Då och då kommer jag på mig själv med att längta efter eller halvt om halvt önska att vi bodde i hyrd lägenhet, inte ägde någon bil eller annat att behöva ta hand om (läs laga eller renovera). Inbillar mig att det vore ett bekymmersfritt liv (eller i alla fall med färre bekymmer) men jag kan ju ha fel. Kanske oroar man sig för andra saker då... att sl plötsligt strejkar, att hyresvärden plötsligt bestämmer sig för att byta alla stammar och under tiden avhyser alla boende osv...
När jag tänker så känns ändå mina orosmoment som något som trots allt är tämligen hanterliga.
Sommaren har gått och jag har på något oförklarligt sätt för första gången i mitt liv blivit brunare än de andra i familjen (läs in min mamma o pappa o syskon också)... har aldrig hänt förut och det är inte något som jag på något sätt strävat efter, snarare tvärtom. Fick använda solskyddsfaktor 50 på hals och i urringningen då jag hur lätt som helst (och helt oönskat) fick ännu mer färg. Jag är av den typen som blir ilsket rosaröd först, innan det lugnar sig och blir brunt, så för mig är det väldigt lätt att bränna sig, men starkare skydd än 50 är ju lite svårt att hitta. Hade 60, minns jag, för några år sedan nere i Grekland då jag hade en del ärr jag skulle akta för solen, men med den såg man mer eller mindre ut som om man smort in sig med Nivea. Tjusig värre.
I ljuset av den nedåtgående solen i kombination med dess återkomst satt jag uppe och skrev vid fönstret i sommarhuset med två små pinglor sovande i en våningssäng längre in i rummet. Skönt och fridfullt. Och jag hann precis så lite varje kväll att jag på något sätt glömde bort en del detaljer och (upptäckte jag sedan) motsade mig själv ett par kapitel fram. Men orden formas och meningarna rinner fram över "pappren" och det känns som huvudsaken. Saker och ting, detaljer går alltid att ändra på senare. Bara jag lusläser efteråt så funkar det nog. Har tyckt om att flytta över till en sommarskrivarverkstad. Tillfälligt byta ut det invanda. Men mina kriterier för bra skrivande är avskildhet, eller i alla fall tystnad och ostört läge. Om någon tittar på tv med ljud i samma rum går det inte, inte heller om barnen är vakna, leker och kivas. Tystnad. Om någon kommer när jag skriver blir mitt skrivande okontrollerat och jag vet inte vad jag skriver. Bättre blir det inte med en dator med någon sorts glapp nere vid tangentbordet som gör att markören (och alltså stället jag skriver på) flyttas hej vilt. Hänger jag inte med då blir texten en enda rappakalja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Gladast blir jag när någon skriver en rad!