Ljuvliga kväll....

Som jag har helt för mig själv.
Fingrarna knapprar iväg av sig själva på datorn och jag befinner mig snart inne, mitt inne på irrvägarna kring det som sakteliga uppdagas.
Mysryser förnöjt, ler och ger mig in i dimmiga händelser. Då och nu.

Ha en trevlig kväll med orden, mina vänner!

Föresatserna...

De där tankarna man har tänkt och som man tänkt sig försöka hålla. De sprack.

Föresats 1. Träffa en del av er andra bloggare.
Träffade inte en enda av er (vad jag vet). Däremot åtskilliga andra.

Föresats 2. Inte köpa så mycket böcker. Då jag hade ganska långt att släpa dem hem och de finns i affären här hemma, visserligen lite dyrare, men ändå.
Blev 16 stycken(!) Men bra, och en del skrivna i av dem som med mycket slit knåpat ihop dem, en del svåra att få tag på annars, en del där jag pratade lite med författaren. Spännande allihop.

Det kommer att ta lång tid för alla intryck att sjunka in. "Korsförhör" (vad de nu menade med det, det skiljde sig inte från en vanlig intervju/samtal)  med deckarförfattare, intervjuer med litteraturkritiker, samtal, seminarier, romanförfattarsamtal och Paolo Coelho direkt från sitt hem via Skype. Intrycken är många, och jag känner mig som om jag öppnat ett stort paket med fint omslagspapper för att däri finna en mängd små filmer, var och en med ett sådant där författarmöte.

Idag är en ny dag, och jag ska se om jag kan koncentrera mig aningen på min egen historia. Hoppas det, för jag har i alla fall fått tillräckligt med inspiration, det är bara det att tankarna hela tiden rör sig kring "hur var det hon sa...?", "vad kul det var när han sa så där..." eller "undrar vilka, mer exakt, han menade med det där...". Ska försöka peta undan det lite. För fram med mitt eget på bordet.

Hemma igen...

Efter en så rolig o händelserik dag. Mässdag. Bokmässan alltså, inte någon annan mässa.
Idag har jag varit på två seminarier och ett otal samtal, intervjuer och korsförhör med väldigt olika författare. Jätte-jättekul! Men nu är jag som sagt hemma igen, och det är så skönt! Det var inte så mycket folk som jag trott att det skulle vara, utan rätt lagom. Men jag blev ändå helt slut.
 Må bäst!

/Lina

Intressant och väldigt roligt.

Det är vad jag tycker om bokmässan, som jag upplevt den idag.
Känner mig superlyxig som ska dit imorgon igen innan tåget tar med mig hem igen.

Verkligen en givande resa.

Hoppas alla ni andra också har det bra!

På plats.

Nu är jag på plats på hotellet. I morgon väntar mässan. Ser fram emot en hel hög med seminarier o intervjuer. Och bokköp...

Ikväll...

går tåget mot Götet. Sent ikväll ramlar jag in på hotellet. De närmaste dagarna kommer att innehålla mängder av intryck, fantastiska böcker skrivna av hårt arbetande författare, seminarier och intervjuer av de mest skiftande slag, ett folkmyller och fest för alla som tycker om det skrivna ordet. Dessutom ett väder som lovar ett par grader varmare än vi har här i Stockholms-området. Kanske träffar jag några från bloggarna också? Det skulle vara kul. Lite lunchsällskap, till exempel.

Gångerna jag lämnat man och barn för att göra saker själv och för mig själv de senaste sju åren är få. Går nog att räkna på ena handen. Så det här känns stort för mig. Hoppas att det gör det efteråt också. Måste medge att jag varje gång jag är borta längtar så infernaliskt efter mina små, så det är ju hos mig själv det ligger, att jag inte kommer iväg oftare. Men nu har det faktiskt varit två gånger inom en och samma månad, så mitt eget liv börjar väl så smått komma tillbaka.

