torsdag 26 januari 2012
En test jag hittade hos Julia Skott:
Saker ni undrade
1. Vad gjorde du för tio år sedan?
I min lägenhet flyttade det plötsligt in en man...och han har stannat. Jag blev alltså sambo.
2. Vad gjorde du för ett år sedan?
Då lade jag pussel med baby hemma och barn på dagis.
3. Fem snacks du gillar
* Ostbågar
* Sourcream & onion chips
* Torkade tunna äppelskivor
* Godis (fr.a. saltlakrits, ljus och "opretentiös" choklad och sura saker)
* Jalapeño poppers
4. Fem sånger du kan hela texten till:
Ojojoj... en del fastnar så att säga bättre än andra, det blir verkligen en blandad kompott:
Ojojoj... en del fastnar så att säga bättre än andra, det blir verkligen en blandad kompott:
* Här kommer Pippi Långstrump
* Vila vid denna källa (Carl Michael Bellman)
* Falling av Alicia Keys
* Summertime (Janis Joplins)
* Take this waltz av Leonard Cohen
(nämnda i ordning som de kom in i huvudet)
5. Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär:
* Införskaffa några boenden i olika delar av Europa
* Betala av lån
* Skriva på heltid (utan dåligt samvete)
* Ta hjälp med snöröjning och gräsklippning samt beskärning av träd och buskar
* Ta hjälp i fler renoveringssituationer för att få lite snabbare resultat.
6. Fem dåliga vanor:
* Tidsoptimist
* Kommer i säng för sent för någon som har småbarn som vaknar mitt i natten
* Glömmer lätt tvätten i tvättmaskinen.
* Glömmer ladda mobilen
Näe...kommer inte på något mer. Just nu.
7. Fem saker du gillar att göra:
* Skriva
* Fixa i trädgården
* Dricka en kopp kaffe ute i vårsolen och höra fåglar (låter som om jag var 100 år)
* Sjunga
* Rida (tyvärr var det länge sen nu)... annars titta på engelska TV-deckare.
8. Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa:
* Näbbstövlar
* Stringunderkläder
* Ätbara underkläder
* Ryschpysch-topar
* Madonnas strut-body
9. Fem favoritleksaker:
* Datorn
* Mobilen (I-pod)
* Figursåg (maskin)
Nja, kommer inte på så mycket leksaker direkt
10. Tio personer du vill se göra den här utmaningen:
En narcissistisk person
En person med kluven identitet
Mozart
Einstein
Bellman
En hemlös person som dock inte lider av något missbruk
Reinfeldt
Juholt
Drottning Silvia
En person i yngre tonåren
Jag måste motionera skrivarfingrarna lite...
så här kommer en text som de ville skriva. Jag kommer att skriva små korta historier här och var på min blogg, därför att de bara måste komma ut. Och kanske hellre att de blir lästa än att de bara blir liggande i någon mapp på datorn.
På förhand vill jag varna för att just den här är en obehaglig text, så att man kan välja att inte fortsätta läsa den.
Svinen
Darrande drog hon på sig kläderna. Hon hörde hur musiken dunkade och hur skratten och pratet därute ekade. Hon vinglade fram till en spegel som satt på väggen bredvid dörren. Såg sina mörka skrämda ögon där tårarna steg upp när hon såg sig själv. Hon drog snabbt handen genom håret, bet sig i kinden för att förorsaka lite smärta för att hon skulle kunna skärpa till sig. Hon bara måste kunna komma igenom festen och ut, utan att falla igenom.
Hon öppnade dörren och stängde den snabbt efter sig, så att ingen skulle se att hon kom ut därifrån. Hon såg sig om Där borta stod Jenny. Hon verkade ha kul. Minna gick på ostadiga ben dit, tog Jenny i armen och viskade "Jag går nu" i örat på henne. Jenny nickade bara och fortsatte prata med dem hon var med. Oförmögen till att varna sin bästa kompis tog hon sig ut i hallen så fort benen bar. På med stövlarna, jackan fortfarande i handen då hon öppnade dörren och flydde ut i trappuppgången. Hon stannade, lyssnade. Nej, det verkade inte som om några från festen var här ute. Tur. Nu sprang hon nerför trappan, snavade, benet bara vek sig. Slog i knät. Det gjorde vansinnigt ont och tårarna rann ner längs hennes kinder. Väl ute, då hon haltande småsprang sin väg i vinternatten kunde hon bara konstatera att smärtan i knäet matchade smärtan inuti henne.
