på idéfronten just nu att jag känner mig som karaktären Ådi i katten Gustaf.
Inte så bra för någon som har deadline i morgon för en del skriv-grejer.
Nåväl. Det lättar väl.
I övrigt vill influensan inte släppa taget om mig... den gröna slemmiga typen har byggt bo i mina lungor och jag hostar mig blå för att bli av med den, men lyckas inte alls. Men nu då jag haft fanskapet i ett par veckor, så har jag i alla fall kommit på fötter.
Idag var en jakt på barnskridskor. En lillasyster blev lite avundsjuk på storasyster, hon ville också ha skridskor... Men hon nöjde sig med att hon fick en hjälm. Don efter person. Det hjälper inte att säga att hon är liten, eller att när hon blir större... för hon går omkring och talar om att hon är stor flicka, ibland säger hon att hon är vuxen. Hon är 2 år gammal. Barn är underbara.
Må väl!
Lina
tisdag 5 februari 2013
lördag 2 februari 2013
Borta bra men hemma bäst?
Så var det frågan om man ska skriva om svensk miljö för Sverige eller om utländsk går lika bra...
Vad tror ni?
En del förlag verkar inte alls inriktade på att bredda marknaden till att gälla även utlandet. Men hur är det då med de manus som skrivs om miljöer som inte är svenska? Huvudpersonerna kanske inte heller är svenskar... Är det ett minus?
Lina
Vad tror ni?
En del förlag verkar inte alls inriktade på att bredda marknaden till att gälla även utlandet. Men hur är det då med de manus som skrivs om miljöer som inte är svenska? Huvudpersonerna kanske inte heller är svenskar... Är det ett minus?
Lina
Lite själsgodis för en skrivande människa...
Min man brukar påminna mig om det,
så jag brukar tänka på det ibland.
Sådant som känns som om man frigör stressen,
prestationsångesten och börjar se det man skriver
som det underverk det är :-)
Harry Potter blev antagen på 12:e förlaget.
Pippi blev refuserad först
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann blev refuserad först på 4 förlag.
Bara något att tänka på.
För tänk på att förläggarna inte alltid har rätt.
De har ganska ofta fel.
För de flesta böcker som getts ut på ett förlag har refuserats på något annat först.
De som läser igenom manuset när det kommer in, kanske rent personligen inte gillade historien.
De är bara en person, tyvärr den som sitter mellan dig och utgivningen, men ändå bara en person.
Det var peppningen för ikväll!
så jag brukar tänka på det ibland.
Sådant som känns som om man frigör stressen,
prestationsångesten och börjar se det man skriver
som det underverk det är :-)
Harry Potter blev antagen på 12:e förlaget.
Pippi blev refuserad först
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann blev refuserad först på 4 förlag.
Bara något att tänka på.
För tänk på att förläggarna inte alltid har rätt.
De har ganska ofta fel.
För de flesta böcker som getts ut på ett förlag har refuserats på något annat först.
De som läser igenom manuset när det kommer in, kanske rent personligen inte gillade historien.
De är bara en person, tyvärr den som sitter mellan dig och utgivningen, men ändå bara en person.
Det var peppningen för ikväll!
Skrivandets konst och dess respons
Mina tankar går lite så här ikväll...
Finns det någon konstform som är så tuff som just skrivandet? Jag menar hård, inte tuff som cool...
Jämför gärna med andra konstformer.
Om vi tar några punkter...
* När vi skrivande träffar folk är dessa (om de själva inte är konstnärligt utövande) snabba till att avvika från platsen, eller åtminstone snabbt byta samtalsämne, då de får reda på att man skriver.
De flesta frågar ingenting om vad det är man skriver...Om man som jag ägnar all jobbtid just nu till att skriva så verkar de inte veta vart de ska ta vägen - och hur fort.
Denna erfarenhet har jag hört från andra som skriver också.
* Om vi tänker oss att vi träffar bekanta så går det de säger i stort sett alltid ut på att det i stort sett är omöjligt att bli utgiven... som om vi inte redan skulle veta det...
* Samma människor är också väldigt snabba med att poängtera att man inte kan leva på det.
Eller nästan inga i alla fall. Det har de ju rätt i, men varför denna brådska att alltid klappa ner folk i skorna?
* Känslan många av mina skrivande vänner har är att inte ens folk i deras närmaste omgivning tror på deras skrivande och stöttar det.
* Har hört folk som uttryckt att skrivande skulle vara spilld tid.
Folk lägger ju ner så mycket tid på hobbies av olika slag och vilka av dem skulle vara bättre att "spilla sin tid på?
*Det verkar som om de som inte skriver verkar ha någon sorts tanke att alla som skriver har som enda mål att bli utgivna, och kanske tv-soffan, att det är därför vi skriver... Det i mina öron är en lika absurd tanke som att alla som målar har som enda mål att ställa ut på Liljevalchs eller någon annan stor utställning. De flesta skriver nog ändå av samma skäl som de flesta konstnärer målar, för att de mår bra av att göra det. De har ett behov av att uttrycka sig.
* Jag har skrivit sedan jag var liten och det är först nu som jag spottar i nävarna och tänker ge det en ordentlig chans. Mina föräldrar har vetat om att jag skrivit, och min man, men de flesta av mina vänner har inte vetat om att jag skrivit, utan jag har hållt det för mig själv. Varför?
Jo, därför att jag inte vill bli stoppad innan jag ens börjat och för att jag inte behöver få höra det jag redan vet - och för att jag inte har skrivit för någon annan än mig själv.
Fram tills nu.
* Jag tror att folk glömmer bort en sak.