Det är de små sakerna som räknas, och märks. När man är borta, ringer hem och Stora svarade, hon var då tre år och talade för andra otydligt. Plötsligt förstod jag vad hon sa.
Hur jag upplevde att hon tagit ett stort steg framåt.

Samma hände häromdagen, då jag och Stora var iväg och jag ringde min mamma som berättade att hon just hade ringt hem till oss, där Liten hade svarat. Hon, som i vanliga fall kan vara svår (för mina föräldrar) att förstå, hade utan problem talat om att jag och Stora var iväg och skulle komma hem om en halvtimme. Mamma sa att då skulle hon ringa igen då, ok svarade Liten, och så sa de hej då.
Inte för att Liten förstår tiden, ännu mindre vet ens i närheten av vad en halvtimme är, men faktiskt så prickade hon rätt. Att hon dessutom lade på luren, i stället som hon brukar göra, bara lägga den vid sidan av...

Saker och ting händer fort. Från den ena dagen till den andra, och det är ofta när man är borta som man upplever att stora förändringar har skett. Att de tar stora steg framåt.

Igår frågade Stora om Egypten har vintrar... Se där börjar de svåra frågorna att dyka upp. De man måste slå upp för att vara helsäker på. Har ingen aning om varifrån frågan kom, om de talat om det i skolan eller om hon vet var det ligger.... Det händer så mycket att jag har svårt att hinna med. Vad kan de idag, och vad kommer de att lära sig i morgon?

Nå, ser fram emot Göteborgsresan. Tycker så mycket om att åka tåg också. Ännu lyxigare att unna sig att bo på hotell, alldeles själv. Manna för själen.

Såå glad!

Känner mig så där riktigt lycklig. Nästan så jag lättar från stolen, där jag sitter.

Har efter egentligen flera veckor äntligen lyckats hitta en lösning på ett problem. Och lösningen blev så mycket bättre än jag trott mig kunna hitta på. Mycket läskigare. :-D

Vacklar...

mot mål, skulle jag ju vilja skriva men vacklandet handlar i stället om åt vilket håll jag egentligen vill att romanen ska åt...

Det jag hade tänkt ursprungligen vet jag inte längre om det är det bästa och därför håller jag på att testa en massa andra sätt att kunna lösa detta på. Men det är lite som att ha gett sig in i skogen och bestämma sig för att vägen man hade bestämt ska bytas ut mot någon annan, där man inte alls vet var man hamnar.

Varför kan jag inte bara välja den enkla vägen? Varför måste jag alltid göra det så svårt... suck.
Jag försvarar mig med att om jag väljer den enkla vägen är i princip manuset färdigt nu, och det ska det inte vara. Inte alls, faktiskt.

52:5

"Han såg kvinnan med alla påsarna."
Ur mitt manus, för just nu är det det enda jag läser.

En massa skit...

avlastar jag nu här.

Cancer. Som flera i min närhet drabbats av på sistone på lite olika sätt.

Klimatfrågan. Som kommit som små (läs stora) hintar på facebook. Vi är på väg mot en klimatkatastrof enligt de flesta klimatforskarna. Men för att kunna göra något åt frågan kanske de kunde upplysa om vad, exakt, den enskilda människan skulle kunna göra på ett enkelt sätt för att mildra?

Visst, de flesta av oss håller på med vårt egna, är väl lite medvetna, men då man inte vet vad man kan göra, eller känner att man är otillräcklig stoppar man huvudet i sanden och fortsätter att fokusera på sitt egna. När det gäller de flesta tuffa utmaningar eller besked. Ändå har de flesta någon tråkig faktor i sitt liv, i sin omgivning, förutom klimatfrågan, vilket ju egentligen borde betyda att fler engagerade sig på olika sätt. Men som sagt för att kunna göra det  måste kunskap nå ut hur, exakt, man ska KUNNA engagera sig.

