Barn i snöre?

Nej, jag har inget barn i något snöre men ibland skulle jag helt ärligt vilja ha ett snöre till Liten. Ett att binda fast runt hennes mage så att hon inte var riktigt överallt hela tiden. Utan bara på si så där 20 ställen samtidigt.

Hur det gick till vete gudarna men vårt barn är som en kvinnlig variant av Emil. Full av bus, upptåg och hyss. Så mycket att jag (återigen ärligt) funderar på sådana där små blå skrivböcker att skriva upp dem i som Emils mamma hade. De skulle här ha en strykande åtgång.

Här kan berättas kortfattat om någon timme härom dagen, då vi var på landet i ett ganska barnsäkert hus. Jag hade sorterat ut en del saker ur köksskåpen och ställt på ett bord i ett annat rum, för att det inte skulle hamna i skåpen igen av misstag. Ut skulle det nämligen. Men liten tyckte att det skulle diskas, så en efter en bar hon tillbaka sakerna och släppte ner i diskhon där hon sedan hon dragit fram en pall i brist på diskborste hittat en tandborste att diska med...  Nå, efter en stund får jag besök och Liten kommer då in med senaste fyndet, ett gammalt kassettband (som jag inte har en aning om vad det var på) där hon dragit ut en stor del av själva reman i. Den hade hon lagt som en boa framifrån, runt nacken och ner på andra sidan fram. En jättestor driva av remsan (såg ut som 5 meter ungefär) höll den stolta i ena handen. Så stolt. Det var nog första gången hon såg ett kassettband (och enda gången tills hon fyller ungefär 15 år).

Efter denna bedrift sågs hon återigen vid diskhon, varefter hon innan timmen var slut hade luskat reda på en överstrykningspenna som hon kluddrat med i en lånebok. Stöööön!

Dagen innan tyckte hon väl golvet borde skuras då hon ivrigt stod vid diskhon och öste ner vatten på golvet med en dockpotta hon hittat. Detta gjordes för säkerhets skull under 2 tillfällen den dagen. Och ja, jag hänger efter henne hela tiden (tycker jag) men medan jag städar upp (till exempel pölar från köksgolv) så hittar hon på nästa och nästa och nästa bus.

Wow! Men jag har aldrig varit duktig på att dra ut på det goda...

Efter ett par veckors vistelse på landet fick jag så äntligen "Sonjas sista vilja" i händerna i söndags kväll. Och helt horribelt är den redan slut. Det får mig att undra om mina barn fick någon kontakt med mig igår och idag på morgonen...? Vad kan jag inte hummande ha lovat dem utan att ha en aning medan jag läste i denna helt underbara bok.

Här kommer ett par till superlativ om den: upplyftande, rolig, befriande!

Det enda som är tråkigt är att den tog slut alldeles för snabbt (för att jag sträckläste den)... så vad ska jag nu hitta på att göra i sommarvärmen som äntligen hittat dit där jag är?

Vet ett som är helt säkert. Kommer att hålla utkik efter Åsa Hellbergs alster i fortsättningen!

Nå, vart tog nu barnen vägen?

Nej, jag har inte i egentlig mening gått under

jorden...men med den envisa förkylningen kom också en ovanlig typ av slöhet. Detta i allra högsta grad när det gällde skrivande. Både blogg och annat. Men nu ska det väl bli lite mer ordningssamt. Kanske. Om det nu kan bli det just nu, i semestertider?

Blev så glad när jag kollade min mail för där stod det att jag vunnit Åsa Hellbergs bok som lottades ut. Så nu väntar jag med spänning på att den ska dyka upp i brevlådan. Springer nog lite oftare närmaste dagarna nu för att kolla efter den.

Ber verkligen om ursäkt för

det tomma innehållet på draken idag. Skyller helt och hållet på förkylningen som tvingar mig att ta det lugnt och ha tråkigt. Huvudet känns som om någon proppat bomull i det så därför är det trots stillasittandet inte så bra dag för skriverier.
Sannolikt mår jag väl bättre i morgon, för någonstans måste väl detta vända, eller...?

Har börjat lägga in gammalt skrivmaterial i nya datorn...

och slås av hur produktiv jag varit.

Att få följa med till skolan...

Åh, nästan-ångest! Jag tänkte mig rader av skolbänkar, teckningar på väggarna... det som fanns på den gamla goda (?) tiden och in klev jag i ett klassrum med fina lite större bord, teckningar på väggarna, dockvrå, trafikmattevrå osv... ja, det är ju sexårsverksamheten förstås, men ändå!

Trots detta kan jag inte annat än känna ett styng i hjärtat då jag inser att min lilla Stora ska börja där i höst... och gå i skolan i minst tio år. Dubbelt så länge som hon funnits till... Puh! Blir lite skrämd då jag ser hur drillade klassen över henne var i att bli tysta. Lite familjen von Trapp-varning. Jag vill ju inte bli av med min lilla bullrande stökiga Stora. Min tanke är: hur i hela friden ska hon klara av att redan börja skolan, jag menar: jag är ju inte redo för det än...

Så satt jag då åter med räkningarna på sena kvällen...

och plötsligt fick jag meddelanden om att nej, nu var det minsann för sent att plocka över pengar till betalningsmottagarna tills i morgon. Nu fick jag ta måndag i stället. Och ändra på dem som tidigare gått igenom. Nåväl. Då får det väl bli så då... Varje gång månadens räkningsomgång ska gås igenom och betalas drar jag mig utav helvete för att sätta igång. Men när jag sedan väl börjar och det går ganska fort att avverka högen tänker jag alltid på hur underbart det är att kunna göra detta via nätet och slippa trälet med att gå till banken som förr. Och så lovar jag som så många gånger förr att vara snabbare i månadsskiftet nästa månad. Varför inte ligga i framkant och skriva in order på betalningar redan när jag får räkningarna...? De fantastiska högtflygande planerna intar min tankebana. Men när nästa månadsskifte kommer så sitter jag nog där igen och drar mig. Men förhoppningsvis kommer det i alla fall inte iväg för sent som det gjorde nu...

I pallkragarna har potatis och sockerärtor börjat gro, lökens blast är riktigt hög, gräslöken från i fjol kom igång alldeles utmärkt till en jättetuva. Tyvärr har Storan visat kompisarna på den så den är naggad på, tråkigt nog i höjdled, så det dröjer väl si så där en månad innan den är ok igen. Måste få stopp på svinnet först bara. Kryddlanden har också tagit sig, men mest är det sådana kryddor som jag har lite svårt att plocka in i recepten, som har tagit sig efter förra året. Citronmeliss, myntor i alla de former, curryört och kanske bäst av dessa överlevare oreganon. Jordgubbsplantorna har förökat sig och det får de gärna fortsätta med. Bärbuskarna har nästan alla klarat sig. De som inte överlevt har typ blivit överkörda av larvfötter då det skulle grävas för bergvärme. Roligast att beglutta är i alla fall rabarbern. Jag har två sorter. Den ena hände det nog något med vid planteringen förra året, jag tror att rotsystemet fick sig en knäck eller så. Den är ganska pirig. I alla fall om man jämför med den enorma kompis-rabarbern den har bredvid sig i pallkragen. Jättestor! Här ska bakas smulpaj med rabarber och lagas rabarberkräm så det står härliga till. Hoppas alla i huset tycker lika mycket om det som jag.