Överskådlighet...

Ja! Faktiskt ser jag för första gången sedan vi flyttade in här (för 4 år sedan) vad vi egentligen har i garaget. Har inte tänkt på det så mycket förut, men faktum är att när man anlitar hantverkare så brukar de lämna de konstigaste saker efter sig. Inte sällan städar de in dem någonstans där man hittar grejorna 3 år senare och undrar vad sjutton det kan vara för någon mojäng, var (av alla ställen i huset) man förmodas få användning för en sådan???

Nå, vid städning i garaget har jag slängt ut sånt som förra ägarna uppenbarligen tyckte att man kunde få användning för, men som vi inte har en susning om vad det är... och sådant som hantverkarna slängt ifrån sig. Plötsligt har vi faktiskt bara sådana saker i garaget som vi själva valt. Hurra.
Vi har ett garage! Ett fungerande förråd mm.

Nyss fyllda 2-åringen står med näsan tryckt mot tv:n och mumlar Pippi...Pippi... men det blir ju sängen i stället för Liten...

I morgon får förskolan....

njuta av mina barn. Idag är sista sjuk-dagen, och egentligen är de inte sjuka längre. Så idag ska jag bara vara i våren med dem. Rulla ut mattan på terrassen och plocka fram sommarleksaker. Skruva ihop Storas nya cykel. Som hon ska lära sig att cykla på snart. Hoppas jag. Hon talar med kärlek i rösten om sin lilla gamla cykel med stödhjul där knäna nu slår i styret (går inte att höja mer) för hon tycker, som så många barn inte om förändringar.

Egentligen...vem tycker om förändring när nuet är så bra?

Härliga barn med lätt feber

snuva och hosta vill absolut vara ute i regnet (galonställ) ... Mamma utan galonställ krävde att lekstunden på tomten var väldigt kort... Av mina tänkta göromål blev inget gjort. Nu två små sjuklingar höll mig hyfsat upptagen. Dagen har gått åt till att trassla med utklädningskläder, vara häst (ja...vara.), läsa sagor, gosa med snuviga barn varav ett gärna vill torka näsan mot min tröja och till att försöka förekomma detta genom att ha en försvarlig dos papper inom räckhåll.

Mysig och skön lugn dag, med känslan att jag gjorde precis det som aldrig går att ta igen och det allra bästa som finns.

Just...

när jag trodde att jag började kunna det här, åtminstone lite...
Så har jag tydligen inte hajat något?

Vad är en sidvisning egentligen?

Varför jag undrar är för att det stod ett nummer först på antal sidvisningar, sedan läste jag på en annan persons blogg, gick tillbaka till min och då plötsligt! Då hade den dragit av 2 av sidvisningarna?!!

Tussilagon har kommit!

Såg den från bilfönstret i förrgår!

Lite skrivet blev det

men inte några massor. Med grus i ögonen (kändes så) gick det inte att hålla dem öppna längre än till klockan ett i natt, och tur var väl det på sätt och vis då Liten ändå hann väcka mig och begära assistans fyra gånger i natt. Så man känner att man lever...

Egentligen klarar hon nätterna själv men när hon blir sjuk blir det ju lite annorlunda. När hon hostar så det låter som om hon inte får någon luft påminns jag, som jag skrivit om i inlägget "varje förälders mardröm" , om hennes första tid i livet.

Några ord hittade jag som sagt ändå att skriva ner...men några tusentals blev det inte.

Det är deadline för ansökan till en skrivarkurs som närmar sig och bara för att det ska skickas in som en ansökan så känns det som om inget är bra nog. En av mina vänner föreslog att jag skulle skriva något om en vanlig dag i mitt liv, men det känns konstigt för mig. Mina berättelser är alltid ren fiction. Om jag skriver om en vanlig dag så blir det mer dagbokskänsla för mig än tillverkad skrift... Jag känner mig faktiskt mer kritisk angående den här skriften än när jag skickade in mina barnboksmanus.

Om jag blir antagen är det en utbildning som spänner över lång tid och jag har tänkt mig skrivandet som heltid under den tiden...Så det är väldigt viktigt för mig. För första gången i mitt liv ska jag satsa på det jag fått höra att jag är bra på. Därför låser det sig. Press. Once in a lifetime.

Så klart att det känns låst

just när historie-kamrarna uppe i huvudet ska nyttjas. Då låser sig dörrarna in till kamrarna. Så klart. Men, men jag har vittjat min skatt av egna hopkok i byrålådan (ja, jag har en sådan i min dator) och hittat åtminstone en som är helt ok att använda. Nöjd. Ska nu ta liten (ja, liten!) paus och sedan försöka sätta mig igen utan stressen som låser mig.

