Har en tid av tillrättalägganden.

I huset. Alla dessa saker som fått vara... en del fixas nu till.
Oordning byts (tack och lov) till ordning.
Texten redigeras så där lagom mycket. Inte för hårt. Vissa saker måste få vara.
Egenheter.

Då och då dyker de upp...

men tack och lov inte så ofta.

Jag tänker på dagar som går åt till byråkrati, telefonsamtal, ärenden via nätet, planerande och fixande. En sådan dag kom idag, för mig.
Och tack och lov att den är över.

Hoppas jag slipper drömma om:
telefonköer
pausmusik med återkommande tant som rabblar minuter, samt då och då slänger tillbaka mitt samtal till en slags valmöjlighetslista med öppettider osv. Pausmusik. Igen...
Beställning gjord på nätet, men precis då beställningen ska gå iväg tycks det ha gått för lång tid och jag kastas tillbaka till "Gå"...
Eller då tid ska bokas, när jag nästan är framme...då dyker det upp information om att jag borde ladda hem något till datorn först... Suck. Det är som att gå till ica, och när man nästan är framme slängs man tillbaka hela vägen... Glad???
Jag?
Ja, absolut...

För att dagen är över och att jag gjort en hel del lite tidskrävande saker som naturligtvis har belamrat min "att-göra-lista". Bockar nu av.

Fyra femtedelar...

överlämnade till testläsarna. Bara slutet kvar...

Så tacksam för den respons jag fått än så länge. Min mamma och pappa läser snabbt, men effektivt och lyckas komplettera varandra i responsen. Som de kompletterar varandra i så mycket annat. Min mamma ser bokstäverna och min pappa kommenterar fakta. Så glad att de tycker om mitt manus (än så länge).

Nu inväntar jag lite tyckande från fyra andra också (ja, jag vet att det är många, men det kan vara bra att ha några som inte är familj också...) , sååå spänd på att höra vad de tycker. Men där kan det ta lite längre tid, för livet pågår för fullt för dessa personer med jobb, barn och livets pussel. Svårt att få tiden och lugnet.

Själv läser jag igenom den sista femtedelen och känner hur det isar i magen då jag tänker på att nästa gång jag skickar så får de upplösningen...När jag sedan får kommentarer tänker jag mig raska ändringar där sådana behövs och sedan.... sedan står jag där utan mitt manus för första gången på två och ett halvt år.... Behöver jag säga att det isar....?

Så...vilken av alla manusidéer som jag antecknat ner under den här tiden ska jag ta mig an då?

Idag pågår livet här hemma, med vab-ande, nedrivning av ett tak i trappan för att kunna komma åt att sätta upp en lampa i trappan... (river ett senare uppsatt undertak av gips...) trevligt att slippa en vinter till snubblandes i en mörk trappa... dessutom har jag gått en dust mot handfatsrören. Jag vann (som tur är).

Och så har jag lämnat över hälften...

av manuset till mina testläsare. Känner mig sporrad. Nu är det kul.

Tiden rinner ifrån mig...

Jag undrar hur det är för alla andra, med det där med att få tiden att gå ihop...?
Här går det just nu inte alls.
Inför vintern är det så otroligt många saker som behöver åtgärdas akut innan frosten eller värre, snön kommer. Eftersom vi bor i en villa från tidigt 1900-tal som står under renovering utvändigt, såväl som invändigt, så är känslan att om man fixar i ett hörn så förfaller resten under tiden, disk, tvätt, städning, osv.
Ute är ju de akuta sakerna just nu i fokus. Det sista ska målas på lekstugan, för att den inte ska bli rötskadad under vintern, och för det krävs 2 dagar med medeltemp på över 5. Över nollan hela dygnet. Inte ultimat ändå pga all fukt, men vad gör man... det är linoljefärg, som andas ändå, annars skulle det få stå omålat...

Sedan är det växter som måste ner innan tjälen kommer.
Sten som ska läggas (m gruslager först) innan regnet som stannat i säckarna fryser till is.
Hus som ska fixas till.
Ett fönster ska bytas.
Hantverkare borde komma, men vi får vänta till våren med utomhusarbetena på husets tak.
Och det värsta är att det är jag som dragit igång alla dessa projekt.

Det bästa är att det kommer att bli så bra, när det är klart.

Och mitt i alla dessa måsten står livet och stampar med barn som ska till läkare, skola med alla sina planeringar (packad gympåse, frukt, läxor, rätt kläder, extrakläder etc) och dagis...

Samt mitt manus.

Fjärilar.

Men inte av den vanliga sorten, utan sådana som fladdrar runt i magen. Jag är nu klar, läser igenom en sista gång och flyttar över kapitel för kapitel till word från scrivener för att numrera och skriva ut.  Sedan ska jag låta mina kära testläsarna läsa (läs: med skakande händer framlämna det jag skrivit på så länge...)

Och medan de förhoppningsvis gör det sedan, ska jag försöka komma ihåg snälla ord som folk sagt om mitt skrivande förr, så att jag står ut med nerverna... Tänk att en del ord etsar sig in för alltid och följer med i livet.

En lite rolig sak var att någon en gång sa till mig att jag skriver som * (*= en väldigt känd författare), vilket fick mig att någon vecka efteråt gå och köpa en bok av den författaren då jag aldrig läst något av den handen... Själv har jag alltid svårt att se likheter, men smickrad blev jag.

Regn och rusk och skrivarväder!

Idag finns det just ingenting annat som säger att det ska prioriteras, förutom den minsta som är hemma förkyld. Men just nu vankas Lotta på bråkmakargatan och då finns tiden. En stund. Men jag undrar var jag glömde mitt huvud? Kanske kan känslan bero på att jag vaknade vid fyratiden inatt, efter tre timmars sömn och för mitt liv inte kunde somna om förrän någon halvtimme innan jag var tvungen att vakna.... Läser nu bara igenom sista gången innan testläsarna ska få sätta tänderna i mitt manus, och jag känner mig, av någon anledning lite mindre försiktig med det redan skrivna, än tidigare. Att byta ut en del ord mot andra gör mig plötsligt inte så mycket. Undrar varför och hoppas att det inte beror på tröttheten.

Idag en dag med ord.

Under årets bokmässa....

hålls jag här hemma, men har upptäckt att det sänds från 10-18 under mässdagarna på kunskapskanalen. Så nöjd. Även om det möjligen skulle ha varit ännu roligare att välja själv bland samtalen och seminarierna så vidgar sådant här mina vyer. Inte alls dåligt.
Annars...? Skriver.

Sött...

En av mina katter, den äldsta som nu är ungefär 14 år gammal, har alltid älskat kartonger, papperspåsar korgar mm. Är det tomt där ser hon det som att det är ledigt. Ofta blir man förvånad. Någon gång har hon legat hoprullad i den lilla brödkorgen, någon annan gång blir man attackerad på lek då man ska städa bort den tomma kartongen som visar sig vara ockuperad. Hon har försökt klämma ner sig i happy mealkartongerna, men alldeles nyss försökte hon med något helt hopplöst. Ett glasögonfodral som stod öppet. Hon hade fått in båda framtassarna i det och funderade nog som bäst hur hon bäst skulle kunna lägga sig i det. Hon är visserligen ganska liten och nätt, men det finns gränser även för en kattdrottning som hon. Nu ska jag återgå till manuset medan jag fortfarande känner mig lite laddad och vaken.

Idag har timmarna gått åt att trixa...

med nya lampor i trädgården. Det tog rätt lång tid att få dem att funka, men nu lyser de. Naturligtvis är jag osäker på om jag verkligen tycker att de ska vara där, eller om inte mörkret var bättre. Så är det nästan alltid med saker i trädgården. Det tar tid för mig att vänja mig, sedan brukar det gå bra. Eller så går tiden och sakerna blir en installation jag glömmer bort. Vi får se. Har inte gjort ett jota åt manuset. Städat istället. Undanflykter? Nja, kanske. Ytterligare en undanflykt är att jag inte vill jobba på manuset medan barnen är hemma och vakna. För då vet jag att jag kommer att bli avbruten. Sannolikt ganska snart... Och så vill jag ju inte byta bort tiden med dem mot pillijox med text.

Nu ska jag (ja, jag vet att timmen är väldigt sen) se om jag kan läsa några ord innan jag somnar.

Sen kväll

Sitter med datorn i knät, tv:n på med "Dine with me". Inte så värst avledande, men lite roligt emellanåt. Har lite svårt just ikväll, känner jag, att sätta igång med mitt gamla manus, som nu känns som hundra år. Däremot känner jag en riktig lust att sätta igång med nästa. Att få skriva igen.

Snart.

