När liten var någon månad gammal märkte jag att det var något som var konstigt. Jag lät henne ofta somna i min famn efter att ha ammats. Men helt plötsligt kunde hon dra väldigt hårt efter andan, som om hon inte fått luft på en lång stund. Det är inte alltid så lätt med barn nr 2 att kunna vara fokuserad på just det barnet, barn nr 1 är ju ofta i närheten och slamrar, sjunger, skriker och studsar omkring... För att vara säker på vad det var frågan om undersökte jag snabbt (hipp hurra för internet) marknaden för andningslarm och hittade ett som verkade bättre än de andra, man fäster det helt sonika i blöjkanten. Ett sådant införskaffades, och jag kunde konstatera att hon hade uppehåll i andningen i minst 20 sekunder då och då. Larmet larmade dels om hon inte andades på 20 sek, dels om hon andades färre än 8 ggr per minut. Ett litet barn ska andas 15-20 ggr per minut. Nå, i alla fall åkte jag då in och hon visade i blodet att syresättningen åtminstone varit låg. Vi blev inlagda.
Där gjordes allehanda tester, bl.a. röntgen av lungorna. De hittade inget. Jag hade larmet på henne hela tiden, på deras inrådan och det larmade då och då, men själva larmet väckte ju både mig och henne så hon kom hela tiden igång med andningen igen. Efter 3 dagar skrevs vi ut. Jag längtade ut med min lilla baby, de sista testerna hade gjorts 2:a dagen så dag 3 blev bara en stor väntan på - jaha, nu då?
De var motvilliga på att släppa iväg oss, sjukhuset. Men till sist fick vi åka. Åh, vad skönt att komma hem igen. Och ändå, vad skönt att de inte hittat något fel hos henne. Sömnapné, men som för en liten kan vara livsfarligt var det.
Detta medförde ett ständigt användande av larmet, som väl gick igång ca 2 ggr/dygn. En del av gångerna kunde vi härröra till att blöjan blivit så full att blöjkanten inte längre trycktes mot magen. Därför fick larmet dålig kontakt med andningsrörelserna, men de flesta gångerna var det riktigt. När larmet gick sprang man ju dit så fort benen bar men hon hade, med ett undantag börjat andas själv redan när man kom dit. En gång fick jag ruska försiktigt i henne för att hon skulle vakna. Usch. Det här kan mycket väl vara en av orsakerna till att barn dör en plötslig spädbarnsdöd. Bara att jag hade råkat observera att det här inte kändes rätt, sättet hon drog efter andan på. Tack och lov, på sätt och vis, att jag redan hade ett friskt barn så jag visste att det inte stod rätt till. Kände inte igen det från barn nr 1.
Nå, dessa andningsuppehåll försvann så småningom, men när hon är riktigt förkyld så har vi fortfarande funderingar på att använda andningslarmet ibland. När vi inte är säkra på att hon andas som hon ska.
Hon har dessutom förkylningsastma som gör att hon inte kan hosta upp det som rosslar i halsen, utan medicin. När liten är förkyld känns de rosslande andetagen i ryggen på henne. Nu har hon sedan en tid medicin hemma och det hjälper henne ordentligt. Första gången, när jag tänkte att nu blir det väl slagsmål med henne (hon var då precis 1½ år gammal) så stod hon bara där, lät mig sätta silikonmasken över hennes ansikte, stod bara där och andades in. Verkade tycka att det var skönt. Efter det har det alltid varit efterlängtat från hennes sida. Så hon märkte fort att hon blev hjälpt.
I natt har varit en hostig natt, då jag fått ge henne medicin, men hon har det jobbigt. Så jag är vaken sedan några timmar. Vaknatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Gladast blir jag när någon skriver en rad!