Har börjat lägga in gammalt skrivmaterial i nya datorn...

och slås av hur produktiv jag varit.

Att få följa med till skolan...

Åh, nästan-ångest! Jag tänkte mig rader av skolbänkar, teckningar på väggarna... det som fanns på den gamla goda (?) tiden och in klev jag i ett klassrum med fina lite större bord, teckningar på väggarna, dockvrå, trafikmattevrå osv... ja, det är ju sexårsverksamheten förstås, men ändå!

Trots detta kan jag inte annat än känna ett styng i hjärtat då jag inser att min lilla Stora ska börja där i höst... och gå i skolan i minst tio år. Dubbelt så länge som hon funnits till... Puh! Blir lite skrämd då jag ser hur drillade klassen över henne var i att bli tysta. Lite familjen von Trapp-varning. Jag vill ju inte bli av med min lilla bullrande stökiga Stora. Min tanke är: hur i hela friden ska hon klara av att redan börja skolan, jag menar: jag är ju inte redo för det än...

Så satt jag då åter med räkningarna på sena kvällen...

och plötsligt fick jag meddelanden om att nej, nu var det minsann för sent att plocka över pengar till betalningsmottagarna tills i morgon. Nu fick jag ta måndag i stället. Och ändra på dem som tidigare gått igenom. Nåväl. Då får det väl bli så då... Varje gång månadens räkningsomgång ska gås igenom och betalas drar jag mig utav helvete för att sätta igång. Men när jag sedan väl börjar och det går ganska fort att avverka högen tänker jag alltid på hur underbart det är att kunna göra detta via nätet och slippa trälet med att gå till banken som förr. Och så lovar jag som så många gånger förr att vara snabbare i månadsskiftet nästa månad. Varför inte ligga i framkant och skriva in order på betalningar redan när jag får räkningarna...? De fantastiska högtflygande planerna intar min tankebana. Men när nästa månadsskifte kommer så sitter jag nog där igen och drar mig. Men förhoppningsvis kommer det i alla fall inte iväg för sent som det gjorde nu...

I pallkragarna har potatis och sockerärtor börjat gro, lökens blast är riktigt hög, gräslöken från i fjol kom igång alldeles utmärkt till en jättetuva. Tyvärr har Storan visat kompisarna på den så den är naggad på, tråkigt nog i höjdled, så det dröjer väl si så där en månad innan den är ok igen. Måste få stopp på svinnet först bara. Kryddlanden har också tagit sig, men mest är det sådana kryddor som jag har lite svårt att plocka in i recepten, som har tagit sig efter förra året. Citronmeliss, myntor i alla de former, curryört och kanske bäst av dessa överlevare oreganon. Jordgubbsplantorna har förökat sig och det får de gärna fortsätta med. Bärbuskarna har nästan alla klarat sig. De som inte överlevt har typ blivit överkörda av larvfötter då det skulle grävas för bergvärme. Roligast att beglutta är i alla fall rabarbern. Jag har två sorter. Den ena hände det nog något med vid planteringen förra året, jag tror att rotsystemet fick sig en knäck eller så. Den är ganska pirig. I alla fall om man jämför med den enorma kompis-rabarbern den har bredvid sig i pallkragen. Jättestor! Här ska bakas smulpaj med rabarber och lagas rabarberkräm så det står härliga till. Hoppas alla i huset tycker lika mycket om det som jag.

Vilken tid skriver ni bäst?

På natten eller på dagen?

Förr skrev jag helst på natten eftersom jag då var ostörd, numera fungerar det inte så bra för småttingarna har mardrömmar, hosta mm och jag är dödstrött till att börja med, så historierna vid den här timmen t.ex. kan verkligen bli hur som helst.

Lång dags färd mot natt

Idag fick jag en bok av maken när han kom hem. Han hade fått den gratis på centralen. Trevligt, trevligt... Underligt nog var den (en blodig deckare) försedd med reklam för barncancerfonden inuti. Är inte det en något udda kombination?

Det är ju fredag, så nu får jag ha mysiga familjen runt mig under helgen, kanske hinner jag också läsa lite i deckaren som mannen kom hem med. Är dock inte helt säker på hur jag kommer att gilla den... på baksidan står nämligen att det är författarparets blodigaste (och jag har ingen aning om hur blodiga deras tidigare böcker varit). Älskar deckare men när jag väljer en sådan bok blir det helst sådana där själva mordet sker mellan kapitlen. Är lite för fredlig av mig för att må bra av alltför våldsamma skildringar.
Men texten i den var i alla fall i normalstora bokstäver och inte i de yttepyttesmå jag råkat ut för i flera pocketar på sistone... sådana där man måste ha förstorande glasögon för att kunna tyda tecknen. Tja... det ska ju absolut anföras till bokens fördel. Får hoppas att den har fler fördelar för den har 608 sidor.
I och för sig blir den ju ganska lättläst med stort typsnitt och korta rader, men ändå...
Och så tror jag att jag börjar på den när det är så mycket dagsljus som bara möjligt är... hur nu det ska gå till med småbarn i huset.

Nu har hjärnan lagt av och ögonen svider av trötthet och ledsnad så nu måste jag också komma i säng, som resten av familjen gjort för en god stund sedan.

Trevlig helg!

Länge har jag slitits mellan olika platser...

vi har ett ställe där vi är nästan jämt, och så har vi det andra, det som funnits i nära femtio år hos oss i min familj. När sommaren kommer och allt blommar på vanliga stället kommer dåliga samvetet, för jag borde samtidigt vara på andra stället. I juni och juli skulle jag sålunda vilja klona mig och vara på båda ställena samtidigt, utan att missa någonting.

Så har det varit under en längre tid.
Men nu är det tydligen slut med det.

Andra stället ska bytas ut mot något jag aldrig kommer att känna så starkt för, men samtidigt så slipper jag dåliga samvetet. Även här är det kluvet. För jag älskar verkligen det som ska bytas bort. Stället är en del av mig.

Av två onda ting; det dåliga samvetet över att jag inte är där tillräckligt ofta och känslan nu när det är för sent så föredrar jag ändå det ständigt överhängande dåliga samvetet.

Kärleken till en plats på jorden. En liten plats men oersättlig.

Spöktimmen

har börjat och det enda vakna spöket här i huset är jag. Med alla lampor släckta och bara en vit lysande dataskärm så är mitt ansikte självlysande vitt i fönstrets reflektion och ger precis det intrycket.

I helgen lärde jag mig trilskas med båt och sjökort, när jag kom hem vankades det trilskandes vattenledningar i huset med stort läckage och regnskurar ner över takkronan i matsalen. Mysigt. Där riskerar man just nu bara att få takrosetten i huvudet sedan jag gungande klivit upp på stege och häktat av tunga lampan. Med bättre väder ute idag än inne har jag så smått svajat omkring ute i trädgården på jakt efter maskrosor och i väntan på hjälpen som kom i form av rörmokare. Skönt, för nära ett dygn utan rinnande vatten är inte trevligt. Särskilt inte som vi haft vattenproblem ända sedan i slutet av förra veckan (dock inte läckage förrän igår). När man inte kan tvätta, diska, duscha eller som nu på morgonen brygga kaffe, eller spola i toaletten....Usch! Då når jag min gräns fort. Då blir jag grinig. Dagen idag slutar bättre på alla vis än den började, så nu passar jag på att säga godnatt och hoppas att ni ska få sova lika djupt som jag kommer att göra.

(I och för sig kan det bli både si och så med min sömn för pga läckaget sover båda barnen inne hos mig och maken i gästrummet).

Suss gott!