Idag märks det på mig...

att det blivit svalare. Jag har varit mycket mer aktiv än under de senaste veckorna. Igår innan jag somnade hann jag med två kapitel i alla fall (slutredigering) och det är mer än jag lyckats med den sista tiden. Idag var det mer trädgården som pockade på. Och på något mystiskt vis har jag fått för mig att sommaren ska fortsätta och därför har jag nu gjort en del av det där som jag skulle ha gjort i början av sommaren. Planterat sådant som stått i krukor, fixat med utegrupperna, klippt buskar, dragit ogräs och tvättat, tömt, fyllt på och fått igång fontänen. Måste bara komma ihåg att fylla på den ordentligt varje torr dag... vi har rådjur som kommer om natten och sörplar i sig vattnet som om det rört sig om en vattenskål bara för dem, och det är inte så bra för den lilla pumpen att gå torr.

Så. Jag planerar alltså för en varm och härlig fortsättning (ja, inte så varm som den varit men ändå varm) på sommaren och början på hösten. Så att man fortfarande kan bada i slutet av september t.ex. Skulle vilja.

Nej, nu måste jag väl göra lite nytta i manuset också.
Godnatt under den nattliga brisen.

Inget jobbat på manuset...

i stället städar jag, ställer i ordning inför besök och slappar jag... allt medan jag tänker på dem som just nu fått lämna sina hem eller inväntar order att göra det i Västmanlands stora brand. Att behöva lämna hemmet medveten om att man mycket troligt inte kommer att kunna komma tillbaka till det... Och inte bara ett hem utan en hel hemtrakt. Ovan situation för oss här uppe i Sverige. Jag hoppas att det kommer ett rejält och långt skyfall däröver. Hoppas.

Sedan såg jag en intervju där det till en del handlade om att man skulle evakuera hästarna i området, att ägarna var oroliga för dem... men jag förstår nog inte riktigt, för det är ju bara för ägarna att flytta dem. Ganska lätt....Har man häst, har man oftast också en hästtrailer och då är det ju bara att lasta hästen, köra iväg den till någon bondgård lite längre bort som går med på att hästen kan få gå i hage där (så här års behövs ju bara hage, ingen stallplats). Som sagt, jag förstår nog inte varför man är orolig för den sakens skull. Däremot är jag förundrad (och förfärad) över att man tänkte skjuta katter... Varför då??? Antingen får man väl ta dem med sig, vilket man kanske ska försöka, annars brukar katter vara bra på att överge ställen där faror lurar. Då har de ju chansen att själva sätta sig i säkerhet, men att skjuta dem är ju att säkerställa att de aldrig får chansen att klara sig? Kattälskare är jag, ja, men jag tycker om hundar också. Jag har alltid och kommer alltid att jämställa hundar och katter. Det är enskilda individer med helt olika personligheter mot andra av samma sort. Det är familjemedlemmar. Om de kommer bort eller dör sörjs de och saknas likvärdigt. Ok att den ena kanske ofta köps för dyra pengar, den andra kan man få äran att ta hand om för en relativt liten peng. Betyder ingenting. Om man gör jämförelsen ur ett barns synvinkel: en pappa med fet plånbok är inte mer värd än en pappa med en skral.
Älskad hur som helst. Kärlek har inte med pengar att göra.
Så hur kommer det sig att så många inte fattar katternas förtjänst? Utan dem vore det outhärdligt mycket möss och råttor i Sveriges alla städer, och på landsbygden förstås.

Hoppas på ett bra slut för alla på händelseförloppet i Västmanland.

Inte milda makter på något sätt...

hade kokat ihop det åskväder som just passerade här (och jag hoppas verkligen att det inte kommer tillbaka).

Vaknade av muller och upptäckte efter en stund att det var väldigt mycket blixtar, så jag klev upp och började räkna dem, både dem jag såg som hela blixtar och blixtskenen över himmelen och kom upp i över 250 på ungefär 45 minuter, de enstaka blixtarnas muller gick inte att urskilja eftersom det hela tiden blixtrade.

Är såååå tacksam över att huset fortfarande står, och att omgivningen med andra hus och träd verkar ha klarat sig. Hoppas att ovädret ebbar ut nu, då det verkar dra in mot stan. Hör nu bara enstaka muller.

Är inte rädd för åska, men det här ovädret var riktigt obehagligt. Nu ska jag se om jag kan sova en stund igen.

Sent på kvällarna...

när barnen gått till sängs går jag slutligen igenom manuset, kapitel för kapitel. Men en liten larmklocka ringer nu ganska högt för kapitlet jag håller på med för tillfället... (ja...jag har väääldigt många kapitel)... jag somnar nämligen varje gång jag håller på med det. Ok... jag vet ju vad som händer och blir ju knappast överraskad och jag är ju rätt trött... men jag undrar om det inte är det undermedvetna som försöker säga mig någonting. I och för sig medger kanske inte mina ganska tidiga morgnar så sena kvällar... funderar så det knakar. Ska granska kaptilet lite särskilt under lupp, tror jag bestämt.

Så nu ska jag sätta igång att granska... men kommer helt klart att somna. För jag är redan så in i bängen trött. Jag önskar att jag kunde säga att jag ska göra det imorgon i stället, men det går inte under dagtid för då har jag ju de underbara hemma... och synnerligen vakna.

Svalkande kväll...

Äntligen. Jag tycker ju om värme, men föredrar vanlig sommarvärme där man kan röra sig. Ännu mer känner jag en tacksamhet för att vädret något litet i alla fall har slagit om till en lägre växel, råkade nämligen idag ut för astma triggat av den så in i helvete efterhängsna infektionen i bronkerna jag släpar runt på och fick åka in akut. Inte så skoj. Hettan gjorde inte saken bättre.

Nu.
Sitter i soffans divandel med öppet fönster (andra våningen) bakom mig och hör regnet tassa ner över växtlighet och terrass. Njuter av ljudet och fläktarna.

Ok. Nu har vi sett det här.

Hur det är att vara bosatt långt nere i Europa. Värmen. Fukten. Inte en eller två veckor, utan dygnet runt  under lång tid. Intressant studiebesök i det främmande välbekanta landet, känns det som. Men nu lämnar jag gärna tillbaka supervärmen för lite mer normal temperatur på si så där 25 grader. Eller 22?

 Har haft koll på två metereologstationer, både den svenska och den norska senaste tiden och konstaterar torrt att när de säger att temperaturen ska gå ner så gör den inte det. Det borde, enligt dem vara 26-28 grader där jag bor (på eftermiddagen) med svalare förmiddag och kväll. Mina termometrar höll inte med. Det var 30 redan på förmiddagen. Och huvudet känns som om någon tvingat mig att sitta över en kokande kastrull med vatten hela dagen. Ok, inte gnälla, men nu skulle det vara såååå skönt med lite normalt väder (så kan man ha chansen att jobba lite i trädgården).

För tillfället går det inte att klippa låååååånga gräset (läs: kohagelångt, när korna för länge sedan åkt hem) för då dör det som blir kvar.

En varm härlig sommar...

Och snart en månad med förkylning. En konstig variant som börjar med extremt lågt sittande hosta och gurglande ljud när man andas och ligger ner.... Efter ett par veckor kom en vanlig som ett brev på posten. Hoppas på att den ska ge sig snart!

Barnen har sommarlov, så mycket roligt blir det ändå, förkylning eller ej. Skriv-jobbet blir förlagt sena kvällar.

27 grader eller mer inomhus... det beror lite på vilken våning man är på. Ute ungefär som inne. Sitter i draget från ett fönster och njuter.

Kanske badstrand idag? Eller bara fixa hemma? Har inte varit hemma på ett tag, så här behöver fixas i ordning, gräset behöver klippas. Men kanske väntar till någon morgon, då det är svalare, och då jag inte har tillstymelse till feber. Kan vara en idé... men behövs gör det.

Äntligen har jag läst...

Mitt läsande har fått ligga nere så länge, men nu äntligen har jag gett mig tillåtelse att läsa några böcker som legat i läs-kö, för nu är mitt arbete med mitt eget manus så gott som över. Puh...

Böckerna jag kastade mig över var en humoristisk deckare, som jag haft vissa problem att ta mig igenom (fastnade i evigheters evighet i dess mitt), några deckare, och ett par romaner.
En bok som jag gillade skarpt var 90 minuter av Katarina Persson. Den blev aldrig seg och fick mig att sträckläsa! Hurra, och fler böcker därifrån, hoppas jag. (Började läsa den i förrgår, läste nyss ut den).

Annars... tja... Allt mellan himmel och jord.

Sakta lämnar jag kapitel efter kapitel bakom mig i det att jag rättar till det absolut sista.

Med Scrivener har jag färgkoder till varje kapitel så att jag lätt kan se hur långt jag hunnit med just det kapitlet (massor av olika "etiketter") och till min stora glädje lämnar jag nu kapitel efter kapitel efter mig märkta i just den ljust gröna tonen som anger att de är helt färdiga. Whiii!
Men än har jag mycket kvar av samma sorts jobb, men nu är det äntligen kul igen, riktigt kul!!