Jaha, det blev inte mer än så...

Två dagar med båda barnen på dagis, sedan var det klippt igen. Nu är Liten hemma igen, nysande och snörvlande, hostande och rosslande. Det krävs inte mycket så här års för att få tillbaka sådant som inte riktigt gett sig av. Någon timme ute utan galonbyxor bara...

Såg en väldigt tänkvärd videosnutt igår där en Suzie Townsend berättade om de flesta författares stora aber. Att finna tiden. Hon konstaterade att det viktigaste var att prioritera skrivandet. Hon har helt rätt. Men funkar inte just när barnen är sjuka. Har kommit på hur jag ska göra just nu, i början av veckan. Ska faktiskt pröva min gamla studieteknik att skriva på nätterna. Kanske sova 4 timmar då och sedan sova 2 timmar på dagtid i morgon då Liten sover middag... Låter splittrat, men det är faktiskt redan väldigt ryckig sömn då hon vaknar en del på nätterna just nu.

Nå, så när barnen somnat ska skrivarstudion vakna. Hoppas jag.

Nähepp....några våfflor blev det inte...

Idag firade vi två födelsedagar i familjen och våfflor kändes som alldeles för mycket grädde på moset ovanpå de två (väldigt olika) tårtor jag och stora gjort.

Den första var en klassisk sockerkakstårta med grädde och färska jordgubbar (jodå, de finns...), kryddat med en hel del limesaft och lite florsocker.

Den andra blev en chokladmarängtårta med mojitosmak (myntagrädde) och hallon som dekoration.

Vi var inte så enormt många, konstigt nog försvann båda tårtorna... Börjar nästan tro att några andra också bor här i huset och då och då kommer upp för att hämta mat.... :-)

Kodordet för hemleverans av pizza...

För en stund sedan nämnde jag för min man att det nog blir soppa ikväll. Han lät så där lagom entusiastisk när han mhm:ade till svar. Efter en kvart ringde han upp och undrade om han inte skulle hämta upp pizzor på hemvägen i stället. I normala fall brukar han slå ifrån sig med armar och ben, åtminstone lite, när det gäller pizza. Det är ju så onyttigt. Och så råkar det vara min favvo-mat (en av några stycken). Men säkert är att soppa inte är hans favvo-mat. Så där ser man.
I vår familj: ordet soppa = hemleverans av pizza. Tänk så det fungerar... :-)

Igår jobbade jag för två...

Och idag mår jag så illa att jag inte klarar av att jobba alls.
Det började med migrän  igår, kände av migrän i morse också så jag tänkte mota fan i grind, så att säga. Tog mina citodon, som vanligt. Nu är migränen förmodligen kvar, där bakom. Men i stället mår jag så illa, så illa. Bläh.

Vilket intresse

kan någon finna i att kapa mitt facebookkonto för att skicka ett gratulationskort (gudarna vet vad det stod i det?) till min svärmor, men jag hade inte gjort det, inte heller min man eller mina små barn - så vem?

Mycket mystiskt. Min svärmor hade svårt att öppna kortet och skrev ett meddelande till mig där hon tackade för det, talade om att det inte hade gått att öppna men eftersom hon fyllde år dagen efter kanske hon kunde öppna det då? Jag trodde nästan inte mina ögon. Jag hade inte skickat något. Hade inte ens varit ute på nätet då. Så skumt...

Tur var det att hon inte kunde öppna det, tänk om det stod något konstigt...

Migrän

Misslyckad matlagningskonst eller...

mat à la 1800-talet.

Jag har gjort maten säkert 100 ggr i mitt liv, är uppväxt med den. Men vad hade de gjort med saltkaret (har nyligen köpt ett nytt vanligt saltpaket, ni vet i plast med stort hål åt ena hållet och 3 små hål åt andra...)? Trött som jag är tittade jag inte alls på själva saltet utan gick på känn, så som jag brukar, självklart använde jag de 3 små hålen. Men alltså... resultatet blev ungefär som om jag som glad och experimentell 3-åring hittat saltkaret. Uaaah!!! Gick inte att äta! Varning! De har gjort de 3 små hålen större kunde jag konstatera vid granskning efteråt.

Jag är kunnig inom områden som har med historia att göra och etnologi. Nå, maten jag bjöd på ikväll kan nog jämföras med hur man förr i tiden (1800-talet och tidigare) kunde få äta i slutet av vintrarna. För att ha mat över vintern (kött och fisk) lade man ner maten i tunnor varvat med rikligt med salt... Ni kan ju tänka er hur det sista ur tunnorna smakade. Ungefär som min mat.

Behöver jag säga att barnen koncentrerade sig på tomaterna och majsen?

