Misslyckad matlagningskonst eller...

mat à la 1800-talet.

Jag har gjort maten säkert 100 ggr i mitt liv, är uppväxt med den. Men vad hade de gjort med saltkaret (har nyligen köpt ett nytt vanligt saltpaket, ni vet i plast med stort hål åt ena hållet och 3 små hål åt andra...)? Trött som jag är tittade jag inte alls på själva saltet utan gick på känn, så som jag brukar, självklart använde jag de 3 små hålen. Men alltså... resultatet blev ungefär som om jag som glad och experimentell 3-åring hittat saltkaret. Uaaah!!! Gick inte att äta! Varning! De har gjort de 3 små hålen större kunde jag konstatera vid granskning efteråt.

Jag är kunnig inom områden som har med historia att göra och etnologi. Nå, maten jag bjöd på ikväll kan nog jämföras med hur man förr i tiden (1800-talet och tidigare) kunde få äta i slutet av vintrarna. För att ha mat över vintern (kött och fisk) lade man ner maten i tunnor varvat med rikligt med salt... Ni kan ju tänka er hur det sista ur tunnorna smakade. Ungefär som min mat.

Behöver jag säga att barnen koncentrerade sig på tomaterna och majsen?

Och jag som redan har vätskebrist (supertorr i hyn just nu) fick väl en blästring invändigt också...

Inget mer salt i år.

Hemmablind...

 Det är lustigt hur man, i alla fall vi, kan bo 4 år på ett ställe och fortfarande snubbla över flyttkartongerna man glömt...eller kanske snarare gömt undan i någon vrå. Varje gång jag lägger märke till dem tänker jag att de borde jag ta mig tid till att packa upp någon gång, föredragsvis snart. Sedan ser jag dem inte mer på något halvår, trots att jag passerar dem varje dag på väg ner till tvättstugan, garaget eller källarens skrymslen... Då ser jag dem åter och tänker igen att jag verkligen borde ta och göra något åt dem.... Jag vet i alla fall på ett ungefär vad de innehåller, vilket gör att det inte känns så akut att packa upp dem ändå. Utan mer för att det känns så ofullständigt inflyttat när det är på det här sättet. Det vore nog en sak ifall de medvetet stod lagrade nere i ett stort källarförråd, men så är inte fallet. De står i en i och för sig rymlig, men ändå, källartrapp... Hmmm. Hur lång tid kommer det att ta innan vi bor här utan flyttlådor?

Idag har jag lagt krut på andra saker som sedan länge pockat på uppmärksamhet...julgranen t.ex... Har ju just nu en container och där har nu allt gammalt byggbråte, en enorm lastpall, grenar och alltså en julgran hamnat. Sååå skönt! Nu är det bara en del saker från garaget och resten av trädgårdens rens kvar, det tar mig nog bara ca 1½ veckas heltidstjänst att göra det klart... ;-)

Solen?

Jag tror att solen lurar på att komma fram nu...? Och den krassliga lilla sover, så då har jag inga ursäkter längre. Måste nog ut till containern och jobba lite.

Varje förälders mardröm...

När liten var någon månad gammal märkte jag att det var något som var konstigt. Jag lät henne ofta somna i min famn efter att ha ammats. Men helt plötsligt kunde hon dra väldigt hårt efter andan, som om hon inte fått luft på en lång stund. Det är inte alltid så lätt med barn nr 2 att kunna vara fokuserad på just det barnet, barn nr 1 är ju ofta i närheten och slamrar, sjunger, skriker och studsar omkring... För att vara säker på vad det var frågan om undersökte jag snabbt (hipp hurra för internet) marknaden för andningslarm och hittade ett som verkade bättre än de andra, man fäster det helt sonika i blöjkanten. Ett sådant införskaffades, och jag kunde konstatera att hon hade uppehåll i andningen i minst 20 sekunder då och då. Larmet larmade dels om hon inte andades på 20 sek, dels om hon andades färre än 8 ggr per minut. Ett litet barn ska andas 15-20 ggr per minut. Nå, i alla fall åkte jag då in och hon visade i blodet att syresättningen åtminstone varit låg. Vi blev inlagda.

Där gjordes allehanda tester, bl.a. röntgen av lungorna. De hittade inget. Jag hade larmet på henne hela tiden, på deras inrådan och det larmade då och då, men själva larmet väckte ju både mig och henne så hon kom hela tiden igång med andningen igen. Efter 3 dagar skrevs vi ut. Jag längtade ut med min lilla baby, de sista testerna hade gjorts 2:a dagen så dag 3 blev bara en stor väntan på - jaha, nu då?
De var motvilliga på att släppa iväg oss, sjukhuset. Men till sist fick vi åka. Åh, vad skönt att komma hem igen. Och ändå, vad skönt att de inte hittat något fel hos henne. Sömnapné, men som för en liten kan vara livsfarligt var det.