Eftersom jag är en så högst sporadisk bloggare (som ni som läser mina nyckfulla texter nog märkt) så säger jag

Glad Midsommar!!!!

redan nu. :-D

Tycker det är så märkligt...

att skatten man ska betala då man ska in i Stockholms trängsel även gäller utfartstrafiken. Något även amerikanska gäster kommenterat. Det normala där är att man betalar på väg in i en tät-trafik-zon, men inte på väg ut (så klart). Så är det inte här. Märkligt.

Ett par väldigt lugna dagar har passerat...

där det mest aktiva var en promenad på fantastiska göta landsväg på nationaldagen och en innebandy-avslutning för äldsta dottern idag. Barnen är ungefär som vanligt. Klänger, klättrar, rockar rockring, hoppar rep och studsmatta... det är vi, min man och jag som är lite bedövade, men personen som gick bort var över nittio år och sorgen är, kan man kanske konstatera, rent egoistisk.

Annars är det tankar om trädgården som sedan ganska länge stökar runt i mitt huvud. Vatten i trädgården, växthus, belysning... en uteplats, någon mur...

Mitt manus tråkigaste skede håller tack och lov på att ta slut... jag har ägnat en stund varje kväll åt ord-genomgången och utan undantag finner jag det så otroligt tråkigt och enahanda att jag somnar över manuset och får sluta efter en kort stund. I och för sig sätter jag kanske ofta igång alldeles för sent (runt 23-tiden). Nå, snart är det över och efter ett par snabba genomläsningar så ska den ut till mina testläsare. Äntligen... kan jag säga då. Hoppas att jag inte finner genomläsningen lika tråkig, då ligger jag illa till.

The Paradise på tv, datorn i knät, fönstret öppet bakom mig och en koltrast och andra fåglar som sjunger så att det låter som en regnskog över nejden bakom mig. Sämre kan man ändå ha det.

Önskar er alla en rofylld kväll.

Ibland kämpar man om tiden.

Tiden med en väldigt nära rann ifrån oss nu i veckan och tiden verkar både rusa och stå still samtidigt. Tid finns inte för något just utom att hålla sig flytande just nu, samtidigt så känns det som om sekundvisaren har hakat upp sig och vi står med sorgen som fastfrusna i ögonblicket.
Det var inte helt oväntat, någon gång måste det ske, men ändå finns det hjärtskärande som inte kan uttryckas bättre än: Hon saknas oss!

Fantastiska vatten...

När jag fått nog av att sitta här hemma med förkylda dottern åkte vi tillsammans med yngsta till en handelsträdgård i utkanten av Stockholm, som var helt makalös. De hade så fint byggt upp underbara miljöer med vatten. Fontäner, vattenfall, drippande, droppande kopparträd och vatten-ut-plottrande lejonmaskaroner. Magi i en trädgård. Och i det här fallet var det nya överraskningar runt varje hörn, till och med barnen blev entusiastiska. Hurra. Fattades gjorde dock maken, så inget blev bestämt, ingenting beställt. Men drömmarna ett eller två steg starkare.

Nu ska läsas sagor, nattas barn, bakas kaka till skolklassen och sedan får vi se om jag orkar slänga några blickar på mitt manus. Vi får se... Föredrar nog att drömma om droppande vattendrag.
Just nu sitter jag framför "Ett liv på landet", skriver på bloggen och lyssnar till koltrasten här utanför... och barnen är sams däruppe, hör jag. Hurra!

Dagarna försvinner, vem vet vart?

Idag är stora klimpen sjuk, igår spenderade jag hela dagen (nästan) med stora klimpens klass ute på utflykt i den stora världen, i måndags åt jag lunch i stan med härliga skrivkompisar och kände mig peppad efteråt, men så rinner tiden ifrån mig och inga ord blir skrivna, eller ens ändrade. Inget händer just nu på skrivfronten, känns det som. Bara några förargliga små och oviktiga ord som försvinner. Så småningom, efter alla ändringar, ska jag läsa igenom hela den sköna historien igen och kommer förmodligen att upptäcka att alla de små förargliga orden som jag pillrat bort i själva verket behövdes och skapade nyanser. Den som lever får se, och inskickat blir det väl så småningom... kanske. Förhoppningsvis innan jag fyller 75.

Idag tänker jag trädgård och funderar på att stuva in sjuklingen för att åka och spana lite i en lugn handelsträdgårdsoas. Funderar, alltså. Funderar jag för länge går det inte, för jag ska ju vara tillbaka en särskild tid för att hämta lilla klimpen.

Ja.... intressantare än så blev det inte idag.
Så blir det när man vab-ar.

Lediga barn, kompisbesök....

sol, trädgård o hus som behöver ses över och en ny städpryl. Alltihop rycker och sliter mig ifrån arbetet med manuset. Arbetet med de onödiga orden har gått bra hittills. De flesta ord har bara använts i sparsam mängd, ända tills nu, när jag går igenom ordet som. Det har jag inte använt i tillräckligt sparsam mängd... Ett svårt ord som ofta behövs, så det gäller att hitta de ställen där de inte är nödvändiga, eller gör meningen bättre, utan tvärtom stjäl fokus från meningens direkthet.
Nå. Inget att fundera på förrän ikväll i alla fall. Om en liten stund ska rensas rabatter.

Ledig dag betyder trädgårds- och husarbete. Och mys med tjejerna.

Idag har jag kokat ihop en överraskning till familjen.

Utan att de vet något om vart vi ska så ska jag klämma in dem i bilen, köra någon timme och överraska dem med biljetter till cirkus. Länge leve barnasinnet!

En vanlig tisdag.

I morgon blir det valborgsmässoeld och grillning. Otippat... ;-)

Kokar...

Dåliga nyheter i dagisvärlden och dessutom har jag fått reda att en dålig människa snott tillgång till mina kreditkortsuppgifter och handlat på det. Usch, vilken dag.

Fast vädret kan jag inte klaga på i alla fall.

Hes. Fortfarande förkyld.

Man kunde tro att hesheten satt även i fingrarna eftersom så lite blir skrivet här, men jag är som halvdäckad hela tiden, känns det som. Ändå, när tiden att sova finns där efter barnens läggning så fastnar fingrarna mellan tangenterna (för det måste väl ändå vara där, eftersom så lite blir skrivet på bloggen) och timmarna går. Skyller helt och hållet på att huvudet är fullt av ludd som gör att jag glömmer tid och rum, (och dessutom ändå inte får något gjort) och inte helt enkelt släcker och blir piggare dagen efter... Ludd. ;-)

Blir nog mer skrivet på bloggen när jag blir piggare överlag.
I alla fall. Har ägnat mig åt lite annat roligt. Beställt kläder och ser fram emot att prova ut dem jag gillar och skicka tillbaka det som inte passar. Härligt med dagens samhälle där man faktiskt slipper provhytter (som jag blev påmind om häromdagen), utan istället kan prova hemma med de skor och smycken man vill ha till i en schysst belysning. Hurra! Därför har jag för en gångs skull beställt mycket och ska ha riktigt roligt och bara behålla det som är riktigt bra. Tjoho!!!

Annat kul... tja... det är vår.
Löven spricker ut och himlen är blå.

Min berättelse....

Jag älskar den!

Vilken resa att jobba fram en läsbar lång berättelse!
Känner mig väldigt lyckligt lottad att få göra det roligaste jag vet.

Sedan att klockan råkar vara mitt i natten och att jag spenderat de två timmarna som gått sedan jag vaknat av min hosta med att skriva och redigera, det är petitesser. Jag jobbar så mycket bättre och hinner uppskatta det så mycket mer när jag bara hör skogsduvornas kuttrande och mjuka hoande än när mina trumhinnor får motta barnens tjoanden. Nu så här mitt i natten är det bara jag, en av mina fina katter som ligger med huvudet mot min hand medan jag skriver, knattrandet från fingrarna mot tangentbordet och sagda duvor.

Men nu. Jag ska ju orka med en annandag påsk också, så God natt.

Ibland drabbas jag av ha-begär...

och ofta gäller det trädgården.

Nu för en liten stund sedan såg jag en sådan obeskrivligt underbar bild som troligtvis var tagen i Sverige och som påminde mig om andra breddgrader, och som jag inser skulle vara helt fabulöst inslag i vår tträdgård.... Och så yrar jag omkring i den tanken ett tag... innan jag sansar mig lite, tänker efter hur dyrt det skulle bli och hur få månader på året som man med säkerhet kan använda en trädgård i kalla norden. Och så dimper jag ner på marken, lite stukad.