Och jag som redan har vätskebrist (supertorr i hyn just nu) fick väl en blästring invändigt också...

Inget mer salt i år.

Hemmablind...

 Det är lustigt hur man, i alla fall vi, kan bo 4 år på ett ställe och fortfarande snubbla över flyttkartongerna man glömt...eller kanske snarare gömt undan i någon vrå. Varje gång jag lägger märke till dem tänker jag att de borde jag ta mig tid till att packa upp någon gång, föredragsvis snart. Sedan ser jag dem inte mer på något halvår, trots att jag passerar dem varje dag på väg ner till tvättstugan, garaget eller källarens skrymslen... Då ser jag dem åter och tänker igen att jag verkligen borde ta och göra något åt dem.... Jag vet i alla fall på ett ungefär vad de innehåller, vilket gör att det inte känns så akut att packa upp dem ändå. Utan mer för att det känns så ofullständigt inflyttat när det är på det här sättet. Det vore nog en sak ifall de medvetet stod lagrade nere i ett stort källarförråd, men så är inte fallet. De står i en i och för sig rymlig, men ändå, källartrapp... Hmmm. Hur lång tid kommer det att ta innan vi bor här utan flyttlådor?

Idag har jag lagt krut på andra saker som sedan länge pockat på uppmärksamhet...julgranen t.ex... Har ju just nu en container och där har nu allt gammalt byggbråte, en enorm lastpall, grenar och alltså en julgran hamnat. Sååå skönt! Nu är det bara en del saker från garaget och resten av trädgårdens rens kvar, det tar mig nog bara ca 1½ veckas heltidstjänst att göra det klart... ;-)

Solen?

Jag tror att solen lurar på att komma fram nu...? Och den krassliga lilla sover, så då har jag inga ursäkter längre. Måste nog ut till containern och jobba lite.

Varje förälders mardröm...

När liten var någon månad gammal märkte jag att det var något som var konstigt. Jag lät henne ofta somna i min famn efter att ha ammats. Men helt plötsligt kunde hon dra väldigt hårt efter andan, som om hon inte fått luft på en lång stund. Det är inte alltid så lätt med barn nr 2 att kunna vara fokuserad på just det barnet, barn nr 1 är ju ofta i närheten och slamrar, sjunger, skriker och studsar omkring... För att vara säker på vad det var frågan om undersökte jag snabbt (hipp hurra för internet) marknaden för andningslarm och hittade ett som verkade bättre än de andra, man fäster det helt sonika i blöjkanten. Ett sådant införskaffades, och jag kunde konstatera att hon hade uppehåll i andningen i minst 20 sekunder då och då. Larmet larmade dels om hon inte andades på 20 sek, dels om hon andades färre än 8 ggr per minut. Ett litet barn ska andas 15-20 ggr per minut. Nå, i alla fall åkte jag då in och hon visade i blodet att syresättningen åtminstone varit låg. Vi blev inlagda.

Där gjordes allehanda tester, bl.a. röntgen av lungorna. De hittade inget. Jag hade larmet på henne hela tiden, på deras inrådan och det larmade då och då, men själva larmet väckte ju både mig och henne så hon kom hela tiden igång med andningen igen. Efter 3 dagar skrevs vi ut. Jag längtade ut med min lilla baby, de sista testerna hade gjorts 2:a dagen så dag 3 blev bara en stor väntan på - jaha, nu då?
De var motvilliga på att släppa iväg oss, sjukhuset. Men till sist fick vi åka. Åh, vad skönt att komma hem igen. Och ändå, vad skönt att de inte hittat något fel hos henne. Sömnapné, men som för en liten kan vara livsfarligt var det.

Detta medförde ett ständigt användande av larmet, som väl gick igång ca 2 ggr/dygn. En del av gångerna kunde vi härröra till att blöjan blivit så full att blöjkanten inte längre trycktes mot magen. Därför fick larmet dålig kontakt med andningsrörelserna, men de flesta gångerna var det riktigt. När larmet gick sprang man ju dit så fort benen bar men hon hade, med ett undantag börjat andas själv redan när man kom dit. En gång fick jag ruska försiktigt i henne för att hon skulle vakna. Usch. Det här kan mycket väl vara en av orsakerna till att barn dör en plötslig spädbarnsdöd. Bara att jag hade råkat observera att det här inte kändes rätt, sättet hon drog efter andan på. Tack och lov, på sätt och vis, att jag redan hade ett friskt barn så jag visste att det inte stod rätt till. Kände inte igen det från barn nr 1.

Nå, dessa andningsuppehåll försvann så småningom, men när hon är riktigt förkyld så har vi fortfarande funderingar på att använda andningslarmet ibland. När vi inte är säkra på att hon andas som hon ska.

