Det är bara att konstatera. Ibland har man änglavakt.

Läste lite här inne om vikten av att bilen fungerar. Att däcken och bromsarna funkar som de ska.

Då var jag i sekunden tillbaka där på vägkanten. 

E20. 

Det skulle strax bli skymning och trafiken flöt på bra. På sträckan mellan Strängnäs och Eskilstuna     hände det, där det är långt mellan avfarter. Där trafiken går i 120 kilometer i timmen. Det var inte tjockt med bilar, men det gjorde å andra sidan att de som var ute där och då hade god fart. Bland dem var jag och barnen på väg till landet. 

Genom radions brus hörde jag något konstigt, så jag satte ner ljudet och hann börja bromsa, hade ingen bakom mig då och jag lyckades bromsa ner från bilens 120 och glida de sista metrarna med tre däck in i vägkanten, där, innan diket, utanför vägbandet, men alldeles för nära de förbivrålande långtradarna som körde i sina 120. 

Till bakluckan efter varningstriangeln. Sprang längs med vägen med den, satte ut den så långt bort jag kunde och vågade vara ifrån. Tillbaka. 

Var fanns nu mobilen? I brådskan av stuvningen utav bilen hade den hamnat i bakluckan i någon av påsarna, det var ju inte meningen, hade bara råkat bli när jag bar ut flera saker till bilen, men vilken påse? Det tog ett par dyrbara minuter. Svettiga sekunder. 

Fram. Lyfte ur äldsta, satte henne i fram för att kunna montera fram extradäcket ur bilens golv. Fram med domkraft och hjulkors, allt medan den trafiken som fanns dånade förbi så nära att bilen skakade av vinddraget.

När jag började försöka skruva ur bultarna så skakade händerna så att jag inte kunde hålla dem stilla, paniken hade slagit klorna i mig. Barnen började märka av min rädsla där i bilen, men som ensam vuxen vågade jag inte ta ut dem om jag samtidigt skulle byta däck. Minstingen på två-tre år brukade smita (lyssnade inte alls, kunde springa rakt ut på parkeringar och så, smet när jag satte kreditkortet i kassan i affären och ut genom dörrarna...)...

Jag ringde SOS alarm, för jag visste inte vart jag borde ringa, hoppades på att polisbilen jag sett en stund tidigare skulle kunna förvarna trafikanter om faran med blåljus, men nej. Jag skulle ringa bilbärgaren i stället och blev beordrad att omedelbart plocka ur barnen ur bilen och dra oss upp högt på dikesrenen i väntan, vilket jag gjorde, lyckligtvis kunde operatören också koppla denna panikslagna småbarnsmamma till bärgningsfirman. Att bara komma ihåg något sånär vilken av avfarterna vi passerat.... 

Huttrande satt vi: jag, min lilla två-tre-åring och min sexåring på dikesrenen i skymningen och jublade när vi till slut såg bärgaren köra förbi i fel riktning. Efter en stund kom han tillbaka. Då var det mörkt. Vi fick sätta oss uppe i hytten medan han drog på vår bil vars ena framdäck hade pyspunkterats. I kvällens mörker på väg mot en upplyst och trygg mack för byte av däck berättade han att bilar som hamnade som vår (strax efter en kurva) inte brukade finnas kvar då bärgarna kom till platsen. De brukade ha blivit påkörda av andra bilar. 

Får fortfarande ångest då jag tänker på de dubbla, enorma långtradarna som visslade förbi i säkert 120 utan att byta fil det minsta lilla, ca 30 cm från vår bil. Inte för att det hade behövt någon sådan stor bil för att orsaka katastrof, men det är de som får mig att minnas ångesten. 

Ibland, mina vänner, har man lyckan av att ha änglavakt.

Glad Påsk!

Här är en förkyld påsk, en trädgårdsjobbar-påsk i hektiskt tempo, då maskiner är extra inhyrda och kostar...., en "oj, vi blev kvar hemma för vi är för förkylda"-påsk med tillhörande "men vi har ju inte tänkt alls på påsk-maten, för vi skulle ju ha åkt bort... vad behövs nu då..." och iväg i förkylningsdimman för att skaffa något slags påskbord. Men är det nödvändigt då? Kom frågan... Ja. Traditioner är viktiga. Jag vill ge barnen det.
Men ganska glad är den ändå. Påsken.

Jag hade planer för helgen...

Trädgårdsplaner som inbegrep bortforsling av diverse för gammal ved. Men nu, med snötäcket utanför fönstret väljer jag med gott samvete att sitta framför brasan i kakelugnen, med datorn i knät och Cajsa Stina Åkerströms Jag ger dig min morgon... i öronen. Skön söndag.

Dagen ska ägnas planering av växthus i stället, inne i värmen.
Hoppas ni har det lika bra.

Över 10 grader varmt och klockan är bara nio!

Jag har läst att det kommer att bli kallare igen, men idag...idag ska jag njuta av att våren tog ett stort steg in genom dörren!

Rörigt...

Just nu är det rätt så rörigt omkring mig. Många stora saker ska göras här hemma, tvunget, samtidigt som de sista bokstäverna hittar in eller ut ur mitt manus. På sista tiden har jag gett mig själv fria tyglar att sätta igång med nya manus, och det har blivit flera stycken, men i samtliga har jag nu hunnit så långt att det krävs research för att komma vidare.

Renoveringen är ju kul, men den här delen blir en del av husets historia, och alltså rätt omfattande. Samtidigt härjar influensa-förkylningar i familjen i spridda doser och varje nysning möts av misstänksamhet.

Men alltihop orkar jag förstås, bara det är säkert att våren, trots en del bakslag, är här.
Och det, tillstår jag, är den.
Hurra!!!

Går i härliga växthustankar

Saknar mitt gamla växthus så!
Det blev kvar där vi bodde förut.
Nu: härligt hus, härlig tomt... saknas: växthus.

Varför detta tjat om växthus?
Jo, för att ett sådant förlänger utesäsongen med 2-3 månader. Vilket är mycket i ett kallt, mörkt och blåsigt Sverige. Och inte är det fel att krypa in i när det regnar en sommardag heller.

Längtan.

Där man minst anar...

Jag brukar ha hyfsat bra koll på var jag gör av saker, men min förrförra dator har jag sökt i två dagar för att jag skulle gå igenom vart en del texter tog vägen, sådana som i tämligen avklippta versioner flyttats över från dator till dator... men den fanns ingenstans.

Så idag då jag skulle tvätta lite mer ovanliga saker så grävde jag djupt ner i den gamla tvättkorgen i tvättstugan, som jag visste innehöll ytterkläder och lite annat och så...vips! Där låg den. Min förrförra dator. Kan bara förklara det med att vi måste ha fått oväntat besök, eller något sådant...

Satte på den och läste igenom en del texter som jag inte ens minns att jag skrivit och gillar dem! Härlig känsla. Ändå känner jag mig fortfarande brydd av att jag inte hittar lusten att skriva just nu.