Idag är ledig dag för hela klanen...

och idag ska byggas lekstuga, mysas och lekas. Trots en ihärdig förkylning som nu är inne på sitt sjätte dygn och som jag flera gånger trott var på tillbakagång så kommer den tillbaka med nysningar, hosta osv... det känns lite som att utkämpa en fäktscen mot den. Ena dagen har jag den i underläge och så klart skuttar jag glatt iväg på födelsedagsfest då. Nästa dag är jag i underläge för att dagen efter vara någorlunda så att en stor påsklunch snurras ihop och gäster tas emot. Sedan är så en nysdag igen... ingen ände på det. Men jag tänker inte låta den få strö smolk i bägaren. Idag är en till ljuvlig vårdag och jag är på g... ordentligt laddad med snytpapper i fickorna.

Scilla, forsythia, vitsippor och vintergäck trivs i trädgården, mängder av småfåglar, ett par skator, några skogsduvor (som jag försökte avbryta i vad jag trodde var ett slagsmål, men det visade sig att det var något helt annat de var i färd med...), en ung rådjursbock med taskig syn, ett par kaniner och våra katter... alla trivs i vår trädgård, och så jag, maken och två små yrväder. Men allra mest jag... tror jag.

Glad Påsk...

Hoppas alla ni andra skrivande och ickeskrivande har haft en underbar påsk-vår-afton!
Idag har jag planterat ut lite blommor i krukan på tomten. Håll tummarna för att de klarar av både frost och rådjur!

Dags att leta efter kvastarna...

Så var vi inne i påskveckan. Påsklov för en del. Mina barn till exempel.
Igår var en usel inledning på denna vecka för mig.
Sängliggande med sprängande migrän som inte svarade på kraftig medicin och därtill äckligt illamående  från tidig eftermiddag till natten. Och två småttingar där stora var såååå duktig.

Om jag levt för tvåhundra år sedan hade jag säkert gladeligen krupit under någon trädrot för att bli botad av en klok gumma. Faktiskt så nästan i dagens läge också. Eftersom medicinen inte hjälpte.
Nå. Påskvecka och idag är en ny dag. Lite skör men utan värk och illamående har jag vaknat och konstaterat att jag är ganska ostadig men att jag annars kan fungera som mamma idag. Hurra.

Så kanske vi skulle ta och plocka in lite ris och pynta det, måla lite teckningar, ha lite mysfika och fästa lite fjädrar här och var. Förutom leta kvastar till torsdagens påskkärringar och kolla kläder till desamma. Sedan måste det väl handlas och fixas. Vardagens göromål gör sig påminda. I morgon är det dymmelonsdag och idag får de onödiga orden kanske lite tid först ikväll.

Må gott!

Inne i redigeringsomgång nr... hrmhrm...

Här blir vi i rask takt av med onödiga ord, hoppas bara några ord blir kvar...

Igår var liten hemma för förmodad förkylning...

Som sedan visade sig inte vara så värst farlig alls...antagligen var det bara damm eller pollen eller något som gjorde att hon nyste si så där 20 gånger i rad och sedan (naturligtvis) täppte igen. Senare på dagen var det friskt värre och lektes både kurragömma och koja med storasyster o mamma.
Idag är hon på dagis...

Och jag har dagen för mig själv...för första gången på evigheter, känns det som.
Manuset ska finslipas, hus o trädgård också hinnas med lite grand. Ska bli en härlig dag, en sådan då jag får ladda batterierna...och herregud vad det behövs!!!

Tur.

Vissa dagar har man turen med sig, vissa dagar inte. Jag hade turen med mig idag, en av de dagar då det verkligen är viktigt. Varför jag skriver om turen här är för att det handlar om bröstcancer. En av de sjukdomar man får eller inte, av ödets nyck, kan tyckas. Idag var en domens dag för mig, jättejobbig, så klart, men jag hade tur. Men stället, hur trevlig och professionell personal som helst och superfina lokaler till trots...man blir påmind om att av de som är där finns det de som inte har turen med sig... Därför vågade nästan ingen möta varandras blickar i väntrummet... För vad skulle man säga... Så har jag inte varit med om att det varit i något annat väntrum.
Är väldigt tacksam över mitt liv och alla som finns i det!

Nu är jag totalt slut så nu blir det kojen.

Idag..

Blir det en riktigt jobbig, tråkig  dag för mig. Ska på riktigt långt läkarbesök för att undersöka något som inte borde finnas. Förhoppningsvis så får jag svar redan idag, men vi får se.
Antingen och verkligen förhoppningsvis, så är det inget farligt.
Eller så är det det man som tjej är mest rädd för. Håll tummarna för mig...

Dagarna fylls av ljus

och aktiviteter. Liten var nöjd med barnkalaset och idag har klappats grisar, dansats och lekt i lekpark. Bättre i ryggen blev jag ganska fort, så jag klarade mig med voltaren någon gång ibland, men eländet återkom idag, men på ny plats. Antar att inflammation kan göra så. Suck. Mer voltaren och nu ska jag vara duktig och äta det som man ska och inte bara när man måste. Fortsätter det så här blir det till läkare för det också. I övrigt är veckan utlagd som så att tid ska ägnas mitt manus, träffa en av mina vänner, läkarbesök, städa ur källaren, planera tomten och få upp lekstugan... Tja... det var väl det hela. Helst skulle jag vilja bli klar med manuset den här veckan men det lär det inte bli. Allt beror ju på den där tiden, och den har jag inte sett röken av på sistone. Var är den?

Jo, just det... är det någon av er som gått upp med ett manus till något förlag, hur var känslan att överlämna det personligen?

Ok...

Det där med situps var inte det smartaste jag har gjort. Får skylla på tröttludd i huvudet i natt.
Idag ryggskott.

Sömnlöst....

Vet inte riktigt vad det är som pågår här, men vaknar mitt i natten och tankarna sätter fart. Sedan är det lönlöst att försöka sova. Tankar på ett förestående barnkalas, en liten bleknos som blivit blekare som just hämtat sig från lunginflammation, en knöl i bröstet som ska undersökas, ett hus i renoveringsbehov där gubbar ska tillkallas, en lekstuga som ska monteras och sist men inte minst en roman som ska färdigställas.

Vaknade med oroskänsla. Behövde göra en massa situps (något jag underlåtit på sistone, läs: sista åren).
Sedan kallade jag tyst på katt ett som dök upp, men så klart dök då katt två, den avundsjuka, upp så fort hon hörde katt ett spinna...Katt två fick gå någon annanstans, i stället för att skrämma bort mjuka fina katt ett.

Nå, det är läget så här mitt i natten.

Vet hur jag är funtad så för mig är det bäst att sysselsätta mig med något där jag helt går in i det jag gör, som skriva eller läsa en bok så blir jag snart trött igen och tankarna samlade, inte så där fladdrande som då jag vaknar om nätterna. Fokuserade tankar är en bra huvudkudde.

Godnatt till er andra.

Idag har jag jobbat på bra med texten.

Men idag är en självkritikens dag. Fast jag inte var och förstörde så mycket igår så känns de här kapitlen inte som de ska. Vet inte riktigt hur jag ska göra. Stryka en hel massa eller vänta lite och prova att läsa igen? Kanske är jag ovanligt självkritisk idag, eller så är det verkligen en massa osammanhängande skit jag fyllt si så där åtta kapitel med... :-(

Ingen Einstein precis...

Inatt hann jag sova runt omkring tre timmar innan jag vaknade vid 02.30 och inte kunde somna om. Inte förrän vid ca 05.30 och så skulle jag upp vid 06.30. Dessutom var den lilla sömnen avbruten många gånger (hur den nu hann bli det) av ständiga uppvaknanden. Fattar inte riktigt varför det blev så här... hade annars tänkt att Yes! äntligen en skrivdag, men det jag lyckas plita ner idag är varken särskilt genomtänkt eller genialiskt (Inte för att det brukar vara det annars heller, kanske men chansen att lyckas  med det jag skriver halveras och delas med 100... ). Skulle då försöka sova ikapp lite, men fick sällskap av en katt på huvudkudden som spann högt som en traktor och en annan mycket avundsjuk katt som också ville ligga i sängen och som aldrig vill att den första av dem är där och därför gör smygattacker då och då, när hon inte försöker stirra ut sitt offer. Vad ska man säga... det gick inte att sova.

Så nu har jag lovat mig själv en tidig läggtid. Helst när barnen knoppar. Vi får väl se hur det blir. Kanske är jag så trött att jag börjar hallucinera och helt plötsligt tycker att allt jag skriver är super-fantastiskt. Huga. Hoppas inte det, för då blir det jobbigt imorgon.

G'natt gott folk. Klockan är över sju och Mr Sandman har i alla fall redan kastat grus i mina ögon.

Byter bakgrund...

det har jag inte gjort förut, så det kanske kan vara dags för lite ombyte....

Undrar var jag har hamnat?
Någonstans utomlands i alla fall. Indien?
Fast jag ser ju att konsten är mer europeisk, eller möjligen nordamerikansk.
Vad tror ni?

Ok...

Har sett tillräckligt. Nu ägnar jag mitt manus lite tid i stället.