De hade hållit fast henne. Trots att hon sagt nej. En kvinnas nej betyder ja, hade en av de frustande av skratt sagt till de andra...Den Minna som gick på festen hade upphört existera där och då. Kvar fanns bara ett tomt skal. Ett tomt skal som visste att det inte går att lita på andra.
Lina
På förhand vill jag varna för att just den här är en obehaglig text, så att man kan välja att inte fortsätta läsa den.
Svinen
Darrande drog hon på sig kläderna. Hon hörde hur musiken dunkade och hur skratten och pratet därute ekade. Hon vinglade fram till en spegel som satt på väggen bredvid dörren. Såg sina mörka skrämda ögon där tårarna steg upp när hon såg sig själv. Hon drog snabbt handen genom håret, bet sig i kinden för att förorsaka lite smärta för att hon skulle kunna skärpa till sig. Hon bara måste kunna komma igenom festen och ut, utan att falla igenom.
Hon öppnade dörren och stängde den snabbt efter sig, så att ingen skulle se att hon kom ut därifrån. Hon såg sig om Där borta stod Jenny. Hon verkade ha kul. Minna gick på ostadiga ben dit, tog Jenny i armen och viskade "Jag går nu" i örat på henne. Jenny nickade bara och fortsatte prata med dem hon var med. Oförmögen till att varna sin bästa kompis tog hon sig ut i hallen så fort benen bar. På med stövlarna, jackan fortfarande i handen då hon öppnade dörren och flydde ut i trappuppgången. Hon stannade, lyssnade. Nej, det verkade inte som om några från festen var här ute. Tur. Nu sprang hon nerför trappan, snavade, benet bara vek sig. Slog i knät. Det gjorde vansinnigt ont och tårarna rann ner längs hennes kinder. Väl ute, då hon haltande småsprang sin väg i vinternatten kunde hon bara konstatera att smärtan i knäet matchade smärtan inuti henne.
De hade hållit fast henne. Trots att hon sagt nej. En kvinnas nej betyder ja, hade en av de frustande av skratt sagt till de andra...Den Minna som gick på festen hade upphört existera där och då. Kvar fanns bara ett tomt skal. Ett tomt skal som visste att det inte går att lita på andra.
Lina
Envishet ska löna sig
För några timmar sedan kände jag hur fingrarna och hela jag verkligen skrek efter att få skriva. Men som vanligt satte jag käppar i hjulet för mig själv. Jag tänkte: jag går bara in på bloggen först, och vad hände? Jo, jag fastnade i layout-sidor och ett evigt letande efter tid. Den som bloggen presenterar efter att man skrivit något alltså. För min blogg ville det var på andra sidan Atlanten, det här. Och hur ska man komma underfund med sin blogg och anförtro sig något här om bloggen inte verkar vilja vara i samma världsdel som du, och dessutom inte verkar tala samma språk... Runt min blogg verkar desto fler engelskspråkiga husera. Trevligt, säkert. Bara det att de inte kan läsa vad jag skriver. Så jag blir den jobbiga grannen som talar som svenske kocken i muppet show...
Ändring alltså. Så nu har jag ändrat tiden i inställningarna, det är bara det att min drake inte verkar ha upptäckt det än. Är nämligen fortfarande granne med idel engelskspråkiga bloggar. Nå, i alla fall så stal detta pimpande tiden från mitt författarego. Och nu är klockan så mycket att det som kan komma rinnande ut genom fingertopparna inte kanske prompt står i kontakt med hjärnan.
Ändring alltså. Så nu har jag ändrat tiden i inställningarna, det är bara det att min drake inte verkar ha upptäckt det än. Är nämligen fortfarande granne med idel engelskspråkiga bloggar. Nå, i alla fall så stal detta pimpande tiden från mitt författarego. Och nu är klockan så mycket att det som kan komma rinnande ut genom fingertopparna inte kanske prompt står i kontakt med hjärnan.
tisdag 24 januari 2012
Ínte ett ord...
skrev jag idag heller. Jag börjar halvt desperat undra var tiden överhuvudtaget finns till att skriva, för mig. Finns den verkligen? Är det jag som fortfarande prioriterar allt annat? Sjuklingen hemma gör det visserligen inte lättare. Hon vaknar några gånger om natten, nu när hon är sjuk och i natt klev vi dessutom (jag och mannen) upp vid halvfem för att (pga hastigt önskemål från hantverkare) städa en del av garaget. När jag kom in igen vaknade liten och somnade sedan inte om... Men så är det i mitt liv, just nu.