Hon har dessutom förkylningsastma som gör att hon inte kan hosta upp det som rosslar i halsen, utan medicin. När liten är förkyld känns de rosslande andetagen i ryggen på henne. Nu har hon sedan en tid medicin hemma och det hjälper henne ordentligt. Första gången, när jag tänkte att nu blir det väl slagsmål med henne (hon var då precis 1½ år gammal) så stod hon bara där, lät mig sätta silikonmasken över hennes ansikte, stod bara där och andades in. Verkade tycka att det var skönt. Efter det har det alltid varit efterlängtat från hennes sida. Så hon märkte fort att hon blev hjälpt.

I natt har varit en hostig natt, då jag fått ge henne medicin, men hon har det jobbigt. Så jag är vaken sedan några timmar. Vaknatt.

Med snön försvann viljan...

att röja i trädgården. Nu står den där, den stora containern och väntar på allt som jag ska slänga. Men då slängde ödet in spratt i två former. En sjuk liten med feber samt hagel, storm och snö-väder.

Så dagarna fem som jag skulle ha haft containern har nu utökats till 12. Det blir lite bättre tempo i trädgården så. Hoppas bara att allt inte läggs under en vit matta som blir liggande...för då får jag problem. Att gräva upp stubbar ur snön och sparka dem lösa från underlaget där de legat sedan gudarna vet när...det behövdes liksom inte detta extra motstånd. Det är motstånd nog, när man ser att alla möjliga typer nu bor i dessa stubbar. På vår, sommar och höst bor grodor också under dessa.

Det är inte heller så lyckat att räfsa löv i kuling...
Snälle kung vinter, släpp nu greppet va'?


Åh, måste bara berätta att en av mina vänner sett och fotat de första blåsipporna som jag hört talas om i år, i Stockholmstrakten, ...Så de är tydligen här. Men var är tussilagon? Konstig ordning.

Billigt kontra dyrt....

Loppisar och auktioner tycker jag är jättekul. Det är så lätt att känna att man gjort ett fynd, även när man antagligen inte gjort det. Idag var jag på en loppis och tycker att jag gjorde riktiga fynd. Dels fick Stora en bok om Cars, sedan hittade jag fyra fina blå höganäskoppar som kan komplettera dem vi redan har och dessutom hittade jag en hel liten jättefin kaffeservis med 6 koppar med tillhörande fat och assietter, gräddsnipa och sockerskål, allt i mörkbrunt stengods från höganäs för en 100-lapp.

Jag har ochså varit iväg med Stora på dans och därefter inhandlat födelsedagspresenter till Liten. Leksaker är verkligen dyrt, är tanken som infinner sig inför varje födelsedag.

Synd man inte kan äta samma varje dag...

när hela familjen väljer att äta sig så mätta på varmrätten att det inte finns plats för efterrätt...
Annars brukar det framför allt från stora vara ett starkt sug efter sötsaker på maten, i och för sig även innan.

Hoppas att ni har lika bra lördag som jag.

Just nu är det svåraste huvudbryet var sjutton jag gjort av sekatören...
I och för sig finns väl ett par jobbigare grejor som jag skulle kunna tänka på men som jag väljer att förtränga...minns faktiskt inte riktigt vad det var för något.. ;-)
Hoppas att jag minns dem när jag inte längre vill förtränga dem, typ på måndag.

Finfin lördag...

har jag planerat! Först ska maken få motionera av sig i trädgården med att såga ner lite träd :-) (bra och nyttig motion, tyckte jag...jaha, tyckte nog maken). Stora är med och drar äppelträdsgrenar, förmodligen både lite hit och dit i trädgården, men huvudsaken är att hon får känna sig lite nyttig och duktig.

Lilla hade hög feber i natt (hon brukar ha en underlig vilotemp på 35, 3 och när hon som sent igår kväll hade 39,2 så är hon ganska ordentligt däckad. Alvedon...och vila idag, även om hon är rätt ok nu med "bara" 37,0.

Sedan ska stora och jag först till affären för lördagsgodis och sedan till båten för att ha lite picnic på den, bara vi två. Under tiden får lilla sova hemma och maken jobba över lite, som han behöver.

Ikväll blir det populära ris m curry (som mest består av en hel massa andra saker, filippinskt recept) och på myskvällen blir det fruktsallad.

Sämre kan man ha det.

Vilken otrolig tur jag måste ha....

...jag är så ofta något okänt företag på internets 999:e kund eller dylikt och bara måste gå in någonstans (tycker de, ja) och anmäla mig för att få ut ett enormt stort pris... Tror de verkligen att jag tar något sådant seriöst när det knallar små röda myror runt det braskande beskedet? Tror de verkligen inte jag anar ugglor i mossen?

