Såå glad!

Känner mig så där riktigt lycklig. Nästan så jag lättar från stolen, där jag sitter.

Har efter egentligen flera veckor äntligen lyckats hitta en lösning på ett problem. Och lösningen blev så mycket bättre än jag trott mig kunna hitta på. Mycket läskigare. :-D

Vacklar...

mot mål, skulle jag ju vilja skriva men vacklandet handlar i stället om åt vilket håll jag egentligen vill att romanen ska åt...

Det jag hade tänkt ursprungligen vet jag inte längre om det är det bästa och därför håller jag på att testa en massa andra sätt att kunna lösa detta på. Men det är lite som att ha gett sig in i skogen och bestämma sig för att vägen man hade bestämt ska bytas ut mot någon annan, där man inte alls vet var man hamnar.

Varför kan jag inte bara välja den enkla vägen? Varför måste jag alltid göra det så svårt... suck.
Jag försvarar mig med att om jag väljer den enkla vägen är i princip manuset färdigt nu, och det ska det inte vara. Inte alls, faktiskt.

52:5

"Han såg kvinnan med alla påsarna."
Ur mitt manus, för just nu är det det enda jag läser.

En massa skit...

avlastar jag nu här.

Cancer. Som flera i min närhet drabbats av på sistone på lite olika sätt.

Klimatfrågan. Som kommit som små (läs stora) hintar på facebook. Vi är på väg mot en klimatkatastrof enligt de flesta klimatforskarna. Men för att kunna göra något åt frågan kanske de kunde upplysa om vad, exakt, den enskilda människan skulle kunna göra på ett enkelt sätt för att mildra?

Visst, de flesta av oss håller på med vårt egna, är väl lite medvetna, men då man inte vet vad man kan göra, eller känner att man är otillräcklig stoppar man huvudet i sanden och fortsätter att fokusera på sitt egna. När det gäller de flesta tuffa utmaningar eller besked. Ändå har de flesta någon tråkig faktor i sitt liv, i sin omgivning, förutom klimatfrågan, vilket ju egentligen borde betyda att fler engagerade sig på olika sätt. Men som sagt för att kunna göra det  måste kunskap nå ut hur, exakt, man ska KUNNA engagera sig.

Facebook har sina klara fördelar men också en del riktigt irriterande saker:
T.ex. alla dessa "gilla" om du tycker illa om cancer t.ex.
Finns det någon som inte tycker det, och HUR, exakt, menar de att ett "gilla" skulle kunna hjälpa de som drabbats och som varje dag drabbas?

Vem är det som kommer på sådana "gilla"-sidor? Såg också en där det stod "gilla" om du tycker om din syster...
Jag hatar cancer och jag älskar min syster. Men jag gillar inte denna ovan beskrivna typ av sidor där man ska gilla.
Onödigt, och självklart. Som en slags nutida psykologiska kedjebrev. Hos mig slutar kedjorna.

Så det så.

Mellan liv och död...

Nu hängde jag just min stackars huvudperson mitt emellan liv och död. Där får han hänga en stund medan jag funderar på hur jag ska göra. Tar mig en klunk kaffe så länge.
Lite för tidigt att avsluta... tänker jag.

Så mycket jag vill...

Hade en finfin skrivarhelg förra helgen. Fick en hel massa ny inspiration och nya infallsvinklar. Ibland är det bra att se saker från andras perspektiv. 

Den här helgen är en mellanhelg med en massa aktiviteter med familjen, inriktning på barnen och hus och trädgård. 

Nästa helg är det bokmässan som drar. Ser jag mycket fram emot. Försöker undersöka hur det fungerar, och klura ut om det är separata biljetter till seminarier, och är mässan alltså något mer än vanlig mässa? Är det en biljett in och sedan nya kostnader för varje föredrag? Vid andra mässor brukar ju föredragen vara på själva mässan och ingå, då man betalat biljett. Hmm. Hur funkar detta egentligen? För jag vill ju vara säker på att kunna höra på en del författares erfarenheter, inte bara gå runt bland böcker, för det kan jag ju göra i en bokhandel... Lite närmare där jag bor. 

Senare i höst eller möjligen i vinter står dramatens Amadeus riktigt högt upp på önskelistan. Med bland annat Johan Rabaeus (som Salieri). Är lite av en Mozart-fan (men gillar inte ordet "fan"), då jag sett filmer, läst brev, böcker, sett flera av hans operor (i Sverige och utomlands) och drömmer mig bort till en tid jag läst mycket om (inte så mycket skönlitteratur, mer historia och etnologi) samt jobbat med. En föreställning alltså, att drömma sig bort med.

Och så var det skrivandet ja. Märkligt nog står det lite still just nu. 

Lina

Dagarna flyter fram...

i så rask takt att jag inte hinner med. Jag har inte hunnit skriva så särdeles mycket, men lite smått och gott blir det ändå.

Jag känner dessvärre att det kan vara något "fel" bakåt i min text och när jag fortsätter skriva så bygger jag ju på detta fel. Så det känns lite som att eventuellt vara ute och köra, ha en känsla av att jag kört fel men ändå fortsätta köra. Dumt nog. Borde kanske stanna upp och gå tillbaka, läsa igenom, redigera och reflektera. Vill jag verkligen åt det här hållet? Men det skulle samtidigt hindra flödet, känner jag. Hmm...

Brukar ni känna så någon gång när ni skriver? Hur gör ni i så fall?

Just nu slukar andra projekt mycket av min tid, ändå blir det bara lite här och lite där. Måla ett fönster, fylla i (mycket) jord i rabatterna, plantera ner rosorna innan frosten tar kål på rötterna, samma med klängväxter o jordgubbar som fått flytta om och just nu bor i hinkar. Diska, tvätta, städa, vika tvätt, hämta ungar, vara med dem, laga mat... ja, ni vet. Det vanliga.

Behöver skrivro, och just nu får jag den bara sent på kvällen då ungarna lagts och mannen lagt sig. Då bara jag är vaken, och knappt det. Ögonen faller ihop och det mesta jag skriver får jag nog redigera bort. Blir bra med en hel helg ägnad åt skrivandet.