Orättvisor

Orättvisor finns verkligen överallt i samhället. Själva livet är inte rättvist. Så är det.

Människor är ofta orättvisa mot andra, dömer på förhand, visar dåligt med hänsyn etc...

Ett exempel:
På tunnelbanan är det fullt med folk i vagnen, det är rusningstrafik och inget märkligt med det. Men flickan som sitter kvar på handikappsätet och knappar på sin telefon upprör en del. Bredvid står en äldre man och tittar längtansfullt. För stolt för att be henne flytta sig. Flickan vägrar titta upp. Vet att hon får blickar. När hon når sin station stiger hon upp och går av. Detta beteende irriterar säkert många - de dömer henne direkt som en ung, självisk person som har lättare att tackla knyckarna i tunnelbanan än den äldre mannen. Hon borde ha ställlt sig upp. Men de ser inte flickan när hon flåsande går upp för trappan i riktning mot sjukhuset som ska ge henne cellgifterna igen.

Eller:
Kvinnan som står och säljer situation stockholm utanför mathallen (som jag skrivit om tidigare) som alla undviker för att de får dåligt samvete för att de inte vill köpa en tidning de inte vill läsa ... kan man inte sprida glädje då i stället? Ett leende eller ett "ha en bra dag" kostar inget. Det är nog tillräckligt jobbig situation som hon är i. Nej, de flesta går fort förbi med blicken fästad någon annanstans, rädda för att behöva försvara sitt beteende. Vanlig rättvis medmänsklighet räcker långt. Det kanske inte mättar henne men det ger åter människovärde. Det i sig är mycket värt.


Men som jag sa är inte heller själva livet rättvist. 

Dagen idag är inte rättvis.
Någonstans äter en person en god måltid i gott sällskap medan någon annan plågas av ensamhet.

Idag sitter jag en del vid datorn, städar och gör ärenden - en helt ok dag, inte jätterolig, men ok.
Medan någon annan tvingas säga adjö till en närstående. :-(

Minns min farmor med glädje, men upplever fortfarande sorgen efter henne som tung.
En farmor är man ändå beredd på att de inte lever för evigt, men sorg och saknad finns ändå där.

Men ingen är säker, man får vara rädd om livet. Jag har varit med om en kompis som dött 21 år gammal, en annan kompis som förlorat sin underbare 2-årige son - men ordet som kommer då jag tänker på dessa två är orättvist! Så orättvist! Det kan jag i alla fall inte tycka när det gäller min då 95-åriga farmor. Bara sakna henne och hennes fantastiska person.