Enkelt skrivknep

Jag har haft lite problem med att få till det kapitlet jag bestämt mig för att skriva. Det har inte riktigt velat. Så prövade jag en sak jag testat förut men som jag först nu måste säga nog är en av mina kurer för att kunna komma vidare då jag fastnat. Jag öppnar ett helt nytt dokument och så får det bli precis hur det vill. Det ligger ju inte i samma textmassa som resten, och därför gör det heller inget om det är skräp och bara slängs sedan, inga krav finns, bara glädje över att skriva. Och se där. Tadda!!! Klart.

Mystiskt

Mår illa efter migrän o medicin idag. Ändå sprider sig en doft i huset som jag uppfattar som god. Väldigt konstigt. Mår man illa brukar man ju må ännu sämre av matdoft...?

Fredag med migrän

resulterade i halvmesyrer.
Till exempel tog jag min medicin för att få bort huvudvärken, men nu mår jag kraftigt illa i stället.
Ett annat exempel är att jag försökte städa ur film- och tv-hyllan. Där blev det fint, men på golvet vid trappan står filmerna staplade i högar. VHS-filmer som ska ut för att maskinen gått sönder. Några få ska magasineras (vet inte riktigt var bara) och resten slängas/ säljas/ skänkas till någon välgörenhetsorganisation. Alltså fint i hyllan men fult i resten av rummet. Förhoppningsvis mår jag bättre i morgon så att jag kan röja undan bekymret innan någon annan här hemma tycker något annat och filmerna börjar vandra in i hyllan igen...

Ska försöka mig på att utöka mina dryga 53000 ord i manuset ikväll, men just nu har jag sällskap av lurande migrän, stark blä-känsla, mina två små (just nu tysta) döttrar och Kalle Ankas bästa video-snuttar på tv:n på låg volym. Så just nu blir det inga bra ord, tänker jag.

Inget skrivet idag.

Dyster rubrik, eller hur?
Dagen kantades av tandläkarbesök och letande av en borttappad jacka, som inte ens var min.
Märkligt (jo, för det har i alla fall aldrig hänt mig förut, nog hade tandläkarna bokat in både min tid och storas rutinkontroll samma dag. Med några timmar emellan. Men hur stor sannolikhet är detta? Jag som aldrig går till tandläkaren frivilligt, förrän jag vet att jag bara mååååste. (till exempel vid jätteont). Det är ju inte som att jag hänger där särskilt ofta. Men nu har jag väl gjort min kvot för de närmaste två åren, kan man tycka. Och jag är helt slutkörd. Tandläkarbesök tar på krafterna.
Puh!

Augustinattens....

svala luft strömmar in genom fönstret bakom mig. Jag känner dess fuktiga andedräkt i min nacke. Doften av äpplen ligger svag som ett osynligt dis i själva daggen som hänger i luften.
Mina ord här faller på plats, men orden som skulle ramla in i manuset vill inte infinna sig. Flyger tyst kring mitt huvud på lagom avstånd så jag inte når.
Försöker några minuter till sedan är det för sent.
Ska ju upp med barnen tidigt i morgon.

Den bekymmerslösa friheten?

Då och då kommer jag på mig själv med att längta efter eller halvt om halvt önska att vi bodde i hyrd lägenhet, inte ägde någon bil eller annat att behöva ta hand om (läs laga eller renovera). Inbillar mig att det vore ett bekymmersfritt liv (eller i alla fall med färre bekymmer) men jag kan ju ha fel. Kanske oroar man sig för andra saker då... att sl plötsligt strejkar, att hyresvärden plötsligt bestämmer sig för att byta alla stammar och under tiden avhyser alla boende osv...
När jag tänker så känns ändå mina orosmoment som något som trots allt är tämligen hanterliga.

