Mina petitesser...

..är långsamt på väg att ordna sig. Soptunnan är nu äntligen tömd (puh). Nu är gipsplattorna i köket på plats och nästan hela fönsterfodret... då uppenbarar sig nästa problem...(ja, för när ska man nöjt kunna gå vidare hela sträckan utan att stöta på motstånd?) rörmokarna har satt upp element och anslutningsrör för nära vägg och fönster med den påföljd att någon plats inte sparats till varken fönsterfoder eller golvlist. Hur tänkte de, eller såg de inte att golvlist och fönsterfoder saknades? Att det var byggarbetsplats kan de inte ha missat. Så det får de ordna nästa gång de kommer. Fram tills dess blir fönstret inte färdigt, men en stor del av övriga köket kan jag fortsätta med.

Märkligt egentligen. De flesta som köper ett hus är nog mer inne på att byta ut skåpsinredningen och spara väggbeklädnaden, möjligen måla om eller så... här är det tvärtom. Skåpsinredningen ska stanna men innertak, golvet, väggarna och fönster- respektive dörrfoder slängs ut. I och för sig tycker jag inte det är konstigt alls. Skåpsinredningen är platsbygd av snickerifirma med sekelskifteskaraktär (1900) medan taket och hög bröstpanel var av bastukaraktär, golvet var plastmatta på platta ovanpå gamla trägolvet och väggarna hade 1980-talstapet som hängde i hörnen och som sagt hög bröstpanel i furu. Dörr- och fönsterfoder var utbytta mot 60 - 70-talsstil. Jag vill ha allt i sekelskifte (eller 1920-tal) som då huset bygdes. Tänker när allt är klart sätta in ett litet foto på hur det såg ut förut, i en ram och hänga upp i köket.

Kan inte hålla mig ifrån projekt, även fast jag borde vila bort värken. Igår var jag tvungen att ta alvedon innan jag somnade. Tror värken blir värre. Borde kanske ringa läkare. Får se.

Soptunnan del 2

Nå, ringde för fjärde gången sedan i onsdags (en gång om dagen) och talade med dem på sopfirman. Nu sade de att det inte fanns antecknat om att någon åtgärd skulle ske... Vet inte om det ens stod något om felanmälan där, för hon frågade när jag ringt in. Nu ska de i alla fall komma som senast i morgon...
Den som lever får se.

Drömmen om en annan verklighet

Nu är jag efter bakterierna så pass bra att jag känner att jag vill skapa igen. Först på listan står köket. Göra klart det med plattor, spackling, tapetsering och målning, därefter står skriva med stora röda bokstäver. De borde stå med svarta, för stress gör att jag låser mig, men ändå börjar det kännas akut. Så mycket jag vill göra, men så fort jag börjar värker kroppen fortfarande. Vet inte om det borde ha gått över nu, men man kan ju tycka det efter en hästkur kåvepenin på 10 dagar... Men fortfarande alltså. Dessutom är jag fortfarande snuvig, febrig av och till och känner av halsen. Men annars mår jag bara bra :-)

Har anlitat en ny typ av soptjänst där man kan sortera själv och sopfirman hämtar...Kostar mycket mer och den stora skillnaden mellan det här och den gamla hederliga verkar (förutom jobbet att sortera) vara att de inte tömmer tunnan. Nu har det gått 6 dagar sedan den skulle ha tömts och i stället för ett renare hem där skräp inte låg och väntade på att åkas iväg med så har vi ett skräpigare och hemskare hem med matrester (som jag fått ställa ut i en öppen hink på terassen) som ligger i papperspåsar som blir genomblöta och ej går att flytta över till tunnan sedan. Mjölkkartonger och så vidare som jag fått åka iväg med till miljöstation. Precis det som jag ju skulle slippa med den här tjänsten. Heligt förbannad. För att göra saken ännu värre kan de inte säga när de tänker komma, med den påföljd att vår tunna får stå ute framför grannens (ja, för utanför vår tomt går inte) radhus varenda dag tills de hämtar eländet (flyttade så klart in den på tomten under helgen, men de kan komma så tidigt som vid 6-tiden på morgonen, och tycker tydligen att detta är ok, med denna försening, för jag har anmält det flera gånger men inget händer). Pga löjlig oro för detta (vad tycker grannen om att ha en soptunna stående framför sin tomt i all evighet...?) har jag haft svårt att sova ordentligt. Bagatell kan tyckas, men det känns ohälsosamt att ha det så här. Det finns råttor, skator och räv här som faktiskt kommer ända fram till huset. Vill inte att de ska söka mat, men var gör man av matavfall som inte hämtas? Spolar ner?
Suck.

Vill inte tänka på tråkiga saker. Vill skriva. Drömmen om en annan verklighet.

Längtan efter vår och sommar

Helgen blir en annan än jag tänkt mig...