Fantastiska vår välkommen!

Ja, idag är det inte så att det direkt känns att det är vår, åtminstone inte lika påtagligt som igår då solen lyste från en klar himmel (i alla fall en del av dagen). Men vårkänslorna dök upp som en stor lättnad för mig då jag nu beställt en container. Nu ska här bli fint i trädgården! Vårstädning i trädgård och samtidigt slänga renoveringsskräp (usch för sådant, det är så skrymmande att man måste såga det för att få in i bilen, nu slipper jag det - hipp hurra!). Vi har en stor bil, men den har inte dragkrok.

Älskar att pyssla i trädgården men den har i takt med att huset har blivit finare, blivit allt fulare.
Renoveringsrester väntar på att få komma iväg till tippen, bergvärmefolket har lämnat efter sig (inte en, som jag trodde utan) tre lastpallar, varav en är lika stor som en riktigt stor sandlåda (lekparksstor alltså). Ärren efter nedgrävningen av bergvärmerören är inte heller någon fröjd. Väldiga vallar. Hur ska jag kunna klippa gräsmattan i maj när det ser ut så där? Och så vanligt trädgårdsrens, lite gamla stubbar från innan vi köpte huset och kompost.

Ska bli så skönt att plocka fram smycket igen och putsa på det (trädgården alltså :-))

Pallkragarna ska rensas ur, förses med ny jord och så småningom ny-sås i.
Häckarna ska ner till hälften.
Träd ska klippas ner och gallras ur.
Rosorna ska gås igenom....
Rabattkanterna ska stagas upp så att de slutar försöka vika sig.

Undrar om jag lyckas hålla rådjuren - och smådjuren borta - från rosen- och nyttoträdgården i år.

Njuter. Äntligen vår!!!

Orättvisor

Orättvisor finns verkligen överallt i samhället. Själva livet är inte rättvist. Så är det.

Människor är ofta orättvisa mot andra, dömer på förhand, visar dåligt med hänsyn etc...

Ett exempel:
På tunnelbanan är det fullt med folk i vagnen, det är rusningstrafik och inget märkligt med det. Men flickan som sitter kvar på handikappsätet och knappar på sin telefon upprör en del. Bredvid står en äldre man och tittar längtansfullt. För stolt för att be henne flytta sig. Flickan vägrar titta upp. Vet att hon får blickar. När hon når sin station stiger hon upp och går av. Detta beteende irriterar säkert många - de dömer henne direkt som en ung, självisk person som har lättare att tackla knyckarna i tunnelbanan än den äldre mannen. Hon borde ha ställlt sig upp. Men de ser inte flickan när hon flåsande går upp för trappan i riktning mot sjukhuset som ska ge henne cellgifterna igen.

Eller:
Kvinnan som står och säljer situation stockholm utanför mathallen (som jag skrivit om tidigare) som alla undviker för att de får dåligt samvete för att de inte vill köpa en tidning de inte vill läsa ... kan man inte sprida glädje då i stället? Ett leende eller ett "ha en bra dag" kostar inget. Det är nog tillräckligt jobbig situation som hon är i. Nej, de flesta går fort förbi med blicken fästad någon annanstans, rädda för att behöva försvara sitt beteende. Vanlig rättvis medmänsklighet räcker långt. Det kanske inte mättar henne men det ger åter människovärde. Det i sig är mycket värt.


Men som jag sa är inte heller själva livet rättvist. 

Dagen idag är inte rättvis.
Någonstans äter en person en god måltid i gott sällskap medan någon annan plågas av ensamhet.

Idag sitter jag en del vid datorn, städar och gör ärenden - en helt ok dag, inte jätterolig, men ok.
Medan någon annan tvingas säga adjö till en närstående. :-(

Minns min farmor med glädje, men upplever fortfarande sorgen efter henne som tung.
En farmor är man ändå beredd på att de inte lever för evigt, men sorg och saknad finns ändå där.

Men ingen är säker, man får vara rädd om livet. Jag har varit med om en kompis som dött 21 år gammal, en annan kompis som förlorat sin underbare 2-årige son - men ordet som kommer då jag tänker på dessa två är orättvist! Så orättvist! Det kan jag i alla fall inte tycka när det gäller min då 95-åriga farmor. Bara sakna henne och hennes fantastiska person.

Svårt att sova

när liten gnyr, gråter, skriker till då och då. Inatt verkar John Blund ha glömt henne.

Sover hon 95% av en natt så sover jag 50% av densamma. Det tar ju så lång tid att somna om! Alla tankarna börjar snurra runt och för en stund sedan var jag helt enkelt tvungen att gå upp och göra något annat, så tankarna kan få ro till slut. Därav blogginlägg vid 4-tiden på natten.