Sommaren har gått och jag har på något oförklarligt sätt för första gången i mitt liv blivit brunare än de andra i familjen (läs in min mamma o pappa o syskon också)... har aldrig hänt förut och det är inte något som jag på något sätt strävat efter, snarare tvärtom. Fick använda solskyddsfaktor 50 på hals och i urringningen då jag hur lätt som helst (och helt oönskat) fick ännu mer färg. Jag är av den typen som blir ilsket rosaröd först, innan det lugnar sig och blir brunt, så för mig är det väldigt lätt att bränna sig, men starkare skydd än 50 är ju lite svårt att hitta. Hade 60, minns jag, för några år sedan nere i Grekland då jag hade en del ärr jag skulle akta för solen, men med den såg man mer eller mindre ut som om man smort in sig med Nivea. Tjusig värre.

I ljuset av den nedåtgående solen i kombination med dess återkomst satt jag uppe och skrev vid fönstret i sommarhuset med två små pinglor sovande i en våningssäng längre in i rummet. Skönt och fridfullt. Och jag hann precis så lite varje kväll att jag på något sätt glömde bort en del detaljer och (upptäckte jag sedan) motsade mig själv ett par kapitel fram. Men orden formas och meningarna rinner fram över "pappren" och det känns som huvudsaken. Saker och ting, detaljer går alltid att ändra på senare. Bara jag lusläser efteråt så funkar det nog. Har tyckt om att flytta över till en sommarskrivarverkstad. Tillfälligt byta ut det invanda. Men mina kriterier för bra skrivande är avskildhet, eller i alla fall tystnad och ostört läge. Om någon tittar på tv med ljud i samma rum går det inte, inte heller om barnen är vakna, leker och kivas. Tystnad. Om någon kommer när jag skriver blir mitt skrivande okontrollerat och jag vet inte vad jag skriver. Bättre blir det inte med en dator med någon sorts glapp nere vid tangentbordet som gör att markören (och alltså stället jag skriver på) flyttas hej vilt. Hänger jag inte med då blir texten en enda rappakalja.

Och så kom våren slutligen...

I förra veckan kom våren så till sist. Men trots plusgrader dygnet runt och ca 12 grader C mitt på dagen så har vi ändå snöhögar täckta med grus kvar ute vid vägen.
Snön inne på tomten har äntligen försvunnit och jag kan andas in våren igen. Fåglarna sjunger för full hals, särskilt koltrasten. Det är ljuvligt att kliva upp vid tre-fyra på natten (helst bara en liten stund förstås), öppna fönstret och sitta och lyssna... och andas in nattluften. Det är den enda stunden på dygnet som det är riktigt tyst runt omkring mig. Bara jag och koltrasten.

Mina skrivna ord ramlar just nu mest in i mitt manus, men då och då är jag inne här ändå och blir både glad och förvånad över att en del tittar in här. Det gör förstås att jag blir piggare på att skriva mer här.

Jag tycker att våren är så härlig och blir på gott humör, bara för att det råkar vara vår. Men samtidigt dyker alla mina "projekt" upp, i samma takt som snöhögarna smälter undan. Trädgården förstås, rensa, räfsa, gräva, så.... sedan huset som sakta håller på att byta skepnad...kanske för långsamt.

Min vardag finns ju där också med barn som ska till dagis och skola, som vill ha kompisar över eller följa med kompisar hem... utflykter i skolan med matsäckar, alla dessa kläder (!) som de ska ha liggande på lut utifall att de ramlar i vattenpölar, får vatten eller snö i stövlar, råkar tvätta händerna ända ner till naveln, har rullat lerbullar med hjälp av magen eller kanske grävt i toaletterna med spaden från sandlådan i ett obevakat ögonblick ( det är lite olika förstås vad de tar sig till och vad de förut tagit sig till...sexåringen och nyss fyllda treåringen).

Och så är det underbara kursen som får mig att styra upp mitt skrivande och ta ansvar för att något faktiskt blir gjort. Ibland går det hejdundrande snabbt och ibland ställs jag inför något problem som gör att det blir stående i någon vecka eller så medan jag funderar ut en lösning. Men hela tiden är det så otroligt kul! Jag njuter i fulla drag av kursen.

Mitt liv i övrigt kantas just nu av en stor flytt, stressade människor runt omkring mig, allvarligt sjuka släktingar, relationsdramatik någonstans nära mig och jobbstress.

Ändå överväger det positiva!