tisdag 12 februari 2013

En verklighetsflykt...

En av mina verklighetsflykter är de engelska programmen där engelska par blir visade tre olika hus som något sånär motsvarar vad de är ute efter, oftast på landsbygden. Ibland är det program där de visar tre objekt i England och tre objekt i något soligt land. En miniresa till solen och jag får se in i hus i respektive land, hur de är inredda och dessutom får jag veta hur mycket de kostade då programmet gjordes. En trevlig dagdröm till kaffet.

Må väl! / Lina

söndag 10 februari 2013

Som man bäddar....

Röjde ur källarvåningen iförrgår. Kände av ryggen.

Åkte pulka igår med barnen. Hade ont i ryggen.

Fortsatte att röja i källaren och rev ner lite panel idag. Katastrof för ryggen.

Så kan det gå när man tycker att: "lite till, bara, det funkar nog".
För envis för mitt eget bästa.
Skulle vara bra att vara precis lika envis när det gäller skrivandet....

Godnatt från en som antagligen måste ta smärtstillande för att kunna sova..../ Lina

fredag 8 februari 2013

Dagdrömmeri...

Jag tänker på en tid då nyheterna som nådde ut i Sverige bara handlade om Sverige, oftast väldigt lokala nyheter. Nu får man reda på så mycket mer, men nästan bara död, krig och annat elände. Ofta när jag hör om något som jag själv verkligen tänker är fruktansvärt, så reagerar jag med en slags laidback känsla att det hände medan jag levde, så sent som igår, kanske inatt... och jag anade ingenting förrän jag läste nyheterna. Och inget kan jag göra mot t.ex. våldet mot kvinnor i fjärran länder. Bara skriva mitt namn på någon insamling av namn som känns meningslös.

Min fundering är enkel. Människan måste ha mått så mycket bättre psykiskt av att inte matas med all denna hemska information som spänner kring en hel värld. Förut räckte det kanske att få reda på att garnboden lagt ner, att Petterssons torp utanför Målilla brunnit och vilka i socknen som dött. Till det fick man också reda på vilka som fötts, vilka som gift sig, förlovat sig, lysts för... man fick sig anekdoter och skämt till livs liksom solskenshistorier, det goda i livet. Nu har den typen av nyheter (också nyheter) fått stryka på foten för att vi ska bli / känna oss tvingade att bli så samhällsmedvetna. Jo, det är ju bra också, men det skulle ju inte skada med positivt också! Fokus blir dessutom så markant på alla yttre händelser att man glömmer att de som bor här, som lever mitt framför våra näsor är precis lika viktiga.

Numera är det inte många dödsannonser, födelseannonser eller bröllopsannonser som förs in i tidningarna (jag tänker främst på de stora tidningarna) och det är inte länge sedan de försvann. Men idag är det bara fråga om ett par stycken per dag.

Jag som släktforskat en del tänker ibland just på skillnaderna: vad hade de för 100 år sedan eller 150 år sedan som vi inte har idag? Vad har vi tappat på resans gång? Det var ett hårt liv, men människorna i t.ex. en by stod ofta närmare varandra än idag. Familjerna var en nära gemenskap. Sagorna berättades framför den öppna elden medan var och en sysslade med sitt.

Som sagt, funderingar. Allt är inte bättre nu. Allt var inte bättre förr. Men kanske skulle en kompromiss mellan de två sätten att leva vara bra?

tisdag 5 februari 2013

Det är så tomt...

på idéfronten just nu att jag känner mig som karaktären Ådi i katten Gustaf.
Inte så bra för någon som har deadline i morgon för en del skriv-grejer.
Nåväl. Det lättar väl.

I övrigt vill influensan inte släppa taget om mig... den gröna slemmiga typen har byggt bo i mina lungor och jag hostar mig blå för att bli av med den, men lyckas inte alls. Men nu då jag haft fanskapet i ett par veckor, så har jag i alla fall kommit på fötter.

Idag var en jakt på barnskridskor. En lillasyster blev lite avundsjuk på storasyster, hon ville också ha skridskor... Men hon nöjde sig med att hon fick en hjälm. Don efter person. Det hjälper inte att säga att hon är liten, eller att när hon blir större... för hon går omkring och talar om att hon är stor flicka, ibland säger hon att hon är vuxen. Hon är 2 år gammal. Barn är underbara.


Må väl!

Lina

lördag 2 februari 2013

Borta bra men hemma bäst?

Så var det frågan om man ska skriva om svensk miljö för Sverige eller om utländsk går lika bra...
Vad tror ni?