Köket nästan klart nu

Väck är innertaket
Väck är linoleummattan
Taket är lagat och målat
Golvet är målat
Väggarnas bröstpanel i brösthöjd är ersatta med det ni ser
Tapeten från dörrens spegel är borttagen och dörren är målad...

Lite pyssel har det varit, men nu är jag nöjd. Bara lite lister och annat finlir kvar. Skönt.

Våryra eller våryr?

Hm. Borde kanske undersöka mitt huvud, för nu börjar jag så smått fundera på att återigen klättra upp längs med huset. Nu ska det översta lagret panel på väggarna bort och om jag klättrar omkring på taket när jag går över de utskjutande fönsterkuporna där uppe så är jag...låt se här....14 meter över mark. Det verkar väl förståndigt och friskt att vilja ta sig an detta?

Ska försöka  hålla i mig så länge som denna idiotiska tanke besöker mitt annars hyfsat förståndiga huvud.

Inne, jag har mycket kvar att göra inne... stanna inne.....Inte ut. Inte upp på stege, absolut inte klättra ut genom ett fönster och ut på taket, med eller utan säkerhetslinor.

Kanske ut och sitta i solen en stund, eller städa i trädgården...

Kom på en liten sak som skaver...

Är verkligen pockettexten i böckerna så förbannat liten, eller är min syn så mycket sämre efter ett par års lite lugnare läsning? Vet att den försämrats men därifrån till att verkligen behöva förstoringsglas...

Ja, det kanske bara är till att leta reda på en lupp då... ;-)

Åh, mitt växthus...

såldes med vårt förra hus. Så här års saknar jag det verkligen. Jag brukade köpa rätt många färdiga växter (och så en del också) som omedelbart, så här års, förvandlade växthuset från en torr mars-teg under tak till en prunkande oas. Saknar! Men det ska vara just en viss sort för att jag verkligen ska njuta av att sitta där. Vårt var en blandning av lusthus och växthus med skugg-gardiner och liten sittplats, hyllor, planteringsbord och många rosenbuskar i kruka.

På bilden är det mars.

Nå, det var då. Nu får jag njuta av fördelarna med vårt nuvarande hus och så småningom vaknar kanske trädgården till liv i år också...

De två planeterna som mant ska kunna iaktta så bra i skymning har kommit i skym undan av barnens läggning så vi får väl se om jag lyckas fånga en glimt. Skulle vara intressant.

Under tiden kan jag underhålla er med en alldeles sann liten annekdot:

I bilen berättar morfar för stora att han nog ska äta crêpes med mormor på kvällen varpå hon undrar vad crêpes är..."Det är pannkakor som är fyllda med ost och skinka eller med svamp eller så, det är nyttigare pannkakor än dem med sylt på. De har fler vitaminer."  Nyttigare brukar falla i god jord i normala fall men den här gången kom svaret helt baserat på ordet vitaminer som hon inte till fullo förstod:
"Usch då!"

Drömmar på internet

Har just drömt mig bort en stund och tittat på fastigheter till salu på Bay Islands i Honduras...eller Islands de Bahia som de väl heter då... Öde fina stränder, låga palmer. Strandnära hus med grönskande trädgårdar året om...Tittar ut i vår trädgård och möts av mars. Lite snö här och var, löv glömda sedan i höstas och gömda i vinterns snö som nu kommit fram igen, nakna träd och buskar som borde klippas ner...men snart börjar det grönska.

Jag är kluven i mina önskningar. Dels skulle jag vilja leva på ett ställe där det alltid är lagom varmt och grönskan aldrig vissnar ner och dör. Dels vill jag ju bo nära min familj.
Jo, Honduras ser så otroligt vackert ut, men det är inte precis så enkelt att bara komma över och hälsa på så ofta. Nå, drömma kan man väl få göra... Har ni några tips på gröna ställen i Europa där det inte heller blir ohållbart varmt...?

Kom gärna med tips och idéer. Allt för att få drömma en stund.

Full söndag...

Nä, men i alla fall fullspäckad - full fart. Storasyster på dans, hem byta om och hämta lillasyster. Iväg för att träffa min syster och hennes barn och gå på hopptävling. Kul. Mycket frisk luft i samband med sen kväll igår då vi var bortbjudna gör att den här mamman kraschlandar sekunden efter äldsta barnet i säng...

Vika en drake...

Upptäckte till min fasa att det hänvisas till mig när det gäller hur man viker en drake...
Ber skyndsamt om ursäkt, men den typen av drake som man viker är inte den draken som är här. Kan knappt vika en loppa... Och tycker bättre om drakar som sprutar eld, eller åtminstone som puffar lite rök...Min musmatta har faktiskt en underbar glad,blå och  galopperande kinesisk drake på sig. Sådana gillar jag.

