Inget skrivet idag.

Dyster rubrik, eller hur?
Dagen kantades av tandläkarbesök och letande av en borttappad jacka, som inte ens var min.
Märkligt (jo, för det har i alla fall aldrig hänt mig förut, nog hade tandläkarna bokat in både min tid och storas rutinkontroll samma dag. Med några timmar emellan. Men hur stor sannolikhet är detta? Jag som aldrig går till tandläkaren frivilligt, förrän jag vet att jag bara mååååste. (till exempel vid jätteont). Det är ju inte som att jag hänger där särskilt ofta. Men nu har jag väl gjort min kvot för de närmaste två åren, kan man tycka. Och jag är helt slutkörd. Tandläkarbesök tar på krafterna.
Puh!

Augustinattens....

svala luft strömmar in genom fönstret bakom mig. Jag känner dess fuktiga andedräkt i min nacke. Doften av äpplen ligger svag som ett osynligt dis i själva daggen som hänger i luften.
Mina ord här faller på plats, men orden som skulle ramla in i manuset vill inte infinna sig. Flyger tyst kring mitt huvud på lagom avstånd så jag inte når.
Försöker några minuter till sedan är det för sent.
Ska ju upp med barnen tidigt i morgon.

Den bekymmerslösa friheten?

Då och då kommer jag på mig själv med att längta efter eller halvt om halvt önska att vi bodde i hyrd lägenhet, inte ägde någon bil eller annat att behöva ta hand om (läs laga eller renovera). Inbillar mig att det vore ett bekymmersfritt liv (eller i alla fall med färre bekymmer) men jag kan ju ha fel. Kanske oroar man sig för andra saker då... att sl plötsligt strejkar, att hyresvärden plötsligt bestämmer sig för att byta alla stammar och under tiden avhyser alla boende osv...
När jag tänker så känns ändå mina orosmoment som något som trots allt är tämligen hanterliga.

Sommaren har gått och jag har på något oförklarligt sätt för första gången i mitt liv blivit brunare än de andra i familjen (läs in min mamma o pappa o syskon också)... har aldrig hänt förut och det är inte något som jag på något sätt strävat efter, snarare tvärtom. Fick använda solskyddsfaktor 50 på hals och i urringningen då jag hur lätt som helst (och helt oönskat) fick ännu mer färg. Jag är av den typen som blir ilsket rosaröd först, innan det lugnar sig och blir brunt, så för mig är det väldigt lätt att bränna sig, men starkare skydd än 50 är ju lite svårt att hitta. Hade 60, minns jag, för några år sedan nere i Grekland då jag hade en del ärr jag skulle akta för solen, men med den såg man mer eller mindre ut som om man smort in sig med Nivea. Tjusig värre.

I ljuset av den nedåtgående solen i kombination med dess återkomst satt jag uppe och skrev vid fönstret i sommarhuset med två små pinglor sovande i en våningssäng längre in i rummet. Skönt och fridfullt. Och jag hann precis så lite varje kväll att jag på något sätt glömde bort en del detaljer och (upptäckte jag sedan) motsade mig själv ett par kapitel fram. Men orden formas och meningarna rinner fram över "pappren" och det känns som huvudsaken. Saker och ting, detaljer går alltid att ändra på senare. Bara jag lusläser efteråt så funkar det nog. Har tyckt om att flytta över till en sommarskrivarverkstad. Tillfälligt byta ut det invanda. Men mina kriterier för bra skrivande är avskildhet, eller i alla fall tystnad och ostört läge. Om någon tittar på tv med ljud i samma rum går det inte, inte heller om barnen är vakna, leker och kivas. Tystnad. Om någon kommer när jag skriver blir mitt skrivande okontrollerat och jag vet inte vad jag skriver. Bättre blir det inte med en dator med någon sorts glapp nere vid tangentbordet som gör att markören (och alltså stället jag skriver på) flyttas hej vilt. Hänger jag inte med då blir texten en enda rappakalja.

Och så kom våren slutligen...

I förra veckan kom våren så till sist. Men trots plusgrader dygnet runt och ca 12 grader C mitt på dagen så har vi ändå snöhögar täckta med grus kvar ute vid vägen.
Snön inne på tomten har äntligen försvunnit och jag kan andas in våren igen. Fåglarna sjunger för full hals, särskilt koltrasten. Det är ljuvligt att kliva upp vid tre-fyra på natten (helst bara en liten stund förstås), öppna fönstret och sitta och lyssna... och andas in nattluften. Det är den enda stunden på dygnet som det är riktigt tyst runt omkring mig. Bara jag och koltrasten.

Mina skrivna ord ramlar just nu mest in i mitt manus, men då och då är jag inne här ändå och blir både glad och förvånad över att en del tittar in här. Det gör förstås att jag blir piggare på att skriva mer här.