En del förlag verkar inte alls inriktade på att bredda marknaden till att gälla även utlandet. Men hur är det då med de manus som skrivs om miljöer som inte är svenska? Huvudpersonerna kanske inte heller är svenskar... Är det ett minus?

Lina

Lite själsgodis för en skrivande människa...

Min man brukar påminna mig om det,
så jag brukar tänka på det ibland.
Sådant som känns som om man frigör stressen,
prestationsångesten och börjar se det man skriver
som det underverk det är :-)

Harry Potter blev antagen på 12:e förlaget.
Pippi blev refuserad först
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann blev refuserad först på 4 förlag.

Bara något att tänka på.
För tänk på att förläggarna inte alltid har rätt.
De har ganska ofta fel.
För de flesta böcker som getts ut på ett förlag har refuserats på något annat först.

De som läser igenom manuset när det kommer in, kanske rent personligen inte gillade historien.
De är bara en person, tyvärr den som sitter mellan dig och utgivningen, men ändå bara en person.

Det var peppningen för ikväll!

Skrivandets konst och dess respons

Mina tankar går lite så här ikväll...

Finns det någon konstform som är så tuff som just skrivandet? Jag menar hård, inte tuff som cool...
Jämför gärna med andra konstformer.

Om vi tar några punkter...

* När vi skrivande träffar folk är dessa (om de själva inte är konstnärligt utövande) snabba till att avvika från platsen, eller åtminstone snabbt byta samtalsämne, då de får reda på att man skriver.
De flesta frågar ingenting om vad det är man skriver...Om man som jag ägnar all jobbtid just nu till att skriva så verkar de inte veta vart de ska ta vägen - och hur fort.
Denna erfarenhet har jag hört från andra som skriver också.

* Om vi tänker oss att vi träffar bekanta så går det de säger i stort sett alltid ut på att det i stort sett är omöjligt att bli utgiven... som om vi inte redan skulle veta det...

* Samma människor är också väldigt snabba med att poängtera att man inte kan leva på det.
Eller nästan inga i alla fall. Det har de ju rätt i, men varför denna brådska att alltid klappa ner folk i skorna?

* Känslan många av mina skrivande vänner har är att inte ens folk i deras närmaste omgivning tror på deras skrivande och stöttar det.

* Har hört folk som uttryckt att skrivande skulle vara spilld tid.
Folk lägger ju ner så mycket tid på hobbies av olika slag och vilka av dem skulle vara bättre att "spilla sin tid på?

*Det verkar som om de som inte skriver verkar ha någon sorts tanke att alla som skriver har som enda mål att bli utgivna, och kanske tv-soffan, att det är därför vi skriver... Det i mina öron är en lika absurd tanke som att alla som målar har som enda mål att ställa ut på Liljevalchs eller någon annan stor utställning. De flesta skriver nog ändå av samma skäl som de flesta konstnärer målar, för att de mår bra av att göra det. De har ett behov av att uttrycka sig.

* Jag har skrivit sedan jag var liten och det är först nu som jag spottar i nävarna och tänker ge det en ordentlig chans. Mina föräldrar har vetat om att jag skrivit, och min man, men de flesta av mina vänner har inte vetat om att jag skrivit, utan jag har hållt det för mig själv. Varför?
Jo, därför att jag inte vill bli stoppad innan jag ens börjat och för att jag inte behöver få höra det jag redan vet - och för att jag inte har skrivit för någon annan än mig själv.
Fram tills nu.

* Jag tror att folk glömmer bort en sak.
De flesta vill läsa en god bok då och då... och emellanåt ser de fram emot att läsa någon nykomling. Genom att avskräcka folk från att skriva så dödar de dels drömmar, dels kanske världen går miste om någon stor skribent. Man skriver ju inte som man talar och därför kan ju inte omvärlden i förhand sålla ut "agnarna från vetet". Man har helt enkelt ingen aning om vem som kan konsten, så som andra vill läsa. Men även annars. Låt skrivande människor förbli skrivande, även om en del av oss kanske aldrig blir lästa.

* De flesta som skriver gör ju det på fritiden, efter jobbet, så varför är det så hysch-hysch att tala om det? Folk är däremot inte tysta om hur långt de sprang i löpspåret eller vilka filmer de har sett på sistone... Kanske talar de också om någon bok de nyligen läst...

Det här blev både långt och torrt, men jag tycker problemen måste belysas,
jag hoppas att ni ursäktar. Jag vill jättegärna höra vad ni tycker om detta.

Godnatt och må gott!

Lina