Suktar efter tiden då jag ska sätta tänderna i boken och händerna på tangenterna. Hoppas jag fortfarande kommer ihåg hur man skriver, men det är kanske därför jag är här?
Suktar efter tiden då jag ska sätta tänderna i boken och händerna på tangenterna. Hoppas jag fortfarande kommer ihåg hur man skriver, men det är kanske därför jag är här?
måndag 23 januari 2012
Tänder på tänder?
Har pratat om tandfén med min äldsta dotter, men fick frågan vad hon ska med alla tänder till...? Ja, det hade jag inget svar på. Kanske hon borrar hål i dem och gör halsband av dem? Mitt svar blev helt enkelt att jag inte vet, något som hon verkar hyfsat nöjd med just nu, men vad skulle ni ha sagt?
Dagarna flyger fram
Varför måste tiden gå så förbenat fort? Med den här takten hinner jag ju aldrig ens öppna upp dokumentet med boken jag skriver. Nu är minsta sjuk och hemma från dagis. Ligger utslagen i rispuffen och tittar på Nalle Puh. Och jag hinner bara fixa lite här och där. Jag som på sätt och vis längtade efter att den här veckan skulle börja för att jag nu skulle säta igång med saker... nu går hela veckan bort (från att skriva, renovera och sånt) till att sköta om (och iofs ha mysigt med) min lilla sjukling och sedan ha båda hemma i slutet av veckan. Så gick det med den tiden. Men samtidigt får jag se det som dyrbara minuter jag får med de små sockersmulorna.
söndag 22 januari 2012
Författardrömmen
Ända sedan jag var liten har jag haft den märkliga illusionen att det är författare jag ska bli. Sedan har jag ägnat mig åt allt möjligt annat än skrivande, troligen som någon sorts flykt från det som utövat en farlig dragningskraft, samtidigt har jag längtat. Det känns som ett otillsett behov, en längtan och en sorg när jag inte skriver. Med tiden har jag blivit van vid att prioritera allt annat än skrivande.
När jag var yngre kändes det som om jag mest var hel med pennan i hand, dator var helt otänkbart som uttrycksväg. Sedan gick jag utbildningar där jag var tvungen att producera med hjälp av datorn, och nu är den det som känns bäst. Underligt hur saker kan ändras.
Ända från början har jag ändå känt likadant inför min stora inre fråga - att ge skrivandet en ärlig chans - att: ja, jag kan tänka mig att bli författare, men jag vill inte bli känd. Så det är den typen av wannabe jag är. Ja, jag vill bli författare (för själva processen att skriva etc) men jag vill inte bli kändis, och inbjuden till någon tv-soffa eller så. Så det så.
När jag var yngre kändes det som om jag mest var hel med pennan i hand, dator var helt otänkbart som uttrycksväg. Sedan gick jag utbildningar där jag var tvungen att producera med hjälp av datorn, och nu är den det som känns bäst. Underligt hur saker kan ändras.
Ända från början har jag ändå känt likadant inför min stora inre fråga - att ge skrivandet en ärlig chans - att: ja, jag kan tänka mig att bli författare, men jag vill inte bli känd. Så det är den typen av wannabe jag är. Ja, jag vill bli författare (för själva processen att skriva etc) men jag vill inte bli kändis, och inbjuden till någon tv-soffa eller så. Så det så.
Tårta och feber
Idag har det inte blivit det minsta lilla skrivande, det brukar det heller inte kunna bli på helgerna. Då pockar en massa andra saker på min uppmärksamhet. Idag var det en födelsedag i gångna veckan som förbereddes och firades. Släktingar hämtades, kom, for och skjutsades hem igen. Och så upptäckte vi nu sent på kvällen varför lillskruttan verkade trött och hängig idag, ville inte ens ha tårta. Hon har feber. Det betyder att hon blir hemma från dagis åtminstone i morgon. Därmed kan jag räkna bort skrivtiden jag så gärna sett. Hoppas att minstingen inte smittat ner de gamla skröpliga släktingarna bara.
Så lyfter draken
Takeoff, som det ju heter i en del sammanhang. Här är jag nu för första gången. Min tanke med bloggen är att skriva om att skriva. För det är det jag gör, eller ska göra. En del annat kommer säkert att slingra sig in här av bara farten, som småbarnsliv, husrenoveringar, båtrenoveringar, trädgårdstankar, släktforskning och lite allehanda. Måste bara klura ut hur man sköter den här draken först. Har aldrig haft en drake förr.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)