Då och då dyker de upp...

men tack och lov inte så ofta.

Jag tänker på dagar som går åt till byråkrati, telefonsamtal, ärenden via nätet, planerande och fixande. En sådan dag kom idag, för mig.
Och tack och lov att den är över.

Hoppas jag slipper drömma om:
telefonköer
pausmusik med återkommande tant som rabblar minuter, samt då och då slänger tillbaka mitt samtal till en slags valmöjlighetslista med öppettider osv. Pausmusik. Igen...
Beställning gjord på nätet, men precis då beställningen ska gå iväg tycks det ha gått för lång tid och jag kastas tillbaka till "Gå"...
Eller då tid ska bokas, när jag nästan är framme...då dyker det upp information om att jag borde ladda hem något till datorn först... Suck. Det är som att gå till ica, och när man nästan är framme slängs man tillbaka hela vägen... Glad???
Jag?
Ja, absolut...

För att dagen är över och att jag gjort en hel del lite tidskrävande saker som naturligtvis har belamrat min "att-göra-lista". Bockar nu av.

Fyra femtedelar...

överlämnade till testläsarna. Bara slutet kvar...

Så tacksam för den respons jag fått än så länge. Min mamma och pappa läser snabbt, men effektivt och lyckas komplettera varandra i responsen. Som de kompletterar varandra i så mycket annat. Min mamma ser bokstäverna och min pappa kommenterar fakta. Så glad att de tycker om mitt manus (än så länge).

Nu inväntar jag lite tyckande från fyra andra också (ja, jag vet att det är många, men det kan vara bra att ha några som inte är familj också...) , sååå spänd på att höra vad de tycker. Men där kan det ta lite längre tid, för livet pågår för fullt för dessa personer med jobb, barn och livets pussel. Svårt att få tiden och lugnet.

Själv läser jag igenom den sista femtedelen och känner hur det isar i magen då jag tänker på att nästa gång jag skickar så får de upplösningen...När jag sedan får kommentarer tänker jag mig raska ändringar där sådana behövs och sedan.... sedan står jag där utan mitt manus för första gången på två och ett halvt år.... Behöver jag säga att det isar....?

Så...vilken av alla manusidéer som jag antecknat ner under den här tiden ska jag ta mig an då?

Idag pågår livet här hemma, med vab-ande, nedrivning av ett tak i trappan för att kunna komma åt att sätta upp en lampa i trappan... (river ett senare uppsatt undertak av gips...) trevligt att slippa en vinter till snubblandes i en mörk trappa... dessutom har jag gått en dust mot handfatsrören. Jag vann (som tur är).

Och så har jag lämnat över hälften...

av manuset till mina testläsare. Känner mig sporrad. Nu är det kul.

Tiden rinner ifrån mig...

Jag undrar hur det är för alla andra, med det där med att få tiden att gå ihop...?
Här går det just nu inte alls.
Inför vintern är det så otroligt många saker som behöver åtgärdas akut innan frosten eller värre, snön kommer. Eftersom vi bor i en villa från tidigt 1900-tal som står under renovering utvändigt, såväl som invändigt, så är känslan att om man fixar i ett hörn så förfaller resten under tiden, disk, tvätt, städning, osv.
Ute är ju de akuta sakerna just nu i fokus. Det sista ska målas på lekstugan, för att den inte ska bli rötskadad under vintern, och för det krävs 2 dagar med medeltemp på över 5. Över nollan hela dygnet. Inte ultimat ändå pga all fukt, men vad gör man... det är linoljefärg, som andas ändå, annars skulle det få stå omålat...

Sedan är det växter som måste ner innan tjälen kommer.
Sten som ska läggas (m gruslager först) innan regnet som stannat i säckarna fryser till is.
Hus som ska fixas till.
Ett fönster ska bytas.
Hantverkare borde komma, men vi får vänta till våren med utomhusarbetena på husets tak.
Och det värsta är att det är jag som dragit igång alla dessa projekt.

Det bästa är att det kommer att bli så bra, när det är klart.

Och mitt i alla dessa måsten står livet och stampar med barn som ska till läkare, skola med alla sina planeringar (packad gympåse, frukt, läxor, rätt kläder, extrakläder etc) och dagis...

Samt mitt manus.

Fjärilar.

Men inte av den vanliga sorten, utan sådana som fladdrar runt i magen. Jag är nu klar, läser igenom en sista gång och flyttar över kapitel för kapitel till word från scrivener för att numrera och skriva ut.  Sedan ska jag låta mina kära testläsarna läsa (läs: med skakande händer framlämna det jag skrivit på så länge...)

Och medan de förhoppningsvis gör det sedan, ska jag försöka komma ihåg snälla ord som folk sagt om mitt skrivande förr, så att jag står ut med nerverna... Tänk att en del ord etsar sig in för alltid och följer med i livet.

En lite rolig sak var att någon en gång sa till mig att jag skriver som * (*= en väldigt känd författare), vilket fick mig att någon vecka efteråt gå och köpa en bok av den författaren då jag aldrig läst något av den handen... Själv har jag alltid svårt att se likheter, men smickrad blev jag.

Regn och rusk och skrivarväder!

Idag finns det just ingenting annat som säger att det ska prioriteras, förutom den minsta som är hemma förkyld. Men just nu vankas Lotta på bråkmakargatan och då finns tiden. En stund. Men jag undrar var jag glömde mitt huvud? Kanske kan känslan bero på att jag vaknade vid fyratiden inatt, efter tre timmars sömn och för mitt liv inte kunde somna om förrän någon halvtimme innan jag var tvungen att vakna.... Läser nu bara igenom sista gången innan testläsarna ska få sätta tänderna i mitt manus, och jag känner mig, av någon anledning lite mindre försiktig med det redan skrivna, än tidigare. Att byta ut en del ord mot andra gör mig plötsligt inte så mycket. Undrar varför och hoppas att det inte beror på tröttheten.

Idag en dag med ord.

Under årets bokmässa....

hålls jag här hemma, men har upptäckt att det sänds från 10-18 under mässdagarna på kunskapskanalen. Så nöjd. Även om det möjligen skulle ha varit ännu roligare att välja själv bland samtalen och seminarierna så vidgar sådant här mina vyer. Inte alls dåligt.
Annars...? Skriver.