I förra veckan kom våren så till sist. Men trots plusgrader dygnet runt och ca 12 grader C mitt på dagen så har vi ändå snöhögar täckta med grus kvar ute vid vägen.
Snön inne på tomten har äntligen försvunnit och jag kan andas in våren igen. Fåglarna sjunger för full hals, särskilt koltrasten. Det är ljuvligt att kliva upp vid tre-fyra på natten (helst bara en liten stund förstås), öppna fönstret och sitta och lyssna... och andas in nattluften. Det är den enda stunden på dygnet som det är riktigt tyst runt omkring mig. Bara jag och koltrasten.
Mina skrivna ord ramlar just nu mest in i mitt manus, men då och då är jag inne här ändå och blir både glad och förvånad över att en del tittar in här. Det gör förstås att jag blir piggare på att skriva mer här.
Jag tycker att våren är så härlig och blir på gott humör, bara för att det råkar vara vår. Men samtidigt dyker alla mina "projekt" upp, i samma takt som snöhögarna smälter undan. Trädgården förstås, rensa, räfsa, gräva, så.... sedan huset som sakta håller på att byta skepnad...kanske för långsamt.
Min vardag finns ju där också med barn som ska till dagis och skola, som vill ha kompisar över eller följa med kompisar hem... utflykter i skolan med matsäckar, alla dessa kläder (!) som de ska ha liggande på lut utifall att de ramlar i vattenpölar, får vatten eller snö i stövlar, råkar tvätta händerna ända ner till naveln, har rullat lerbullar med hjälp av magen eller kanske grävt i toaletterna med spaden från sandlådan i ett obevakat ögonblick ( det är lite olika förstås vad de tar sig till och vad de förut tagit sig till...sexåringen och nyss fyllda treåringen).
Och så är det underbara kursen som får mig att styra upp mitt skrivande och ta ansvar för att något faktiskt blir gjort. Ibland går det hejdundrande snabbt och ibland ställs jag inför något problem som gör att det blir stående i någon vecka eller så medan jag funderar ut en lösning. Men hela tiden är det så otroligt kul! Jag njuter i fulla drag av kursen.
Mitt liv i övrigt kantas just nu av en stor flytt, stressade människor runt omkring mig, allvarligt sjuka släktingar, relationsdramatik någonstans nära mig och jobbstress.
Ändå överväger det positiva!