De flesta vill läsa en god bok då och då... och emellanåt ser de fram emot att läsa någon nykomling. Genom att avskräcka folk från att skriva så dödar de dels drömmar, dels kanske världen går miste om någon stor skribent. Man skriver ju inte som man talar och därför kan ju inte omvärlden i förhand sålla ut "agnarna från vetet". Man har helt enkelt ingen aning om vem som kan konsten, så som andra vill läsa. Men även annars. Låt skrivande människor förbli skrivande, även om en del av oss kanske aldrig blir lästa.
* De flesta som skriver gör ju det på fritiden, efter jobbet, så varför är det så hysch-hysch att tala om det? Folk är däremot inte tysta om hur långt de sprang i löpspåret eller vilka filmer de har sett på sistone... Kanske talar de också om någon bok de nyligen läst...
Det här blev både långt och torrt, men jag tycker problemen måste belysas,
jag hoppas att ni ursäktar. Jag vill jättegärna höra vad ni tycker om detta.
Godnatt och må gott!
Lina
Finns det någon konstform som är så tuff som just skrivandet? Jag menar hård, inte tuff som cool...
Jämför gärna med andra konstformer.
Om vi tar några punkter...
* När vi skrivande träffar folk är dessa (om de själva inte är konstnärligt utövande) snabba till att avvika från platsen, eller åtminstone snabbt byta samtalsämne, då de får reda på att man skriver.
De flesta frågar ingenting om vad det är man skriver...Om man som jag ägnar all jobbtid just nu till att skriva så verkar de inte veta vart de ska ta vägen - och hur fort.
Denna erfarenhet har jag hört från andra som skriver också.
* Om vi tänker oss att vi träffar bekanta så går det de säger i stort sett alltid ut på att det i stort sett är omöjligt att bli utgiven... som om vi inte redan skulle veta det...
* Samma människor är också väldigt snabba med att poängtera att man inte kan leva på det.
Eller nästan inga i alla fall. Det har de ju rätt i, men varför denna brådska att alltid klappa ner folk i skorna?
* Känslan många av mina skrivande vänner har är att inte ens folk i deras närmaste omgivning tror på deras skrivande och stöttar det.
* Har hört folk som uttryckt att skrivande skulle vara spilld tid.
Folk lägger ju ner så mycket tid på hobbies av olika slag och vilka av dem skulle vara bättre att "spilla sin tid på?
*Det verkar som om de som inte skriver verkar ha någon sorts tanke att alla som skriver har som enda mål att bli utgivna, och kanske tv-soffan, att det är därför vi skriver... Det i mina öron är en lika absurd tanke som att alla som målar har som enda mål att ställa ut på Liljevalchs eller någon annan stor utställning. De flesta skriver nog ändå av samma skäl som de flesta konstnärer målar, för att de mår bra av att göra det. De har ett behov av att uttrycka sig.
* Jag har skrivit sedan jag var liten och det är först nu som jag spottar i nävarna och tänker ge det en ordentlig chans. Mina föräldrar har vetat om att jag skrivit, och min man, men de flesta av mina vänner har inte vetat om att jag skrivit, utan jag har hållt det för mig själv. Varför?
Jo, därför att jag inte vill bli stoppad innan jag ens börjat och för att jag inte behöver få höra det jag redan vet - och för att jag inte har skrivit för någon annan än mig själv.
Fram tills nu.
* Jag tror att folk glömmer bort en sak.
De flesta vill läsa en god bok då och då... och emellanåt ser de fram emot att läsa någon nykomling. Genom att avskräcka folk från att skriva så dödar de dels drömmar, dels kanske världen går miste om någon stor skribent. Man skriver ju inte som man talar och därför kan ju inte omvärlden i förhand sålla ut "agnarna från vetet". Man har helt enkelt ingen aning om vem som kan konsten, så som andra vill läsa. Men även annars. Låt skrivande människor förbli skrivande, även om en del av oss kanske aldrig blir lästa.
* De flesta som skriver gör ju det på fritiden, efter jobbet, så varför är det så hysch-hysch att tala om det? Folk är däremot inte tysta om hur långt de sprang i löpspåret eller vilka filmer de har sett på sistone... Kanske talar de också om någon bok de nyligen läst...
Det här blev både långt och torrt, men jag tycker problemen måste belysas,
jag hoppas att ni ursäktar. Jag vill jättegärna höra vad ni tycker om detta.
Godnatt och må gott!
Lina
söndag 2 september 2012
Ikväll blev skrivandet lidande
till förmån för eländiga räkningar.
Nåväl.
Trösten blir nu Miss Marple på teven.
Imorgon blir det skriva av och dessutom blir det en aning mer ordning i huset. Hoppas jag.
Tjing!
Nåväl.
Trösten blir nu Miss Marple på teven.
Imorgon blir det skriva av och dessutom blir det en aning mer ordning i huset. Hoppas jag.
Tjing!
onsdag 29 augusti 2012
Så plötsligt var hösten här...
Äpplena lyser röda från trädet, barn har börjat dagis och skola. Inskolningar, nya förhållningsregler, kalendern fylls i... Även jag börjar så att säga i skola, eller kurs om man så vill. Det känns riktigt spännande för det är mitt livs första (och sannolikt enda) skrivkurs som kommer att vara i ett år.
Det känns som om det här är början till en härlig tid.
Inte för att sommaren inte var härlig, men det är för mig ovanligt att se på hösten med förväntan i sinnet... som jag gör nu.
Det känns som om det här är början till en härlig tid.
Inte för att sommaren inte var härlig, men det är för mig ovanligt att se på hösten med förväntan i sinnet... som jag gör nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)