Åh, det bidde ett kök....

Idag har jag tapetserat färdigt i vårt kök och jag är väldigt nöjd med mig själv. Till och med maken såg det... Då är det stort. Det har varit väldigt jobbigt att ha ett kök som inte, rent estetiskt funkar.

När vi flyttade in var det bastupanel i tak och halvvägs upp på väggen, resten av väggen var tapetserad någon gång på åttiotalet och hade lossnat i hörnen (verkligen lossnat!), golvet var täckt av en ljus knarrande plastmatta och fönstren och dörrarna (bara just inne i köket) hade fått foder av 60-talskaraktär kring de spröjsade 20-talsfönstren.... Renoveringen av köket har varit en lång process som varit stillastående (till min stora frustration) under långa tider. Jag började med att riva ner tapeten för att se vad som fanns under. Det var inte roligt det heller men i alla fall mer i samklang med bastupanelen och det andra från 70-talet... Men den tapeten som kom fram gick också sönder i arbetet. Höggravid stod jag på hög inomhusstege och rev ner innertaket. Fick fram putstaket som inte var alltför illa däran. Däremot hade innertaket orsakat ett 1-1½ dm hög längsgående "ärrbildning" i form av att putsen helt sonika var borta där innertaket suttit. Fiiiiint. Och sedan kom klimp nr 2. Då stod jag inte längre på höga stegar och sådant under en tid, hade lite annat för mig...

Nå, så efter ett år ungefär (förra våren) rev jag, då maken och barnen var bortresta under någon halv vecka, ut plastmattan, drog, slet och skar med mattkniv. Bände med hammare. Lyckades till slut få ut både den och masonitplattorna som den suttit fastlimmad på. Puh. Vilket trägolv som kom i dagen...

Oj, så fint det blev, målat med mörkbrun linoljefärg i ett lager.

I somras påbörjade jag till slut väggarna. Började spackla igen kratern uppe längs med hela väggen, drog bort lister, dörr- och fönsterfoder.

När man är i slutskedet av renovering då man kan bygga upp igen, nya fina lager, då är det verkligen kul. När man river är det också kul, i början. Inte sedan. Inte roligt att känna att för att bli fint måste det bli ännu fulare, ännu trasigare.

Men så kom gipsskivor upp, spacklades, nya fönster- och dörrfoder... Tapetsering, golvlister...Nu är det bara lite kvar. Lite lister. Lätt som en plätt och jag har äntligen det kök jag drömt om sedan vi flyttade in för snart fyra år sedan.

Det enda jag sedan kan tänka mig är att byta spis, fläkt och kylskåp (så småningom), och så bättra på färgen på de vackra skåpen.

Hurra.

Ett ark från övningslådan

Papperspåsarnas tyngd skavde i hennes händer. Fort ut till bilen nu. Ute slaskade det. Det snöregnade... Hon skulle inte kunna sätta ner påsarna på marken utan att de luckrades upp. Utanför dörrarna höll hon på att springa rätt i famnen på den andra kvinnan.

"Situation Stockholm? frågade kvinnan ropande så att hon skulle höras av alla samtidigt som var på väg in eller ut ur den stora affären. Hon med papperspåsarna skakade på huvudet och såg efter mannen som gått före henne, han snabbade på sina steg. Då hörde hon, just som hon passerade den andra kvinnan "och om ni inte vill köpa tidningen får ni ha en god kväll ändå!" Hon vände sig snabbt om och avfyrade ett leende som verkligen kom från hjärtat "du med!" Hon såg tydligt hur kvinnan sken upp och sträckte på sig.

Väl i bilen önskade hon så att hon haft kontanter.

Draken flyger in i ett svart hål...

Det känns som om jag skriver för ett stort svart hål. Jag skriver, publicerar och kastar därmed ut det i det svarta hålet i rymden. Att aldrig läsas av någon. Ser ändå att en och annan slirar över till min sida, bland annat från Ryssland... Hmmmm. Hoppas att ni kan svenska.

Det stora skräpet...

Har ni tänkt på vad mycket skräp hantverkare alltid lämnar efter sig? Hos oss är det alltid så i alla fall.

Har vi elektriker här så nog lämnar han/hon avklippta ledningar, koppartrådar och trasiga plastbitar efter sig. Har man rörmokare så är det större grejor. Gamla element, trasiga handfat o dyl.

Bergvärmefolket lämnade jordens största träpall ute i trädgården när de tog sitt pick och pack och lämnade...

