Och så kom våren slutligen...

I förra veckan kom våren så till sist. Men trots plusgrader dygnet runt och ca 12 grader C mitt på dagen så har vi ändå snöhögar täckta med grus kvar ute vid vägen.
Snön inne på tomten har äntligen försvunnit och jag kan andas in våren igen. Fåglarna sjunger för full hals, särskilt koltrasten. Det är ljuvligt att kliva upp vid tre-fyra på natten (helst bara en liten stund förstås), öppna fönstret och sitta och lyssna... och andas in nattluften. Det är den enda stunden på dygnet som det är riktigt tyst runt omkring mig. Bara jag och koltrasten.

Mina skrivna ord ramlar just nu mest in i mitt manus, men då och då är jag inne här ändå och blir både glad och förvånad över att en del tittar in här. Det gör förstås att jag blir piggare på att skriva mer här.

Jag tycker att våren är så härlig och blir på gott humör, bara för att det råkar vara vår. Men samtidigt dyker alla mina "projekt" upp, i samma takt som snöhögarna smälter undan. Trädgården förstås, rensa, räfsa, gräva, så.... sedan huset som sakta håller på att byta skepnad...kanske för långsamt.

Min vardag finns ju där också med barn som ska till dagis och skola, som vill ha kompisar över eller följa med kompisar hem... utflykter i skolan med matsäckar, alla dessa kläder (!) som de ska ha liggande på lut utifall att de ramlar i vattenpölar, får vatten eller snö i stövlar, råkar tvätta händerna ända ner till naveln, har rullat lerbullar med hjälp av magen eller kanske grävt i toaletterna med spaden från sandlådan i ett obevakat ögonblick ( det är lite olika förstås vad de tar sig till och vad de förut tagit sig till...sexåringen och nyss fyllda treåringen).

Och så är det underbara kursen som får mig att styra upp mitt skrivande och ta ansvar för att något faktiskt blir gjort. Ibland går det hejdundrande snabbt och ibland ställs jag inför något problem som gör att det blir stående i någon vecka eller så medan jag funderar ut en lösning. Men hela tiden är det så otroligt kul! Jag njuter i fulla drag av kursen.

Mitt liv i övrigt kantas just nu av en stor flytt, stressade människor runt omkring mig, allvarligt sjuka släktingar, relationsdramatik någonstans nära mig och jobbstress.

Ändå överväger det positiva!

En verklighetsflykt...

En av mina verklighetsflykter är de engelska programmen där engelska par blir visade tre olika hus som något sånär motsvarar vad de är ute efter, oftast på landsbygden. Ibland är det program där de visar tre objekt i England och tre objekt i något soligt land. En miniresa till solen och jag får se in i hus i respektive land, hur de är inredda och dessutom får jag veta hur mycket de kostade då programmet gjordes. En trevlig dagdröm till kaffet.

Må väl! / Lina

Som man bäddar....

Röjde ur källarvåningen iförrgår. Kände av ryggen.

Åkte pulka igår med barnen. Hade ont i ryggen.

Fortsatte att röja i källaren och rev ner lite panel idag. Katastrof för ryggen.

Så kan det gå när man tycker att: "lite till, bara, det funkar nog".
För envis för mitt eget bästa.
Skulle vara bra att vara precis lika envis när det gäller skrivandet....

Godnatt från en som antagligen måste ta smärtstillande för att kunna sova..../ Lina

Dagdrömmeri...

Jag tänker på en tid då nyheterna som nådde ut i Sverige bara handlade om Sverige, oftast väldigt lokala nyheter. Nu får man reda på så mycket mer, men nästan bara död, krig och annat elände. Ofta när jag hör om något som jag själv verkligen tänker är fruktansvärt, så reagerar jag med en slags laidback känsla att det hände medan jag levde, så sent som igår, kanske inatt... och jag anade ingenting förrän jag läste nyheterna. Och inget kan jag göra mot t.ex. våldet mot kvinnor i fjärran länder. Bara skriva mitt namn på någon insamling av namn som känns meningslös.