Maken och barnen ska åka iväg en sväng under helgen och undertecknad blir gräsänka för första gången på mycket länge. Ah, då ska jag fixa klart renoveringen av köket, fixa klart i barnrummet och på mitt kontor...kli i fingrarna! Ja, det var vad jag tänkte mig, alltså. Men nu när jag fått reda på att jag har den dumma bakterien i kroppen (smittar ej då jag sedan flera dagar tar penicillin) ska jag nog akta mig för att reta upp den. Ska följdaktligen ligga på sofflocket, titta på tv-program som är på någon annan kanal än playhouse disney och bolibompa-tv, och vila. Läsa vill jag och kanske kan jag sparka igång inspirationen att skriva något också. Behöver fundera ut och börja med ansökningsbrevet nu. Får se om jag klarar av att hålla mig från att renovera...långt ifrån säkert och lovar ingenting. Inget alls. :-)

Sjukvården, stället där du får det du inte har

Om jag drar mig för att söka vård? Ja, absolut. Det är som med öppna förskolan. Man går dit för en sak och kommer hem med minst en ny sjukdom. Det vi nu tampats med toppar nog det mesta. Det dumma är att sjukdomars symptom går in i varandra och därför vet man inte riktigt vad som är vad. Hur som så mår vi bättre nu. Men är det inte "lustigt" (eller nej, absolut inte) att man när man har något som antas smitta mycket blir sittande en lång stund i väntrummet innan man kommer in till läkaren? Borde det inte vara bättre att läkare gör hembesök i sådana fall.

Minns att jag när jag fick vattkoppor för ett antal år sedan (som vuxen) blev sittande en bra stund i väntrummet. Mmmmmysigt det måste ha varit för de andra som väntade. Och när jag träffade folk efteråt så blev man gratulerad "men nu kan du inte få det igen". Hm, hade tyckt det var bättre att inte få det alls, tack. Dessutom så kan man ju nu istället få bältros som ju ska vara 7 resor värre. Värre än 500 vattkoppor? Nej tack! Jag avstår. Man kan ju vaccinera sig numera mot vattkoppor, kan man månne det mot bältros också?

På grund av något de hittat på dagis (en farlig bakterie) var vi nu tvungna att uppsöka vårdcentral och väl där bjussade vi väl de andra i väntrummet på åtminstone vår tunga influensa. På grund av farliga bakterien går vi nu alla på penicillin också. I tio dagar!

En annan fråga som jag känner är aktuell då man förväntas vara isolerad är: om en hel familj isoleras, hur får man fatt på mat för en vecka, vem köper medicin? Jo, det gör den som ändå för tillfället mår bäst i familjen. Gör så korta inköp som möjligt, bunkrar men har dåligt samvete för varenda minut i affären, varenda dörr till mjölkkylen man måste ta i, varenda hostning. Kanske vore något att starta en mat-och medicinhemkörning till sjuka? Det var jag som mådde bäst då medicinen skulle hämtas, handlade ockå mat, åkte sedan hem och däckade. Mådde så dåligt att maken fick ta in alla påsar utom de lättaste två som jag fick med mig in när jag kom hem. Gick raka vägen in och lade mig med kläderna på under täcket och somnade.

När man då ska vara isolerad ett par dagar, vad gör man om ett rör hemma börjar läcka vatten? Vattenskador eller rörmokare hem och hoppas att han inte blir smittad? Nå, vi råkade ut för det också (så klart) nu när vi ändå hade fått allt annat... men det löste sig ändå. Röris ville inte komma, skulle ut på kvällen, så maken blev guidad i avstängning, vilken inte funkade riktigt, för otäta kranar.  Fick tömma tråget (som var det enda som fick plats under) först varje, sedan varannan timme. Det blev en fuktskada som försäkringsmannen som hann komma före rörmokaren konstaterade var bäst att ta upp golven för...

Nå, nu har det gått 12 dagar sedan äldsta blev sjuk och nu har vi nog passerat influensan allihop. Går fortsatt på penicillin för det andra. Röret är nu också fixat. Livet återgår till det normala. Jag hoppas att det har gått bra för dem med den aggressiva streptokockformen som blivit drabbade också.

Peace.

Pyton är inte bara en orm

Just nu mår jag pyton, har någon eländes typ av influensa eller så, så jag backar ut härifrån på ett par dagar. Ses igen när jag blivit frisk eller närapå.

Synd om...

Ja, idag är det nog synd om mig. Och om  barnen. Vi har nämligen influensa med hela tjolavippen. Ont i kroppen, feber med frossa och ont i magen med alla påföljder man kan ha. Maken är det synd om för han är också sjuk, bara lite mindre, så han får ta hand om barnen medan jag dragit mig undan.

Snön blåser av taket i snöstormsimmitationer som om vi bodde högt uppe på fjället...så ska man se positivt på detta så är det att ingen förväntar sig att jag ska gå ut i detta....

