Draken flyger in i ett svart hål...

Det känns som om jag skriver för ett stort svart hål. Jag skriver, publicerar och kastar därmed ut det i det svarta hålet i rymden. Att aldrig läsas av någon. Ser ändå att en och annan slirar över till min sida, bland annat från Ryssland... Hmmmm. Hoppas att ni kan svenska.

Det stora skräpet...

Har ni tänkt på vad mycket skräp hantverkare alltid lämnar efter sig? Hos oss är det alltid så i alla fall.

Har vi elektriker här så nog lämnar han/hon avklippta ledningar, koppartrådar och trasiga plastbitar efter sig. Har man rörmokare så är det större grejor. Gamla element, trasiga handfat o dyl.

Bergvärmefolket lämnade jordens största träpall ute i trädgården när de tog sitt pick och pack och lämnade...

Nu har snickarna brutit upp golvet som fått vattenskada efter bergvärmefolket varit här, lagt det i stora (jag menar gigantiska) orange säckar à la IKEA:s blåa säckar, som inte går att fälla ihop, och helt sonika lämnat det på infarten (som vi delar med andra grannar). Tänker de sig att dessa big bags ska plockas upp av något skräpföretag eller tror de att de går in i vår bil :-O ... Vi talar alltså påsar stora som en halv bil... dessutom går de inte att stänga till så om det snöar eller så hamnar detta rakt in i påsarna...(2 stycken).

Den där pallen måste jag nog slå isär med hammare och sedan dela plankorna med såg för att få in dem i bilen. Är detta verkligen meningen, eller utnyttjar de bara att de smiter innan man hinner se vad för bråte de lämnat? Själva har de ju rymliga skåpbilar, eller till och med släp...borde ingå i avgiften (för de tar ju betalt för att de har bilen med sig också...per timme, även om bilen bara står...)

Men sopa golvet gör de ibland...

Hur blir 24 timmar åter 24 timmar?

Som jag skrev i förra inlägget så stjäl ju teknikens vidunder mycket, till och med massor av tid.
Idag läste jag om en man som uttalat sig så här:
"Nej. Jag har inte internet, jag har en Morakniv. Jag har inga kort och inga apparater, bara sunt förnuft."

Jag håller med.
Men, nej. Jag har hellre internet.
Svårt att sköta bankärenden med bara morakniv. ;-)

Men han har säkert helt absurt mycket mer tid. Utan internet, tv och radio och utan en mobil att fippla med hela tiden så har hans dygn förblivit 24 timmar på 24 timmar.

I västvärlden, med all denna teknik har ju dygnet för oss andra blivit ohållbart att manövrera.

Men försök inte röra min dator....

Så viktigt att uppleva tiden i nuet

Ofta förvirrar jag mig bort i tid och rum, tänker på händelser i det förgångna, tänker på saker som ska hända. Planerar för framtiden och tänker nostalgiskt på när Stora var riktigt liten.

Då och då kommer man ändå på att man måste fånga dagen. Att det som är idag aldrig kommer tillbaka. För någon av oss.

När Lilltjejen kryper upp i knät på mig så är det just nu. När en tid gått kommer hon kanske inte alls vilja sitta i knät längre.

När jag sitter med någon av alla teknikens vidunder och låter det äta upp min tid så bör jag ju i rimlighetens namn vara lite mer försiktig och sparsam med hur mycket tid det vidundret ska få äta upp.

För en dag har man inte längre något val. En dag som man planerat för kanske plötsligt inte går att förverkliga, för den personen man ville vara med då kanske inte längre väntar.

Vårtecken...

Gnistrande gul vintergäck utanför Naturhistoriska riksmuseet.
Hungriga fåglar på barmarken under fågelbordet.
Katthår i drivor på soffan (i och för sig kan det bero på att katten ligger ovanför elementet hela dagarna och vägrar gå ut...men det låter bättre att ta det som vårtecken...)
Fågelkvitter, massor.
Snön som smält och fryst på igen till isbana är långsamt på väg att försvinna.
Gångvägar så fulla av grus ovanpå asfalten att man nästan rutschar omkull.
Solen som skiner från en blå himmel.
Mars.

Åh, bästa årstiden har startat! :-)

Kulturskillnader

För en del år sedan besökte jag Bali, en underbar ö med fantastisk arkitektur och kultur. En av de saker som etsat sig fast i mitt minne var att de när någon dör samlas i en fest, där de firar att personen levat. Ingen gråt, ingen sorg. Men sorgen måste väl komma i enskildhet, i så fall? Eller hur klarar man av att inte sörja, för egen skull och för den avlidnes skull (som man ibland tycker inte var klar)? Är det så att de lyckas fylla tomrummet efter en person med glädje i stället?

Jag tycker på sätt och vis att det andas en sundhet över det tänket, samtidigt kan jag inte på något vis påstå att jag skulle kunna lyckas med detta. Jag saknar de som är borta och de tomrummen är en del av mig. Nu, när det är rätt långt bort i tiden så är det lättare att försöka tänka på att vara tacksam över att de funnits, men när det är färskt är ju såret efter förlusten så enormt värkande sedan blir det mer ömmande, i alla fall för mig.

Refuserad...igen.

Den här gången hade mina manus i alla fall varit uppe till diskussion. Känns (även om det inte hjälper ett endaste litet dugg) ändå som om lite kraft att åter skriva dök upp. De diskuterade dem i alla fall! Då strandade det inte på en enda person. Skönt att höra. Ger lite ljus för fortsatt delirium om att skriva.
Glad idag.