Facebook har sina klara fördelar men också en del riktigt irriterande saker:
T.ex. alla dessa "gilla" om du tycker illa om cancer t.ex.
Finns det någon som inte tycker det, och HUR, exakt, menar de att ett "gilla" skulle kunna hjälpa de som drabbats och som varje dag drabbas?

Vem är det som kommer på sådana "gilla"-sidor? Såg också en där det stod "gilla" om du tycker om din syster...
Jag hatar cancer och jag älskar min syster. Men jag gillar inte denna ovan beskrivna typ av sidor där man ska gilla.
Onödigt, och självklart. Som en slags nutida psykologiska kedjebrev. Hos mig slutar kedjorna.

Så det så.

Mellan liv och död...

Nu hängde jag just min stackars huvudperson mitt emellan liv och död. Där får han hänga en stund medan jag funderar på hur jag ska göra. Tar mig en klunk kaffe så länge.
Lite för tidigt att avsluta... tänker jag.

Så mycket jag vill...

Hade en finfin skrivarhelg förra helgen. Fick en hel massa ny inspiration och nya infallsvinklar. Ibland är det bra att se saker från andras perspektiv. 

Den här helgen är en mellanhelg med en massa aktiviteter med familjen, inriktning på barnen och hus och trädgård. 

Nästa helg är det bokmässan som drar. Ser jag mycket fram emot. Försöker undersöka hur det fungerar, och klura ut om det är separata biljetter till seminarier, och är mässan alltså något mer än vanlig mässa? Är det en biljett in och sedan nya kostnader för varje föredrag? Vid andra mässor brukar ju föredragen vara på själva mässan och ingå, då man betalat biljett. Hmm. Hur funkar detta egentligen? För jag vill ju vara säker på att kunna höra på en del författares erfarenheter, inte bara gå runt bland böcker, för det kan jag ju göra i en bokhandel... Lite närmare där jag bor. 

Senare i höst eller möjligen i vinter står dramatens Amadeus riktigt högt upp på önskelistan. Med bland annat Johan Rabaeus (som Salieri). Är lite av en Mozart-fan (men gillar inte ordet "fan"), då jag sett filmer, läst brev, böcker, sett flera av hans operor (i Sverige och utomlands) och drömmer mig bort till en tid jag läst mycket om (inte så mycket skönlitteratur, mer historia och etnologi) samt jobbat med. En föreställning alltså, att drömma sig bort med.

Och så var det skrivandet ja. Märkligt nog står det lite still just nu. 

Lina

Dagarna flyter fram...

i så rask takt att jag inte hinner med. Jag har inte hunnit skriva så särdeles mycket, men lite smått och gott blir det ändå.

Jag känner dessvärre att det kan vara något "fel" bakåt i min text och när jag fortsätter skriva så bygger jag ju på detta fel. Så det känns lite som att eventuellt vara ute och köra, ha en känsla av att jag kört fel men ändå fortsätta köra. Dumt nog. Borde kanske stanna upp och gå tillbaka, läsa igenom, redigera och reflektera. Vill jag verkligen åt det här hållet? Men det skulle samtidigt hindra flödet, känner jag. Hmm...

Brukar ni känna så någon gång när ni skriver? Hur gör ni i så fall?

Just nu slukar andra projekt mycket av min tid, ändå blir det bara lite här och lite där. Måla ett fönster, fylla i (mycket) jord i rabatterna, plantera ner rosorna innan frosten tar kål på rötterna, samma med klängväxter o jordgubbar som fått flytta om och just nu bor i hinkar. Diska, tvätta, städa, vika tvätt, hämta ungar, vara med dem, laga mat... ja, ni vet. Det vanliga.

Behöver skrivro, och just nu får jag den bara sent på kvällen då ungarna lagts och mannen lagt sig. Då bara jag är vaken, och knappt det. Ögonen faller ihop och det mesta jag skriver får jag nog redigera bort. Blir bra med en hel helg ägnad åt skrivandet.

