En kick i renoveringsadrenalinet igen...

Har haft en jättebra dag i skrivandets tecken, men vad jag känner, nu hemkommen med barnen är en renoveringsiver. Det känns som om jag har fått en kick. Och det kan ju behövas... här hemma står allt i stå, alltför mycket. Nu ska här huggas i! Det första nu får bli köket. Där ska skåpen målas om ikväll med en cremefärgad ton så att porslinsknopparna syns lite bättre än mot det nu vita. Och så ska jag åka och köpa de utsedda klinkers-stenarna som ska täcka området framför diskbänken. Sedan fixa cement och låta torka. I morgon kanske det går att lägga dit stenarna... Hipp hipp!

Hoppas bara att jag kan sätta fart med detta innan kicken går tillbaka.

Otroligt trött.

Har just gått av en penicillinkur, har en sjuk liten treåring hemma sedan ett par dagar som också hostar sig igenom nätterna (rethosta) och rosslar i andetagen. Ordentligt. Gav henne stark hostmedicin igår kväll (utöver hennes astmamedicin) för att dämpa retningarna på stämbanden och i luftstrupen. Trodde jag ja. Fem minuter senare fick hon upp den. Stackars.

Men nätterna fungerar alltså inte för mig, för jag har inte så lätt att somna om om jag väl vaknat.
Försökte mig på att skriva lite nyss, men upptäckte till min fasa att personen jag just då skrev om gjorde helt motsägelsefulla saker. Så jag skrev i stället ner en plan för de närmaste kapitlen, inte så rigorös att jag inte kan bryta den om jag vill, men ändå för att veta vart det var jag ville, fast hjärnan inte ville tota ihop det jag ville. Någon nytta i alla fall.

Nu ska jag läsa lite i stället ur boken som handlar om kreativt skrivande.

Må gott.

Det finns en första gång för allting, sägs det...

Idag fick man reda på att Alice Munro är årets nobellpristagare. Kul!
Och första gången jag har läst personen i frågas verk innan hon/han blivit utsedd. Se, det finns en första gång för allt. (Och förhoppningsvis inte sista, i det här fallet). Kors i taket.

Hur jag spenderat förmiddagen?

Jo... Jag har tillverkat ett antal att-göra-listor totalt på något hundratal punkter.
Ibland kan man ju behöva ta ifrån sig själv lite ansvar... Som att försöka hålla reda på allting i huvudet.

En dag för de dåliga samvetena.

Jajamen. Ringer alla de där samtalen till byråkratiska ställen osv som vi alla måste göra ibland. De vi drar oss för att ringa, och sedan ju mer vi drar oss, desto större blir berget att bestiga, rent psykiskt.

Så idag spränger jag bort bergen.
Inget skrivande på dagtid, alltså. Men på kvällarna så vallar jag min berättelse framåt.

Ha en bra dag!

Varför vill jag så gärna grotta ner mig i redigeringsträsket innan jag är klarskriven?

Kan inte hålla mig ifrån, trots att många jag träffat avrått från det. Sagt att det bästa är att ohämmat bara fortsätta skriva tills man är klar, sedan redigera. Varför har jag så svårt att följa det här rådet? Varför känns även redigeringen (so far) så kul?

Tiden...

Här dyker det upp alla möjliga saker hela tiden vilket får tiden att flyta fortare än den snabbaste fors. Därför blir inte heller ett enda jota gjort.

Inte har jag skrivit tillräckligt.

Inte har jag renoverat något.

Inte har jag just varit "duktig" på något sätt alls...

annat än farit åt höger och vänster med barn och utan barn. Varit i affären, men glömt hälften, varit på närakuten, fått penicillin, hämtat ut det, skrivit.... några hundra ord, tagit emot en leverans, bytt barnkläder med min syster.... ätit chokladboll... Hmm.

Ja, men god var den i alla fall.

Nu ska jag iväg, hämta stora och åka till någon leksaksaffär för att (i sista minuten) se ut någon jättebra present för henne att ta med på ett kalas, sedan hämta lilla, åka hem, fixa paket, fixa kläder till stora, skjutsa henne, hem igen, göra mat, träffa mannen, hämta stora, lägga barnen... och puh. Med penicillin i kroppen blir det nog inte mer än några ord idag heller.

I helgen väntar trädgårdsarbete. Då ska vi klippa en hel del på buskar och träd, slänga ris och löv. Och åse grannarnas förening som med gemensam kraft bestämt sig för och självsvåldigt också klippt ner häcken mellan oss och en gångväg  till 50 cm, också forsla bort den. Om det är deras att klippa så får de baske mig också forsla bort den själva. Vi ville ha den 150-160 cm hög, som insynsskydd, men nu har de dessutom varit (o)vänliga nog att klippa in varje buske individuellt så att det är ca en meter mellan varje buske, bara att kliva in med andra ord, på vår tomt. Undrar vad de skulle säga om jag gick dit en mörk natt och klippte ner deras häckar... Suck. Energitjuvar. Det blir nog staket i stället. Ett högt ett.

Nå. I övrigt är allt bra.

Ha en riktigt go' helg!