Barnens intresse för ipaden...

frigör för en gångs skull tv:n...
Jag kollar in vad Hasselhoffs handlar om...

Anonymitet...

Kan ibland vara bra ibland dåligt. Själv har jag ett troll i min närhet som jag inte tänker mata. Här är anonymitet av nöden tvungen.

Idag har vi varit och sett Bamse på bio i stan,

Lilla pluttan och jag. Hon behöver lite träning... Var duktig och satt kvar i sin fåtölj under hela filmen den här gången, till skillnad från förra gången. Men var helt klart mer fokuserad på popcorn och dricka än på något annat. Höll hårt i popcornasken.

Något som jag tycker om...

Är  "a place in the sun" och liknande program.
Idag drömde jag mig bort till Florida.
Sol, värme och grönska.

För övrigt försöker jag hinna med lite manusarbete (redigering...ja, fortfarande) mellan alla stunder med barn. Idag är bara Liten hemma. Har sysselsatt henne med pärlor och minutrarna mellan hennes rop är nog runt omkring tre...på den tiden gör man inga underverk med en text.

Men på kvällarna hinns det med lite. Stadigt går det framåt. Efter den här omgången ska jag gå över texten igen på jakt efter vissa ord, sedan kolla av några saker till och efter den ska mina testläsare få sätta tänderna i den. Min pappa t.ex. som inte läst mer än ett par kapitel förut, för en evighet sedan.
Det känns speciellt att marker a kapitlen med "nästan klar"-färg som betyder "bara en genomläsning och ordjakt bort från läsning av andra."

Sedan, håll i hatten, är det dags för ivägskickning till förlag!

Ok, det är en liten bit kvar innan dess men det tänker jag inte fundera på nu...
Så det så.

Vad jag ska göra nu?
Pärla så klart!
Har ju världens bästa sällskap!

Och så kom det då....

vinterns mesta snöfall... På våren. För mig oväntat och oönskat.
Det hjälper inte ens att vara inomhus.

Vet att det brukar bli en del bakslag, men det här känns mer som om våren helt försvann. Tänker på Olles skidfärd och den stackars fru tö som jagades bort av den stränge frosten...

Jag vill inte ha vinter! Jag vill ha vår! Det vill mina pionknoppar i rabatten också!

Idag är det enda förmildrande att jag slapp släpa med mig lilla fröken sjukling i bilen för att hämta större fröken i skolan. Idag är båda hemma, usch för imorgon då större går i skolan igen (troligen). Får försöka lägga band på lilla fröken sjukling då, för hon älskar att göra snögubbar, men det rimmar dåligt med att inte få andas in kall luft så mycket, och inte anstränga sig.

Snart är det mörkt och då slipper jag se den strida strömmen av snöflingor som ramlar förbi fönstren tre månader för sent.

Om man nu måste vara inlåst...

med sjuklingar så är det ändå en välsignelse att vädret är tråkigt. Idag var båda hemma och äntligen börjar det bli lite liv i minstingen. Hon var så sent som igår väldigt olik sig. Orkade inte leka. Inte ens titta på tv någon längre stund. Kom och lade sig i mitt knä, slöt ögonen och ville vila. Inatt vaknade jag vid tretiden av att hon talade om att hon inte mådde bra, det framkom att hon hade ont i magen (typiskt symptom för sjukdomen hos barn), men det är extra jobbigt när barnet bara är tre, det är så svårt att förklara saker för den åldern. Om jag säger i morgon kan det nästan för henne kännas som om jag pratar om nästa år... Tidsbegreppen finns inte.

Det är inte roligt när ens barn vaknar av att det inte mår bra, tidigare på dagen hade hon extremt stora svarta påsar under ögonen... Stackars liten. Blek som lärft... men idag har färgerna återkommit lite och i alla fall en del av dagen orkade hon lite mer. Så det går låååååångsamt åt rätt håll. Blir hon så dålig som igår igen åker jag in igen med henne, för då är nog medicinen fel. Det blir mest efter barnens läggning som jag kan jobba med manuset, men tankarna är ändå så mycket hos Liten just nu, att det även då är svårt att koncentrera sig. Det är inte mycket annat som finns än barnen när de mår dåligt.

Lilla älsklingens middagslur indikerar början....

på dagens skrivtid!

Inom minuter från nu...

Inte blir det mycket redigering gjord...

Men ändå lite! Igår stal jag en timme på parkeringen utanför äldsta dotterns stall, tidigare på dagen någon halvtimme ute på trappan för att samtidigt få lite ljus och frisk luft, något det inte heller blir så mycket av i detta nu med lunginflammation i familjen. Man får passa på när hon sover. Redigering är fortfarande  kul.

Sant och fantasi, bara sant eller bara hittepå?

i skrivandet...

hur är det, hur nära sanningen tycker ni att man ska/måste gå?

Om en person ska flyga t.ex...måste flygplatsen finnas, måste tiden flygrutten tar stämma?
I vilka fall tycker ni att man bör göra research?

Provar den nya yoghurten m citron o marängsmak...

Var skeptisk.
Är fortfarande skeptisk.

Men man ska väl våga prova... Man kan ju ha fel.
Men inte här.

Blir inte mycket här närmaste dagarna...

Spenderade gårdagskvällen och en del av natten på akuten och fick reda på att Liten har lunginflammation. Inte konstigt att den höga febern inte verkar vilja ge vika... 39+ sedan i söndags. Inatt hann hon upp till 40 grader innan hon fick alvedon. Trots detta och trots matvägran verkar hon ändå just nu må ok. Men får proppa henne full med antibiotika, förkylningsastmamedicin, hostmedicin och alvedon. Inte kul.

Så ser det ut för mig resten av veckan...

En efterlängtad post...

dök upp i brevlådan för en liten stund sedan.
Katarina Perssons bok 90 minuter som jag hade turen att vinna i hennes utlottning förra veckan.

Jag läste omedelbums flikens text på omslaget (resten får jag vänta liiite med) och insåg att jag inte bara fick en bok. Redan där, i den korta texten, fick jag ett leende som fortfarande sitter kvar.
Nu ska jag skynda på med redigeringen av min egen bok, så att jag så snart som möjligt ska få börja läsa på riktigt!
Tack Katarina!

Åh, jag älskar hittills allt...

som jag gått igenom i mitt romanskrivande.

Skrivandet, researchen och redigeringen.

Njuter av de små stunderna vid datorn.

Just nu sover liten sjukling så jag (som iofs också borde sova eftersom hon höll mig vaken mellan 00.30 och 03.30 inatt) tar den här stunden till mitt skrivande. Sova får jag göra sedan. Kanske tidig kväll...

Ok, det var en tillfällig svacka, tidigare idag.

Har just suttit en stund med manuset, efter läggningen av barnen, och konstaterat att jo, jag vet vad jag håller på med och jag gillar det!

Ombytlig? Njae... Vem, jag?

Rofyllda kvackanden från änder...

tyckte jag var en strålande idé som ringsignal på min mobil... ända tills vi fick änder här nere vid sjön som lät likadant i tid och otid. Till och med mitt i natten...

Många tankar idag.

Eftersom inte mycket blir skrivet idag så far i stället  tankar om sannolikheten för att bli publicerad runt i mitt huvud. Det är inga uppmuntrande tankar, mer som "vad sjutton håller jag på med"..."vad är meningen" och "varför skulle de vilja ge ut just lilla mig".

Det enda bra med att vara låg på det här sättet brukar vara att man är högre dagen efter.
Högre, men inte klokare.

Frågorna består, utan svar, men jag lyckas med självbevarelsedriften att stoppa huvudet i sanden och förtränga dem.

Lilltjejen har nära 40 grader idag och då funkar inte skrivandet.

Krupp...

blev det i stället för den där skrivtiden på nattkröken.

Jag avskyr krupp. Det är få saker som gör en så rädd som när ens barn inte kan andas som det ska. Samtidigt ska man verka lugn, inför barnet.

En timmes sittning vid vidöppet fönster ut mot nollan i bara nattlinne, ett barn och ett täcke, främst kring Liten.

Hon somnade så och ligger här bredvid nu, och jag lyssnar på hennes andning som så många gånger förr. Min lilla kämpe.

Releasepartyt för En liten värld av Åsa Hellberg...

kom jag trots allt iväg på och detta resulterade i två nya böcker (som får läggas till högen som jag inte "får" läsa förrän jag är klar med mitt manus. Helt klar.

Det känns fantastiskt nära nu, även om det säkert återstår några veckor innan den skickas iväg till mina testläsare. Men ett par veckor är ändå ingenting jämfört med en "oviss mängd tid..".

