Det är bara att konstatera. Ibland har man änglavakt.

Läste lite här inne om vikten av att bilen fungerar. Att däcken och bromsarna funkar som de ska.

Då var jag i sekunden tillbaka där på vägkanten. 

E20. 

Det skulle strax bli skymning och trafiken flöt på bra. På sträckan mellan Strängnäs och Eskilstuna     hände det, där det är långt mellan avfarter. Där trafiken går i 120 kilometer i timmen. Det var inte tjockt med bilar, men det gjorde å andra sidan att de som var ute där och då hade god fart. Bland dem var jag och barnen på väg till landet. 

Genom radions brus hörde jag något konstigt, så jag satte ner ljudet och hann börja bromsa, hade ingen bakom mig då och jag lyckades bromsa ner från bilens 120 och glida de sista metrarna med tre däck in i vägkanten, där, innan diket, utanför vägbandet, men alldeles för nära de förbivrålande långtradarna som körde i sina 120. 

Till bakluckan efter varningstriangeln. Sprang längs med vägen med den, satte ut den så långt bort jag kunde och vågade vara ifrån. Tillbaka. 

Var fanns nu mobilen? I brådskan av stuvningen utav bilen hade den hamnat i bakluckan i någon av påsarna, det var ju inte meningen, hade bara råkat bli när jag bar ut flera saker till bilen, men vilken påse? Det tog ett par dyrbara minuter. Svettiga sekunder. 

Fram. Lyfte ur äldsta, satte henne i fram för att kunna montera fram extradäcket ur bilens golv. Fram med domkraft och hjulkors, allt medan den trafiken som fanns dånade förbi så nära att bilen skakade av vinddraget.

När jag började försöka skruva ur bultarna så skakade händerna så att jag inte kunde hålla dem stilla, paniken hade slagit klorna i mig. Barnen började märka av min rädsla där i bilen, men som ensam vuxen vågade jag inte ta ut dem om jag samtidigt skulle byta däck. Minstingen på två-tre år brukade smita (lyssnade inte alls, kunde springa rakt ut på parkeringar och så, smet när jag satte kreditkortet i kassan i affären och ut genom dörrarna...)...

Jag ringde SOS alarm, för jag visste inte vart jag borde ringa, hoppades på att polisbilen jag sett en stund tidigare skulle kunna förvarna trafikanter om faran med blåljus, men nej. Jag skulle ringa bilbärgaren i stället och blev beordrad att omedelbart plocka ur barnen ur bilen och dra oss upp högt på dikesrenen i väntan, vilket jag gjorde, lyckligtvis kunde operatören också koppla denna panikslagna småbarnsmamma till bärgningsfirman. Att bara komma ihåg något sånär vilken av avfarterna vi passerat.... 

Huttrande satt vi: jag, min lilla två-tre-åring och min sexåring på dikesrenen i skymningen och jublade när vi till slut såg bärgaren köra förbi i fel riktning. Efter en stund kom han tillbaka. Då var det mörkt. Vi fick sätta oss uppe i hytten medan han drog på vår bil vars ena framdäck hade pyspunkterats. I kvällens mörker på väg mot en upplyst och trygg mack för byte av däck berättade han att bilar som hamnade som vår (strax efter en kurva) inte brukade finnas kvar då bärgarna kom till platsen. De brukade ha blivit påkörda av andra bilar. 

Får fortfarande ångest då jag tänker på de dubbla, enorma långtradarna som visslade förbi i säkert 120 utan att byta fil det minsta lilla, ca 30 cm från vår bil. Inte för att det hade behövt någon sådan stor bil för att orsaka katastrof, men det är de som får mig att minnas ångesten. 

Ibland, mina vänner, har man lyckan av att ha änglavakt.