För en del år sedan besökte jag Bali, en underbar ö med fantastisk arkitektur och kultur. En av de saker som etsat sig fast i mitt minne var att de när någon dör samlas i en fest, där de firar att personen levat. Ingen gråt, ingen sorg. Men sorgen måste väl komma i enskildhet, i så fall? Eller hur klarar man av att inte sörja, för egen skull och för den avlidnes skull (som man ibland tycker inte var klar)? Är det så att de lyckas fylla tomrummet efter en person med glädje i stället?
Jag tycker på sätt och vis att det andas en sundhet över det tänket, samtidigt kan jag inte på något vis påstå att jag skulle kunna lyckas med detta. Jag saknar de som är borta och de tomrummen är en del av mig. Nu, när det är rätt långt bort i tiden så är det lättare att försöka tänka på att vara tacksam över att de funnits, men när det är färskt är ju såret efter förlusten så enormt värkande sedan blir det mer ömmande, i alla fall för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Gladast blir jag när någon skriver en rad!