Detta medförde ett ständigt användande av larmet, som väl gick igång ca 2 ggr/dygn. En del av gångerna kunde vi härröra till att blöjan blivit så full att blöjkanten inte längre trycktes mot magen. Därför fick larmet dålig kontakt med andningsrörelserna, men de flesta gångerna var det riktigt. När larmet gick sprang man ju dit så fort benen bar men hon hade, med ett undantag börjat andas själv redan när man kom dit. En gång fick jag ruska försiktigt i henne för att hon skulle vakna. Usch. Det här kan mycket väl vara en av orsakerna till att barn dör en plötslig spädbarnsdöd. Bara att jag hade råkat observera att det här inte kändes rätt, sättet hon drog efter andan på. Tack och lov, på sätt och vis, att jag redan hade ett friskt barn så jag visste att det inte stod rätt till. Kände inte igen det från barn nr 1.

Nå, dessa andningsuppehåll försvann så småningom, men när hon är riktigt förkyld så har vi fortfarande funderingar på att använda andningslarmet ibland. När vi inte är säkra på att hon andas som hon ska.

Hon har dessutom förkylningsastma som gör att hon inte kan hosta upp det som rosslar i halsen, utan medicin. När liten är förkyld känns de rosslande andetagen i ryggen på henne. Nu har hon sedan en tid medicin hemma och det hjälper henne ordentligt. Första gången, när jag tänkte att nu blir det väl slagsmål med henne (hon var då precis 1½ år gammal) så stod hon bara där, lät mig sätta silikonmasken över hennes ansikte, stod bara där och andades in. Verkade tycka att det var skönt. Efter det har det alltid varit efterlängtat från hennes sida. Så hon märkte fort att hon blev hjälpt.

I natt har varit en hostig natt, då jag fått ge henne medicin, men hon har det jobbigt. Så jag är vaken sedan några timmar. Vaknatt.

Med snön försvann viljan...

att röja i trädgården. Nu står den där, den stora containern och väntar på allt som jag ska slänga. Men då slängde ödet in spratt i två former. En sjuk liten med feber samt hagel, storm och snö-väder.

Så dagarna fem som jag skulle ha haft containern har nu utökats till 12. Det blir lite bättre tempo i trädgården så. Hoppas bara att allt inte läggs under en vit matta som blir liggande...för då får jag problem. Att gräva upp stubbar ur snön och sparka dem lösa från underlaget där de legat sedan gudarna vet när...det behövdes liksom inte detta extra motstånd. Det är motstånd nog, när man ser att alla möjliga typer nu bor i dessa stubbar. På vår, sommar och höst bor grodor också under dessa.

Det är inte heller så lyckat att räfsa löv i kuling...
Snälle kung vinter, släpp nu greppet va'?


Åh, måste bara berätta att en av mina vänner sett och fotat de första blåsipporna som jag hört talas om i år, i Stockholmstrakten, ...Så de är tydligen här. Men var är tussilagon? Konstig ordning.

Billigt kontra dyrt....

Loppisar och auktioner tycker jag är jättekul. Det är så lätt att känna att man gjort ett fynd, även när man antagligen inte gjort det. Idag var jag på en loppis och tycker att jag gjorde riktiga fynd. Dels fick Stora en bok om Cars, sedan hittade jag fyra fina blå höganäskoppar som kan komplettera dem vi redan har och dessutom hittade jag en hel liten jättefin kaffeservis med 6 koppar med tillhörande fat och assietter, gräddsnipa och sockerskål, allt i mörkbrunt stengods från höganäs för en 100-lapp.

Jag har ochså varit iväg med Stora på dans och därefter inhandlat födelsedagspresenter till Liten. Leksaker är verkligen dyrt, är tanken som infinner sig inför varje födelsedag.

Synd man inte kan äta samma varje dag...

när hela familjen väljer att äta sig så mätta på varmrätten att det inte finns plats för efterrätt...
Annars brukar det framför allt från stora vara ett starkt sug efter sötsaker på maten, i och för sig även innan.

Hoppas att ni har lika bra lördag som jag.

Just nu är det svåraste huvudbryet var sjutton jag gjort av sekatören...
I och för sig finns väl ett par jobbigare grejor som jag skulle kunna tänka på men som jag väljer att förtränga...minns faktiskt inte riktigt vad det var för något.. ;-)
Hoppas att jag minns dem när jag inte längre vill förtränga dem, typ på måndag.