Jag tycker att våren är så härlig och blir på gott humör, bara för att det råkar vara vår. Men samtidigt dyker alla mina "projekt" upp, i samma takt som snöhögarna smälter undan. Trädgården förstås, rensa, räfsa, gräva, så.... sedan huset som sakta håller på att byta skepnad...kanske för långsamt.

Min vardag finns ju där också med barn som ska till dagis och skola, som vill ha kompisar över eller följa med kompisar hem... utflykter i skolan med matsäckar, alla dessa kläder (!) som de ska ha liggande på lut utifall att de ramlar i vattenpölar, får vatten eller snö i stövlar, råkar tvätta händerna ända ner till naveln, har rullat lerbullar med hjälp av magen eller kanske grävt i toaletterna med spaden från sandlådan i ett obevakat ögonblick ( det är lite olika förstås vad de tar sig till och vad de förut tagit sig till...sexåringen och nyss fyllda treåringen).

Och så är det underbara kursen som får mig att styra upp mitt skrivande och ta ansvar för att något faktiskt blir gjort. Ibland går det hejdundrande snabbt och ibland ställs jag inför något problem som gör att det blir stående i någon vecka eller så medan jag funderar ut en lösning. Men hela tiden är det så otroligt kul! Jag njuter i fulla drag av kursen.

Mitt liv i övrigt kantas just nu av en stor flytt, stressade människor runt omkring mig, allvarligt sjuka släktingar, relationsdramatik någonstans nära mig och jobbstress.

Ändå överväger det positiva!

En verklighetsflykt...

En av mina verklighetsflykter är de engelska programmen där engelska par blir visade tre olika hus som något sånär motsvarar vad de är ute efter, oftast på landsbygden. Ibland är det program där de visar tre objekt i England och tre objekt i något soligt land. En miniresa till solen och jag får se in i hus i respektive land, hur de är inredda och dessutom får jag veta hur mycket de kostade då programmet gjordes. En trevlig dagdröm till kaffet.

Må väl! / Lina

Som man bäddar....

Röjde ur källarvåningen iförrgår. Kände av ryggen.

Åkte pulka igår med barnen. Hade ont i ryggen.

Fortsatte att röja i källaren och rev ner lite panel idag. Katastrof för ryggen.

Så kan det gå när man tycker att: "lite till, bara, det funkar nog".
För envis för mitt eget bästa.
Skulle vara bra att vara precis lika envis när det gäller skrivandet....

Godnatt från en som antagligen måste ta smärtstillande för att kunna sova..../ Lina

Dagdrömmeri...

Jag tänker på en tid då nyheterna som nådde ut i Sverige bara handlade om Sverige, oftast väldigt lokala nyheter. Nu får man reda på så mycket mer, men nästan bara död, krig och annat elände. Ofta när jag hör om något som jag själv verkligen tänker är fruktansvärt, så reagerar jag med en slags laidback känsla att det hände medan jag levde, så sent som igår, kanske inatt... och jag anade ingenting förrän jag läste nyheterna. Och inget kan jag göra mot t.ex. våldet mot kvinnor i fjärran länder. Bara skriva mitt namn på någon insamling av namn som känns meningslös.

Min fundering är enkel. Människan måste ha mått så mycket bättre psykiskt av att inte matas med all denna hemska information som spänner kring en hel värld. Förut räckte det kanske att få reda på att garnboden lagt ner, att Petterssons torp utanför Målilla brunnit och vilka i socknen som dött. Till det fick man också reda på vilka som fötts, vilka som gift sig, förlovat sig, lysts för... man fick sig anekdoter och skämt till livs liksom solskenshistorier, det goda i livet. Nu har den typen av nyheter (också nyheter) fått stryka på foten för att vi ska bli / känna oss tvingade att bli så samhällsmedvetna. Jo, det är ju bra också, men det skulle ju inte skada med positivt också! Fokus blir dessutom så markant på alla yttre händelser att man glömmer att de som bor här, som lever mitt framför våra näsor är precis lika viktiga.

Numera är det inte många dödsannonser, födelseannonser eller bröllopsannonser som förs in i tidningarna (jag tänker främst på de stora tidningarna) och det är inte länge sedan de försvann. Men idag är det bara fråga om ett par stycken per dag.

Jag som släktforskat en del tänker ibland just på skillnaderna: vad hade de för 100 år sedan eller 150 år sedan som vi inte har idag? Vad har vi tappat på resans gång? Det var ett hårt liv, men människorna i t.ex. en by stod ofta närmare varandra än idag. Familjerna var en nära gemenskap. Sagorna berättades framför den öppna elden medan var och en sysslade med sitt.

Som sagt, funderingar. Allt är inte bättre nu. Allt var inte bättre förr. Men kanske skulle en kompromiss mellan de två sätten att leva vara bra?