Nu slutas det för dagen innan fingrarna krampar fast i kloställning. Fryser, fryser, fryyyy.....

Tur att det var maginfluensa...

för annars hade det varit min mat, som det tog mig 1½ timme igår att tillaga (ja, jag gjorde mig till lite för familjen...) som orsakade katastrofen. "Maten är klar" ropade jag och ner kom maken med 1½-åringen på armen och 5-åringen vid handen. 5-åringen tittade skeptiskt på maten och sa med bestämd röst att hon inte ville äta något av den. Hon ville bara ha mjölk. Ok. Hon har varit riktigt sjuk så hon fick äta eller inte, som hon ville. Lilla tjejen åt en halv tomat och tog en tugga av pastan med spenat, ricottaost och bechamelsås, såg inte förtjust ut och ville inte ta emot nästa tugga. I stället grät hon och oooops där kom tomaten och lunchen i retur. Jag som slängt i mig lite mat tog henne på armen och sprang upp för att byta kläder osv på henne, samt natta henne eftersom hon såg rejält sjuk ut nu.
Medan jag stod och bytte på henne hörde jag de andra prata där nere, och så plötsligt hur 5-åringen också kräks. *Suck* Kommer nog att ta ett bra tag innan jag lägger ner så mycket möda och tid på maten igen, bättre att jag spenderar den tiden med dem istället. För matron kan så lätt förstöras. Så får det bli falukorv med pasta och ketchup och andra trista rätter ett tag till.

Nå, mitt skrivande vill sig inte alls. Jag har en deadline på att skicka in några skrivna sidor till en kurs men har inte fått några direktiv på vad det är de vill ha... en kompis föreslog att jag skulle skriva något självbiografiskt, något jag inte ens övervägt förut. Tror de är ute efter något annat...tror jag. Om någon har något tips på vilken genre det är som skrivkurser vill ha som ansökningsmaterial?

Tjo och tjim, nu skriks det här i ena rummet och i andra tittas det på barnfilm...Bäst jag rusar...

Ja, just det...jag har ju en blogg...

Nu har det gått några dagar igen. Det skulle det ju inte göra, men de rackarna (dagarna) sneakar sig förbi, rinner som vattnet gjorde ute i garaget för några dagar sedan. Forsade. Ett rör med kallt varmvatten (hahaha) som bestämt sig för att frigöra sig från sin fjättrande förbindelse till resten av röret. (Rörigt, jag vet). Resultatet var i alla fall ett rör som helt obehärskat lekte klarälven ute i ett hörn av garaget (det där rummet som inte sett en bil på flera år och som istället används som lager för saker. Spännande naturupplevelse när jag helt oförberedd klev ut där i mörkret...

Annars har jag mest suttit fast mellan vägg och fototapet, svurit ve och förbannelse över att de olika våderna inte är gjorda för att passa ihop till 100% utan bara till si så där 92%. Där jobbar man som sjutton för att få alla vass-strån att fortsätta på samma våd, men se där kommer så plötsligt 3 stycken som bara slutar helt abrupt där våd möter våd. Och så dessa bubblor som inte borde vara där. Jag som rullade ut tapeten helt slät på slätt underlag. Var kom bubblorna ifrån och varför försvann de inte igen när det torkat? Nu måste jag leka doktor så småningom och plocka fram skalpell och skära snitt och lägga omlott. Det stod det inget om att man skulle behöva göra... undrar varför, för det kan ju absolut inte vara det att jag inte borde ha gett mig i kast med detta? Nä, jag trodde väl inte det heller.

Men hur som helst med tvära kast mellan att sitta fast mellan väggar och tapeter och Klarälven så kommer man bara inte på att man har en blogg också. Óch se hur elegant det går att undvika att skriva genom att prioritera andra saker... hmm elegant kanske inte var ordet...

Nu börjar jag känna skrivarlusten igen

 Har varit däckad tillsammans med mina små men nu känner jag hur det kliar i fingrarna igen och hur huvudet liksom öppnar upp, som en ny radiofrekvens från....ja, ibland undrar man varifrån det man skriver kommer.

 Det mesta som lämnar mina fingrar i form av små noveller eller så är inte självupplevt. Jag väljer lika ofta en manlig huvudperson som en kvinnlig. Vansinnigt? Ja, kanske. Men än så länge behöver jag inte bry mig så mycket om att andra ska läsa det. Det är jag och alla mina startskott för böcker. För jag har lättast att formulera början på storys. Det som känns svårt för mig är de långa raksträckorna som jag verkligen egentligen inte vill skriva. Jag vill alltså inte att de ska kännas som transportsträckor (ok, vilken författare vill det då...) men de och jag är oftast inte vänligt stämda mot varandra. Och därför har det blivit sååå många början och någonstans strax efteråt lägger jag ner dem i lådan och så hittar jag dem tidigast något år efteråt.

Men den här gången ska det bli annorlunda. Den här gången ska jag ta hjälp av andra.