Nu har snickarna brutit upp golvet som fått vattenskada efter bergvärmefolket varit här, lagt det i stora (jag menar gigantiska) orange säckar à la IKEA:s blåa säckar, som inte går att fälla ihop, och helt sonika lämnat det på infarten (som vi delar med andra grannar). Tänker de sig att dessa big bags ska plockas upp av något skräpföretag eller tror de att de går in i vår bil :-O ... Vi talar alltså påsar stora som en halv bil... dessutom går de inte att stänga till så om det snöar eller så hamnar detta rakt in i påsarna...(2 stycken).

Den där pallen måste jag nog slå isär med hammare och sedan dela plankorna med såg för att få in dem i bilen. Är detta verkligen meningen, eller utnyttjar de bara att de smiter innan man hinner se vad för bråte de lämnat? Själva har de ju rymliga skåpbilar, eller till och med släp...borde ingå i avgiften (för de tar ju betalt för att de har bilen med sig också...per timme, även om bilen bara står...)

Men sopa golvet gör de ibland...

Hur blir 24 timmar åter 24 timmar?

Som jag skrev i förra inlägget så stjäl ju teknikens vidunder mycket, till och med massor av tid.
Idag läste jag om en man som uttalat sig så här:
"Nej. Jag har inte internet, jag har en Morakniv. Jag har inga kort och inga apparater, bara sunt förnuft."

Jag håller med.
Men, nej. Jag har hellre internet.
Svårt att sköta bankärenden med bara morakniv. ;-)

Men han har säkert helt absurt mycket mer tid. Utan internet, tv och radio och utan en mobil att fippla med hela tiden så har hans dygn förblivit 24 timmar på 24 timmar.

I västvärlden, med all denna teknik har ju dygnet för oss andra blivit ohållbart att manövrera.

Men försök inte röra min dator....

Så viktigt att uppleva tiden i nuet

Ofta förvirrar jag mig bort i tid och rum, tänker på händelser i det förgångna, tänker på saker som ska hända. Planerar för framtiden och tänker nostalgiskt på när Stora var riktigt liten.

Då och då kommer man ändå på att man måste fånga dagen. Att det som är idag aldrig kommer tillbaka. För någon av oss.

När Lilltjejen kryper upp i knät på mig så är det just nu. När en tid gått kommer hon kanske inte alls vilja sitta i knät längre.

När jag sitter med någon av alla teknikens vidunder och låter det äta upp min tid så bör jag ju i rimlighetens namn vara lite mer försiktig och sparsam med hur mycket tid det vidundret ska få äta upp.

För en dag har man inte längre något val. En dag som man planerat för kanske plötsligt inte går att förverkliga, för den personen man ville vara med då kanske inte längre väntar.

Vårtecken...

Gnistrande gul vintergäck utanför Naturhistoriska riksmuseet.
Hungriga fåglar på barmarken under fågelbordet.
Katthår i drivor på soffan (i och för sig kan det bero på att katten ligger ovanför elementet hela dagarna och vägrar gå ut...men det låter bättre att ta det som vårtecken...)
Fågelkvitter, massor.
Snön som smält och fryst på igen till isbana är långsamt på väg att försvinna.
Gångvägar så fulla av grus ovanpå asfalten att man nästan rutschar omkull.
Solen som skiner från en blå himmel.
Mars.

Åh, bästa årstiden har startat! :-)

Kulturskillnader

För en del år sedan besökte jag Bali, en underbar ö med fantastisk arkitektur och kultur. En av de saker som etsat sig fast i mitt minne var att de när någon dör samlas i en fest, där de firar att personen levat. Ingen gråt, ingen sorg. Men sorgen måste väl komma i enskildhet, i så fall? Eller hur klarar man av att inte sörja, för egen skull och för den avlidnes skull (som man ibland tycker inte var klar)? Är det så att de lyckas fylla tomrummet efter en person med glädje i stället?

Jag tycker på sätt och vis att det andas en sundhet över det tänket, samtidigt kan jag inte på något vis påstå att jag skulle kunna lyckas med detta. Jag saknar de som är borta och de tomrummen är en del av mig. Nu, när det är rätt långt bort i tiden så är det lättare att försöka tänka på att vara tacksam över att de funnits, men när det är färskt är ju såret efter förlusten så enormt värkande sedan blir det mer ömmande, i alla fall för mig.

Refuserad...igen.

Den här gången hade mina manus i alla fall varit uppe till diskussion. Känns (även om det inte hjälper ett endaste litet dugg) ändå som om lite kraft att åter skriva dök upp. De diskuterade dem i alla fall! Då strandade det inte på en enda person. Skönt att höra. Ger lite ljus för fortsatt delirium om att skriva.
Glad idag.