Det var jättekul att få lite riktiga ansikten till några av er jag skriver till, hoppas att ni fick en fortsatt trevlig lördag, och att Åsa Hellberg fick en helt fantastisk fest och dag. Hennes nya bok En liten värld var förstås en av de två böcker som jag kom hem med. Och trots att jag "inte får läsa" så kunde jag inte avhålla mig från att åtminstone läsa första sidan och den sidan bådar bara gott. Behöver feel good just nu... Den andra boken är Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafon. Jag har förut läst Vindens Skugga av honom, som var helt fantastisk, så jag ser fram emot att läsa Ängelns lek så småningom. Carlos tredje bok har jag redan, men har inte fått läsa den eftersom tvåan saknades...

Nu har jag efter releasepartyt, leksaksinköp (för kalaset dottern ska på i morgon) och matinköp hunnit koppla av en stund och sett mina små pinglor dansa framför tv:n till musiken (?) från Sesam... Nostalgi. Inte exakt samma program (jag minns det som sändes på 70-talet med Lill Lindfors) men samma figurer. Groover, Bert, Ernie och min favorit Kakmonstret. Tydligen uppfattas en hel del musik i programmet också, numera.

Jag tänker på det som Katarina Persson skrev om på sin blogg om hur en bok kan "läcka" ut innan det är meningen... och funderar över det här med vilka man låter läsa och hur stor skada det kan göra en bok om delar av den lästs av personer som kanske inte är lika rädda om materialet.

Om en stund vankas det melodifestival med onyttigheter och sedvanlig dans, innan dess ugnsfalu med purjo, äpple, senap, tomatblandning och dragon och potatis och sallad. Så att det inte finns plats för så mycket onyttigheter när vi väl tar fram dem... :-D

Rörigt

Idag är en redigeringsdag.
Håller på att tillrättalägger texten utifrån de anteckningar jag gjort tidigare... var mitt i detta, då jag plötsligt insåg att jag redan redigerat den texten och sparat in den på ett annat ställe... Alltså hämtade jag den texten och nu återstår att göra en jämförelse mellan de två redigerade texterna och välja en eller också jämka ihop dem... Ok... så jag vet vad jag ska göra idag... Vad ska ni göra?

Luften gick ur mig...

Tillfälligt, får jag hoppas.
Är jättetrött så jag hoppas att det är därför.

Bra skrivinspiration...

Är att träffa skriv-kompisar över en lunch, vilket jag gjort idag.
Sedan bar benen mig runt på akademibokhandeln. Fick en plötslig känsla av att det inte finns lika mycket böcker längre... Läskigt! Vet inteom det var utplockat efter rean, eller om det här är resultatet av en avtagande marknad...hoppas att jag bara uppfattade fel.

Det mesta de hade på reaborden var kokböcker...

En bra och lugn dag.

Idag har jag hunnit redigera ganska mycket, så den första redigeringsomgången kommer nog att vara klar när dagen är helt över. Spännande. Då ska jag gå tillbaka till början och gå på de ställen som kräver lite mer tid och research. Sedan är det kontroll av ord.
Det finns så många favoriter bland ordens skara som inte får finnas. I alla fall säkerligen inte i den omfattningen som jag skrivit dem. Det ska bli intressant att se hur mycket av en vanemänniska jag är och få t.ex. alla plötsligt, om, så och visserligen markerade. Skrämsligt och intressant...

Har haft hela den här dagen till skrivande (från 9-tiden till 15.30-tiden) och det har sannerligen känts lyxigt. Jag brukar vara tvungen att prioritera en massa annat för att få allt häromkring att gå runt. Dessutom har det varit sportlov och de enda skrivstunderna har varit efter kl 22 på kvällarna då barn har nattats, och pratglada vuxna man träffar för sällan har lugnat sig vid tv:n.
Så manusarbetet har inte varit aktivt så särdeles långa stunder i stöten senaste veckan. En dag vid datorn. Ren och skär lyx.

Och så blev jag så glad nyss, för jag vann en bok som jag har planerat att läsa! Hurra!
Katarina Perssons bok 90 minuter. Så nu har jag något att kika efter i brevlådan, även om jag inte tillåter mig att läsa så mycket precis just nu när jag är inne i skrivarrycket, utan måste låta böckerna vila. Nu har jag något att se fram emot när jag skrivit klart. (Vilket jag hoppas blir någorlunda snart...för annars hinner jag nog ändra hela boken).

Bara så ni vet... jag är verkligen inte van vid att vinna. Har väl gjort det någon eller två gånger tidigare i hela mitt liv. Så jag känner mig vråltursam just nu!

Och så semla. Mannen fick tag på minivarianter. Det låter bra det, möjligen slipper jag den där ångesten efteråt som inte alls känns så lätt och lagom, då jag stoppat i mig alltför mycket sött, salt och onyttigt på sistone.

Hurra! Vilken dag!

Mitt inne i slutfasen av den första redigeringen...

och jag upptäcker att mitt "strykarfinger" är mer än strykgalet.... Här får man hålla i hatten för allt kanske ställs på ända, karaktärer kanske byter motiv och hela anledningen till att de finns till...

Delar stryks och nytt kommer till och jag blir så nöjd. Allra roligast är det för att jag knappt kan komma ihåg vad det är jag skrivit när jag öppnar upp ett nytt kapitel. Blir glatt överraskad gång på gång. Har jag skrivit det här? Hehehe... vad bra!

Skrivardag...

Nyss hemkommen från sportlov där den snabbaste sporten jag utövade var trappflygning. Med barnen i skola och förskola, drivor med tvätt, ouppackade påsar med rena barnkläder, leksaker... you name it... och foten i bandage resulterar i en hel skrivdag. Bara för mig. Hipp hipp!

Trappor...

Det kunde man förstås tro att man lärt sig att gå i när man blivit så gammal som jag... Men tänk vad fel man kan ha... För andra gången på ettår fick min kropp plötsligt, utan någon som helst förvarning för sig att gå ner på ett annat sätt... Liksom flygande i luften, åt sidan, med fötterna uppåt... Ja, det låter smart va? Jag kan tala om att det inte fungerar, och om mitt huvud får bestämma så gör vi inte om det...min kropp och jag. Jag provade nämligen det här i somras med resultat rejäla mjukdelsskador i benet där det gjorde så ont i skinnet och under det på skenbenet att jag inte stod ut med tyg mot detta ställe på flera månader. Tur för mig att det var sommar.

Nu var det dags igen, igår kväll, i en inomhustrappa den här gången. Ont, ont, ont när jag stödjer på foten. Vill inte men kanske måste / borde besöka någon akut för att röntga. :-(
Är för närvarande hemma hos mina fina föräldrar som väl inte heller hade förväntat sig att jag skulle komma nerfarande för deras trappa på det där viset, men som snällt rotade fram ett par kryckor ur förrådet...

Mycket märkligt, men kryckorna är superhala...så jag tar det väääääldigt försiktigt just nu. Vill inte göra mig mer illa.

Att återkomma efter ett sportlov med ungarna, och ha gjort sig illa i en inomhustrappa... Jag vet inte jag... Låter mycket bättre att man gjort sig illa i skidbacken... Helst i alperna... ;-) Synd att man är så ärlig...

Nu smärtlindring, frukost och så får vi se. Närmaste veckan blir nog i alla fall skrivande och redigering satt i fokus på grund av detta. Och kanske lite läsning. Får hålla mig lugn. Inget ont som inte har något gott med sig... Måste bara försöka ta mig hem genom Sverige först, med mina fina småtjejer.... Och packa bilen...

Sportlov...

Mitt mål den här veckan är att ha kul med barnen som har ledigt den här veckan. Kan vi hitta någon liten snöplutt ska det åkas pulka, kanske skidor och göras snögubbar. Annars blir det myspromenader, simträning, badkul och biobesök. Förutom lekpark och bibliotek. Rikligt med mormor- och morfarstid ges också denna vecka? Härligt, för dels saknar jag dem och dels är det roligt att de får tillfälle att riktigt vara med småpluttorna.

Någon liten redigeringstid ges möjligen om kvällarna.

Böckerna om skrivande har varit många...

En del ligger här i en trave bredvid mig andra har jag lånat och lämnat igen till biblioteket. Gemensamt för dem alla är att de aldrig blivit lästa, mer än kanske något eller max ett par kapitel. Ändå har de på sitt sätt agerat inspiration, antar jag.

För varje gång jag hittar en sådan bok och har börjat läsa så är känslan så stark att: det är ju inte alls det här jag vill göra. Jag vill skriva. Bara skriva. Och ganska fort lägger jag sedan ifrån mig boken med en känsla av att jag faktiskt inte klarar av att läsa igenom någonting som känns som en handbok i svenska språket. Jag kan det. Behöver inte läsa böcker om det.

Det låter kanske illa det där, men jag menar egentligen inte att jag inte kan behöva alla möjliga råd och idéer, men det är det att  böckerna känns som att de dels tar så oändligt mycket tid från skrivandet och dels tar bort min glädje kring skrivandet. Fatala misstag båda två. Men det finns verkligen undantag från regeln när det gäller ämnet "skrivet om att skriva".