Roliga helger närmar sig...

Ser fram emot det så otroligt mycket!
Först min första in real life skrivarstuga med skrivkompisar nu i helgen. Havet, lugnet, inspiration och underbar tid med andra lika skrivsignal. Och, hoppas jag, god mat och dryck.

Därefter hägrar den stora bokmässan... :-)
Där jag aldrig förut varit, men som jag ser fram emot riktigt mycket. Ska bli så kul!
Gillar mässor i normala fall, men det här, som berör mitt största intresse måste ju bara vara klockrent!

Just nu försöker jag få bukt med min nya dator, har efter alla åt nu bytt till mac. Så det är minst sagt lite pyssel att få med mig mina dokument över från min gamla dator. För att inte tala om att utforska och lära mig förstå skillnaderna. Tror säkert att det är många, men än så länge har det inte varit så stora problem, förutom en sak som inte verkar funka. Om jag sätter markören i scrollbarfältet rör sig bara dess "knapp", utan att det rör sig i dokumentet alltså. Lite besvärligt då jag gärna vill kunna komma till slutet på mitt manus fort. Nåja. Någon från support ska höra av sig i morgon.

Lite renovering av ett fönster har jag också hunnit med. Skrapa, ta bort kitt, kitta nytt och måla.
Efter det har jag suttit med stora medan hon gjorde sina läxor och sedan hjälpt henne med att måla med glasfärg. Nu sitter jag här och njuter av min dator, lyssnar på Spöket Laban som går på dvd:n och myser med lilltjejen.
Snälle mannen ordnar med maten idag. Får skämma bort honom med något riktigt gott imorgon. :-)

Vad konstigt det känns!

Är nu väldigt nära att byta bort min gamla häck till pc mot en mac. Har aldrig jobbat med en sådan, bara dreglat över dem när jag passerat något sådant ställe.

Mm, och så var det det där med skrivandet.

Jag ska.
För nu är jag hemma igen.
Men först idol. Slötittande.
Känner för att skriva ner dagens mål från 500 små ord till  100, men men... Minst 500 säger dödströtta jag. Får väl stryka de som kan härröra från någon slags delirium i morgon.

Inget skrivet hittills idag.

I stället har jag med liv och väldigt mycket mindre lust egentligen, ägnat mig åt

1. avloppsrensning i ett igensatt handfat
2. huggit mig väg i min egen trädgård där jag lyckats bli kvitt en växt som jag till att börja med aldrig borde ha planterat i en rabatt. Så starkväxande att den nästan kvävde allt annat.

Nu måste jag duscha, för kampen mot växten var som att försöka dra bort ett träd med händerna... sedan hämta barnen, göra mat och gå på föräldramöte i rask följd.

Kanske, kanske att jag får skriva ikväll. Om jag orkar.

Utkast blev det...

av det jag skrev igår, fast jag tryckte på publicera. Hmmm. Nu är det i alla fall publicerat, något dygn för sent.

Jaa!

Dagens mål i skrivandet klart. 2005 små ord prydligt ihopgyttrade i ett och ett halvt kapitel. Och så har jag skrivit om något så konstigt som en föreläsning, eller kanske presskonferens om något jag egentligen inte vet så mycket om. En erfarenhet rikare. Tänk vad man lär av sitt skrivande, för att man måste lära sig mer om olika saker. Så roligt!

Hoppas din dag är lika bra!

Fastnar lite grann...

med fingrarna mellan orden i min berättelse, är inne och petar i texten. Ändrar. Redigerar fast jag redan från början bestämt mig för att först bara skriva. Fritt.
Men än så länge håller jag mig ifrån det jag skrev på nyligen. Jag har svårare att hålla mig ifrån det som var ett tag sedan nu. Och förvånas nöjt av att det inte alls är så pjåkigt. Men det är ju jag som tycker det, förstås, och jag är väl något till jävig.