Tiden med en väldigt nära rann ifrån oss nu i veckan och tiden verkar både rusa och stå still samtidigt. Tid finns inte för något just utom att hålla sig flytande just nu, samtidigt så känns det som om sekundvisaren har hakat upp sig och vi står med sorgen som fastfrusna i ögonblicket.
Det var inte helt oväntat, någon gång måste det ske, men ändå finns det hjärtskärande som inte kan uttryckas bättre än: Hon saknas oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Gladast blir jag när någon skriver en rad!