Böcker om ämnet går alltså bort (även om jag med all sannolikhet kommer att fortsätta låna just dessa) men artiklar om skrivande med tips och tankar går hur bra som helst. Det fixar jag att läsa utan att tappa  förväntan och glädjen kring att få sätta fingrarna på tangenterna. Detsamma gäller t.ex. bloggar och annat på nätet.

Vanliga böcker funkar jättebra, så klart, liksom andra fackböcker, t.ex. historia, bara inte hela långa böcker om skrivandet med en massa pekpinnar som talar om hur man ska skriva. Då tappar jag sugen.

Det är själva skrivandet som jag älskar!

Något fel...

På blogger. Kommer inte fram till era bloggar. Får meddelandet att servern inte hittas. Grrrr!

Nu - redigering. Satt hela dagen med det igår, och tycker faktiskt (just nu) att jag kokat ihop en riktigt bra liten soppa. Det gäller ju att ta åt sig av självberömmet och riktigt njuta, för senare idag, imorgon, eller förmodligen senast i övermorgon kommer jag att tycka att storyn är kass, att jag skrivit som en kratta och att ingen någonsin kommer att vilja läsa.

Men just nu alltså: Jaaaa! Hurra! Jag är bra!

Jag håller på att pyssla med ett kapitel som känns ganska tungt.

Jag upptäckte att jag varit väldigt sparsmakad med nya stycken och hoppas att tyngdkänslan beror på det. Ska bli intressant att läsa om kapitlet sedan. Om det inte är det som är felet blir nog kapitlet kraftigt omskrivet.

Annars idag... jag har monterat en massa trådbacksbyråar, fast med tätare galler, som IKEA kallar mesh. Trevligt eftersom jag ÄNTLIGEN kan ha en chans att få pli på vår tvättstuga. Hurra!

Jag har skjutsat barn åt höger och vänster, och i övrigt haft en fixar-dag.
Snipp snapp snut
Så var dagen slut.

Godnatt.

Kanske fäster några ord idag...

på mitt i övrigt numera ganska stinna manus.

Annars blir det (möjligen, om jag orkar åka iväg) ett förhoppningsvis snabbt besök på IKEA och handla mat.

Förutom att vara med barnen som är hemma idag också. VAB.

Som tur är arbetar maken hemma ibland, så idag t.ex. vilket gör att medan barnen leker som bäst och maken jobbar kan jag komma iväg. Men det får gå fort. Mellan lunch och mellis, typ.

Idag blev inget skrivjobb gjort.

I stället har jag gått igenom lådor med underbara urvuxna barnkläder. Jag sorterar i olika högar. Klädhög för en av mina vänner som fått en liten guldklimp, klädhög för min lilla systerdotter, klädhög som hjärtat inte kan skiljas från... (Jaja, jag vet att mina barn inte är kläderna de har på sig, men det bara är så) och en yttepytteliten hög (för tillfället) som är skänka-bort-kläder.

Sedan fick jag en nätt liten skräm-chock också, då blogger plötsligt meddelade mig att jag inte hade några bloggar jag följde. Som tur var fick jag tillbaka mina inställningar efter någon timme...

Så äntligen är dagen här...

då jag inte har en massa annat som min hjärna vill prioritera. Inte har jag migrän, det är inte helg och barnen är inte hemma. Sålunda är det jag och datorn idag. Äntligen!
Jag ser fram emot en låååååång trevlig stund med orden.

Det roliga med att redigera tycker jag är att det där jag då och då skrev ner, fast jag kände att själva formuleringarna inte var rätt i första skrivfasen... för att få ordning på själva storyn... det är det jag nu går på och skriver om, så att det blir pang på pricken rätt!

Då och då läser jag något som är klumpigt formulerat men jag minns vad det var som jag ville ha fram, och ersätter alltså med rätt ord och vips så trollar jag min berättelse ett litet snäpp mot det bättre varje gång.

Med andra ord tycker jag att det är riktigt kul.

Eftersom jag då jag är inne i själva skrivfasen bryr mig mer om storyn och melodin i händelserna (om man kan säga så) i förhållande till varandra och (inte minst) om själva skrivflytet (att inte fastna och få skrivkramp) och då bryr mig mindre om orden så är jag som sagt redan i skrivstadiet fullt medveten om en massa ställen där jag senare ska mejsla ut orden så att formuleringarna blir helt rätt. Därför tycker jag inte att det är nedslående ett enda dugg att redigera, utan tvärtom: kul.

Hoppas att ni också får en rolig dag.

Migrän.

Lördagen gick.

Utan fler skrivna ord än de här. 

I stället stoppade vi in ett gäng glada släktingar i vårt hus. Jättemysigt och kul för både vuxna och barn. 

I morgon blir det allehanda (läs: ungefär alla som kan finnas till hands) aktiviteter med barnen. Det blir dans, det blir skidor och så blir det bandy. Späckat schema alltså. Och nej, det var inte så att vi egentligen tyckte att vi måste göra allt det här på en och samma dag,  utan mer så att kurserna bara ges då. Lyckligtvis är skidskolan inte så lång. Det är inte helt lätt när man sitter på två små skatter som närmar sig, eller är inne i den åldern då man bör lära sig allting. Det förutsätts att man ska lära sig (om man inte redan kan) cykla, simma, åka skridskor och åka skidor, prova på någon lagsport osv.... Och ju mer man spar desto mer ska man klämma in saker samtidigt. 

Nå, blir det ingen skidåkning pga snöbrist på sportlovet ska vi simträna. Stora vill bara lära sig simma för mig, vilket ställer till det lite, för är Stora med så är oftast Lilla med också. Och jag vill inte ha två sjunkande barn i poolen samtidigt. Därför har jag tänkt mig att plocka med mig en simglad morförälder också. Hoppas kan man ju. 

Men mitt manus, mitt manus.... längtar jag just nu halvt ihjäl mig efter, men tillåter mig inte att "gå dit" förrän på måndag. När jag är ensam, det är tyst runt mig och jag (förhoppningsvis) är mindre trött än nu... (vem lurar jag?)

Godnatt! Nu ska jag tänka på John lite... ja, alltså han i mitt manus.

Nja, jag kanske inte skulle ha sagt så...

För sedan jag skrev sist, ungefär har jag inte orkat. För trött helt enkelt.
Så gick det med den saken. Får jag sova oavbrutet får jag nu i alla fall sova sex timmar och tjugo minuter. Inte fy skam, men jag är beredd på det värsta.

Godnatt.

Redigeringen går fint...

men det är en första total genomgång och då ändrar jag egentligen först bara småsaker, byter ut ord och ändrar lite här och där i texten. Och markerar in områden som behöver åtgärdas kraftigare, på olika sätt (t.ex. önskad fördjupning, research eller bara fler genomgångar av en kantigt oslipad del av texten).
Kul är det, och det går framåt. Det allra mest spännande är att jag börjar närma mig de avsnitt som jag inte läst igenom förut. Får se om de passar in...

Annars sov jag som en kratta inatt, och jag har ingen aning om varför. Huset var tyst, inga larm, inga snarkande, jag var inte för varm eller för kall.... bara märkligt tvärvaknade. Nästan som om någon varit inne i rummet eller så. Sedan sov jag inte på över en och en halv timme... Läste bloggar osv... och, kära ni.... ni skriver för lite! Åtminstone mitt i natten! ;-)

Utanför mitt fönster bjuds det till fest i äppelträdet. En hel hoper småfåglar av skilda sorter och ett par koltrastar besöker fågelbordet. Några av småfåglarna är verkligen små och taniga. Tror att många tänker bort mat till fåglarna för att vintern är så mild, men det finns ju milt eller inte ändå inget att äta för dem på vintern... Jag tycker mycket om fågelkvitter och fågelsång så jag måste ju se till att de inte vill flytta någon annanstans. Och medan de festar njuter jag, för här får jag ju se vilda djur på nära håll inifrån värmen.

Den blanka möjligheten

Ett blankt pappersark. Vad är det?

Ingenting svarar du, det innehåller ju ingenting.

Men för någon är det ett misslyckande.

För någon annan ett hopp om något mer, något annat.

Ett annat liv.

Ett drömmarnas liv, där det går att förverkliga sig själv. 

Att skriva det som ligger allra längst in i själen med svart bläck på ett papper. 

Att uttrycka sig själv, eller skriva om det som ligger långt ifrån.

Ett blankt pappersark.

Det innehåller allt, bara det att det inte skrivits ännu. 

Så läser jag ett par fantastiska kapitel...

markerar in att de är nästan klara, för att jag tänker att jag måste kolla in dem någon gång till bara... sedan kommer nästkommande åtta kapitel... som får mig att tänka först:
Hur tänkte jag här?

Lite längre in i texten:
Men oj. Det här kommer att ta tid... Är det verkligen jag som skrivit det här? Hur sjutton ska jag få ihop detta med den övriga texten?

