Redigeringen går fint...

men det är en första total genomgång och då ändrar jag egentligen först bara småsaker, byter ut ord och ändrar lite här och där i texten. Och markerar in områden som behöver åtgärdas kraftigare, på olika sätt (t.ex. önskad fördjupning, research eller bara fler genomgångar av en kantigt oslipad del av texten).
Kul är det, och det går framåt. Det allra mest spännande är att jag börjar närma mig de avsnitt som jag inte läst igenom förut. Får se om de passar in...

Annars sov jag som en kratta inatt, och jag har ingen aning om varför. Huset var tyst, inga larm, inga snarkande, jag var inte för varm eller för kall.... bara märkligt tvärvaknade. Nästan som om någon varit inne i rummet eller så. Sedan sov jag inte på över en och en halv timme... Läste bloggar osv... och, kära ni.... ni skriver för lite! Åtminstone mitt i natten! ;-)

Utanför mitt fönster bjuds det till fest i äppelträdet. En hel hoper småfåglar av skilda sorter och ett par koltrastar besöker fågelbordet. Några av småfåglarna är verkligen små och taniga. Tror att många tänker bort mat till fåglarna för att vintern är så mild, men det finns ju milt eller inte ändå inget att äta för dem på vintern... Jag tycker mycket om fågelkvitter och fågelsång så jag måste ju se till att de inte vill flytta någon annanstans. Och medan de festar njuter jag, för här får jag ju se vilda djur på nära håll inifrån värmen.

Den blanka möjligheten

Ett blankt pappersark. Vad är det?

Ingenting svarar du, det innehåller ju ingenting.

Men för någon är det ett misslyckande.

För någon annan ett hopp om något mer, något annat.

Ett annat liv.

Ett drömmarnas liv, där det går att förverkliga sig själv. 

Att skriva det som ligger allra längst in i själen med svart bläck på ett papper. 

Att uttrycka sig själv, eller skriva om det som ligger långt ifrån.

Ett blankt pappersark.

Det innehåller allt, bara det att det inte skrivits ännu. 

Så läser jag ett par fantastiska kapitel...

markerar in att de är nästan klara, för att jag tänker att jag måste kolla in dem någon gång till bara... sedan kommer nästkommande åtta kapitel... som får mig att tänka först:
Hur tänkte jag här?

Lite längre in i texten:
Men oj. Det här kommer att ta tid... Är det verkligen jag som skrivit det här? Hur sjutton ska jag få ihop detta med den övriga texten?

Och innan jag helt ger upp:
Måste ha varit såååå trött när jag skrev det? Eller så är jag trött nu? Det kanske är briljant, bara det att jag inte till fullo förstår (läs: alls förstår) hur briljant det är?

Och när jag gett upp... Jag måste nog kolla in de där första fantastiska kapitlen i morgon också...

:-D

Idag är en skrivandets dag...

och en redigerandets dag.

Känna sig inspirerad, skriva ner, känna sig lycklig, läsa igenom och ta bort. :-)

Idag har jag haft trevligt lunchsällskap här....

och nu sitter jag och grubblar. Över det allra sista kapitlet.

Igår skrev jag verkligen från morgon till kväll,

Och det har inte hänt på jag vet inte hur länge, men igår gick det i alla fall bra. Idag kommer livet emellan lite igen. Jag ska åka över till en vän i Haninge, äta frukost. Och om jag känner oss rätt blir det även lunch med henne och så ska jag få gosa lite med den lilla babyn hon har.
Blir annorlunda och lite lyxigt att få gosa, men slippa kräket på axelns handduk efter barnets måltid, slippa byta blöjor... Få lyxa lite helt enkelt och lämna över då det är dags för något av det jag skrev om, kunna åka hem när det skriks så att hjärtat kan brista...
Sedan hem och skriva lite. Handla och hämta barn.

Lite livrädd....

Är inne på de allra sista kapitlen av mitt manus. Jag har skrivit på ordentligt senaste dagarna och allt flyter, men hjäääälp.... nu måste jag börja läsa från början, läsa och rätta och se vad jag plottrat ner under låååång tid. Hu! 

Dessutom känns det ju som att det här med att skriva.... det är ju det jag kan. Nu måste jag ta tag ordentligt i de bitar som jag vet att jag måste ändra mycket i....