Min fundering är enkel. Människan måste ha mått så mycket bättre psykiskt av att inte matas med all denna hemska information som spänner kring en hel värld. Förut räckte det kanske att få reda på att garnboden lagt ner, att Petterssons torp utanför Målilla brunnit och vilka i socknen som dött. Till det fick man också reda på vilka som fötts, vilka som gift sig, förlovat sig, lysts för... man fick sig anekdoter och skämt till livs liksom solskenshistorier, det goda i livet. Nu har den typen av nyheter (också nyheter) fått stryka på foten för att vi ska bli / känna oss tvingade att bli så samhällsmedvetna. Jo, det är ju bra också, men det skulle ju inte skada med positivt också! Fokus blir dessutom så markant på alla yttre händelser att man glömmer att de som bor här, som lever mitt framför våra näsor är precis lika viktiga.

Numera är det inte många dödsannonser, födelseannonser eller bröllopsannonser som förs in i tidningarna (jag tänker främst på de stora tidningarna) och det är inte länge sedan de försvann. Men idag är det bara fråga om ett par stycken per dag.

Jag som släktforskat en del tänker ibland just på skillnaderna: vad hade de för 100 år sedan eller 150 år sedan som vi inte har idag? Vad har vi tappat på resans gång? Det var ett hårt liv, men människorna i t.ex. en by stod ofta närmare varandra än idag. Familjerna var en nära gemenskap. Sagorna berättades framför den öppna elden medan var och en sysslade med sitt.

Som sagt, funderingar. Allt är inte bättre nu. Allt var inte bättre förr. Men kanske skulle en kompromiss mellan de två sätten att leva vara bra?

Det är så tomt...

på idéfronten just nu att jag känner mig som karaktären Ådi i katten Gustaf.
Inte så bra för någon som har deadline i morgon för en del skriv-grejer.
Nåväl. Det lättar väl.

I övrigt vill influensan inte släppa taget om mig... den gröna slemmiga typen har byggt bo i mina lungor och jag hostar mig blå för att bli av med den, men lyckas inte alls. Men nu då jag haft fanskapet i ett par veckor, så har jag i alla fall kommit på fötter.

Idag var en jakt på barnskridskor. En lillasyster blev lite avundsjuk på storasyster, hon ville också ha skridskor... Men hon nöjde sig med att hon fick en hjälm. Don efter person. Det hjälper inte att säga att hon är liten, eller att när hon blir större... för hon går omkring och talar om att hon är stor flicka, ibland säger hon att hon är vuxen. Hon är 2 år gammal. Barn är underbara.


Må väl!

Lina

Borta bra men hemma bäst?

Så var det frågan om man ska skriva om svensk miljö för Sverige eller om utländsk går lika bra...
Vad tror ni?

En del förlag verkar inte alls inriktade på att bredda marknaden till att gälla även utlandet. Men hur är det då med de manus som skrivs om miljöer som inte är svenska? Huvudpersonerna kanske inte heller är svenskar... Är det ett minus?

Lina

Lite själsgodis för en skrivande människa...

Min man brukar påminna mig om det,
så jag brukar tänka på det ibland.
Sådant som känns som om man frigör stressen,
prestationsångesten och börjar se det man skriver
som det underverk det är :-)

Harry Potter blev antagen på 12:e förlaget.
Pippi blev refuserad först
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann blev refuserad först på 4 förlag.

Bara något att tänka på.
För tänk på att förläggarna inte alltid har rätt.
De har ganska ofta fel.
För de flesta böcker som getts ut på ett förlag har refuserats på något annat först.

De som läser igenom manuset när det kommer in, kanske rent personligen inte gillade historien.
De är bara en person, tyvärr den som sitter mellan dig och utgivningen, men ändå bara en person.

Det var peppningen för ikväll!