Och innan jag helt ger upp:
Måste ha varit såååå trött när jag skrev det? Eller så är jag trött nu? Det kanske är briljant, bara det att jag inte till fullo förstår (läs: alls förstår) hur briljant det är?

Och när jag gett upp... Jag måste nog kolla in de där första fantastiska kapitlen i morgon också...

:-D

Idag är en skrivandets dag...

och en redigerandets dag.

Känna sig inspirerad, skriva ner, känna sig lycklig, läsa igenom och ta bort. :-)

Idag har jag haft trevligt lunchsällskap här....

och nu sitter jag och grubblar. Över det allra sista kapitlet.

Igår skrev jag verkligen från morgon till kväll,

Och det har inte hänt på jag vet inte hur länge, men igår gick det i alla fall bra. Idag kommer livet emellan lite igen. Jag ska åka över till en vän i Haninge, äta frukost. Och om jag känner oss rätt blir det även lunch med henne och så ska jag få gosa lite med den lilla babyn hon har.
Blir annorlunda och lite lyxigt att få gosa, men slippa kräket på axelns handduk efter barnets måltid, slippa byta blöjor... Få lyxa lite helt enkelt och lämna över då det är dags för något av det jag skrev om, kunna åka hem när det skriks så att hjärtat kan brista...
Sedan hem och skriva lite. Handla och hämta barn.

Lite livrädd....

Är inne på de allra sista kapitlen av mitt manus. Jag har skrivit på ordentligt senaste dagarna och allt flyter, men hjäääälp.... nu måste jag börja läsa från början, läsa och rätta och se vad jag plottrat ner under låååång tid. Hu! 

Dessutom känns det ju som att det här med att skriva.... det är ju det jag kan. Nu måste jag ta tag ordentligt i de bitar som jag vet att jag måste ändra mycket i.... 

Vinterns första snöänglar...

I tre storlekar skapades idag i trädgården.
Annars städning, ett rum i taget, grundligt! Och vab.
Jobbade på manuset till ett-tiden inatt, blir nog jobb med manus ikväll igen.

Trötthetens töcken har lägrat sig omkring mig...

Så till den milda grad att det/allt jag råkar försöka titta på flimrar. Barnen är hemma (förhoppningsvis den sista dagen, symptomfri, innan jag släpper dem till skola o dagis). Att de är hemma är jättemysigt, men samtidigt gör det att jag till slut har börjat sätta mig med manusarbete sent på kvällarna, för att sluta mitt i natten...och upp innan tuppen då barnen vaknar och skolan ska ringas...
Det resulterar alltså i dessa ögon som stirrar tillbaka mot mig i spegeln, och som inte kan beskrivas med något annat än att de påminner om ugglan Helges... Ni vet han som bodde på Hedvigs tak i programmet A till Ö och som visste allt, eller i alla fall en hel del. Men det berodde väl sannolikt på att han inte sov tillräckligt heller...

På sistone har jag blivit högst medveten om att det är en påtaglig hälsofara att inte sova tillräckligt, har läst nya rön om detta... Men ändå. När jag släcker lampan finns de som bor i mitt manus där, eller så funderar jag över tapeter till tjejernas rum... Så det är inte precis som att John Blund står där och knackar på, beredd med sitt stora saltkar laddat med sömnsand... Har uppenbart svårt att lägga om tiden efter julledigheten. Jetlag efter resan till jul-landet, kanske...

Det jag just nu gör med mitt manus är något som berör det, men ändå genom att jag inte precis jobbar med det skapar ett beklagligt avstånd till texten, genom att det tar tid från arbete MED texten. Jag håller på att placera om  hela konkarongen till Scrivener, med allt research-material, tankar, funderingar, personbeskrivningar osv. Rubbet. Det tar tid, för jag tog en liten kurs (via moderskeppet) för att liksom limma på plats allt det jag läst om i Scriveners egna lilla kurs "tutorial", som jag fattat,åtminstone till en viss del, men som jag till stor del lika snabbt glömde igen, då jag inte omedelbart gjorde ändringar och arbetade in kunskapen. Allt det här blir bra, väldigt bra, när det är klart, vilket borde bli ikväll. Då får jag återgå till mina kära figurer... Hmmmm....vilka var de nu igen? ;-)

En extra ledighet...

Har det ungefär känts som, men med lite sämre aptit än vanligt. Hela familjen har varit samlad hemma, då vi fick magsjuka samtidigt. Turligt nog för oss var det inte vinterkräksjukan utan "bara" en vanlig hyfsat beskedlig variant. Så t. Ex har vi spelat lite spel med varandra, igår blev det den försvunna diamanten.  Mysigt! Även om minsta blev arg över att hon inte fick vända på alla brickor när hon ville, inte ohejdat fick flyga över hela planen med sin "gubbe" utan var tvungen att snällt bara gå stegen visade på tärningen, och då hon inte fick skrynkla ihop sedlarna, eller knycka tärningen...  Jo, en viss träning behövs för sällskapsspel.

Så passerades även kulmen av min magsjuka (hoppas jag) inatt....

och den ljusnande årstiden brer ut sig framåt. (Har hört att man ska vara positiv, här i livet).
Med andra ord ska den här dagen passera med lite ömhet i magen, mat utan smak och ett lugn som är svårt att få till med två tillfrisknande vildbasare i huset. Det var väl det.

Imorgon är det ljusare.

Har barn hemma så manuset blev liggande...

Jag passade på att utforma sovrummet så som jag vill ha det istället. För en tid sedan flyttade vi runt en massa saker och jag trodde att det var rätt platser... Tills jag fyllt bokhyllorna med sina böcker... Och insåg att en av bokhyllorna kändes helfel... Trots symmetri, på var sin sida om en dörr. Blev inte alls bra. Men eftersom veckorna innan jul präglades av ryggskott och stress för de juliga sakerna som knappt klarades av, så blev rummet stående, halvdant och inte helt uppackat.

Tiden som har gått gjorde att jag klurade ut hur jag ville ha det istället. Så DET gjorde jag idag. Och det blev så HIMLA fint! Om man får skryta själv...och det får man. Ibland. Men maken får inte njuta av det, för han ligger med begynnande magsjuka nedbäddad ute i soffan. Barnen är också magsjuka, fast det (hoppas jag) är nog på väg bort...och själv känner jag av det litegrann, men bara lite.

Nu är barnen (och maken) i säng, så nu börjar min skrivtid för dagen.
Tjing!

Det är ju så otroligt roligt att skriva!

Jag har under en alldeles för lång tid nu (under jullovet) inte skrivit så mycket att jag känt några skrivar-andar vakna, men sent ikväll satte jag mig ner och jäklar vad det drog iväg (texten)! Är rätt bortskämd med mycket flow när jag skriver, men hade trott att det skulle vara trögare nu, när texten "legat nere" under en period och då jag faktiskt inte alls visste hur jag skulle lösa problemen som mina kära figurer har råkat in i... Har ju i stället lagt tid på att lära mig scrivener, men åh vad underbart det är att få skriva!

Kan tillägga att jag alltid skrivit inspirerad av stunden och utan alltför tydliga mål i mina texter. Vad som helst kan alltså plötsligt hända, och gör det också då jag skriver, men själva plotten vet jag på förhand vad det ska handla om, men inte vilken väg man tar till berättelsens slut, och oftast är själva slutet höljt i dimma för mig en bra bit in i historien. Men jag vet alltid vad jag vill få fram. Målar på allteftersom. Så skriver jag.
Hur skriver du?

julens chokladbitar måste väl ätas upp...? Visst?

Några av dem landade (ingen aning om hur...) på min bricka där kaffekoppen placerats...
Tar helhjärtat till mig alla faktan om att ALL choklad är nyttig choklad. Förresten avlägger jag aldrig några nyårslöften. Vill man något behöver man inte något löfte för att följa, och om man misslyckas med att hålla ett nyårslöfte så är det enda som händer att man känner just det... misslyckandet.

Bättre att inte avge något, eller möjligen, om man måste, bara säga att man ska arbeta på att bli bättre på något särskilt... då har man bättre chans att klara av det. För ett nyårslöfte inbegriper också ofta att det påverkar andra, men också att andra kan påverka ens förmåga att hålla löftet. Nå. Inget löfte. Choklad.
Och framför allt kaffe. Kaffe. Jag har inga problem med att dricka detta sent på kvällen. Kan sova ändå. Hinkade i mig baljor på nätterna då jag pluggade en gång i tiden, och det har väl påverkat kroppen till att inte bry sig så mycket om kaffet. Av och till var väl det pluggade materialet så tråkigt att jag nästan inte, trots kaffe i kroppen, hann till sängen innan ögonlocken föll ihop... Tur att det mesta ändå var kul.

Kollar in Sex and the city. Igen. Och ler ändå varje gång. Fortfarande, trots att jag sett de flesta avsnitten minst en gång. Mnst.