Skrivandets konst och dess respons

Mina tankar går lite så här ikväll...

Finns det någon konstform som är så tuff som just skrivandet? Jag menar hård, inte tuff som cool...
Jämför gärna med andra konstformer.

Om vi tar några punkter...

* När vi skrivande träffar folk är dessa (om de själva inte är konstnärligt utövande) snabba till att avvika från platsen, eller åtminstone snabbt byta samtalsämne, då de får reda på att man skriver.
De flesta frågar ingenting om vad det är man skriver...Om man som jag ägnar all jobbtid just nu till att skriva så verkar de inte veta vart de ska ta vägen - och hur fort.
Denna erfarenhet har jag hört från andra som skriver också.

* Om vi tänker oss att vi träffar bekanta så går det de säger i stort sett alltid ut på att det i stort sett är omöjligt att bli utgiven... som om vi inte redan skulle veta det...

* Samma människor är också väldigt snabba med att poängtera att man inte kan leva på det.
Eller nästan inga i alla fall. Det har de ju rätt i, men varför denna brådska att alltid klappa ner folk i skorna?

* Känslan många av mina skrivande vänner har är att inte ens folk i deras närmaste omgivning tror på deras skrivande och stöttar det.

* Har hört folk som uttryckt att skrivande skulle vara spilld tid.
Folk lägger ju ner så mycket tid på hobbies av olika slag och vilka av dem skulle vara bättre att "spilla sin tid på?

*Det verkar som om de som inte skriver verkar ha någon sorts tanke att alla som skriver har som enda mål att bli utgivna, och kanske tv-soffan, att det är därför vi skriver... Det i mina öron är en lika absurd tanke som att alla som målar har som enda mål att ställa ut på Liljevalchs eller någon annan stor utställning. De flesta skriver nog ändå av samma skäl som de flesta konstnärer målar, för att de mår bra av att göra det. De har ett behov av att uttrycka sig.

* Jag har skrivit sedan jag var liten och det är först nu som jag spottar i nävarna och tänker ge det en ordentlig chans. Mina föräldrar har vetat om att jag skrivit, och min man, men de flesta av mina vänner har inte vetat om att jag skrivit, utan jag har hållt det för mig själv. Varför?
Jo, därför att jag inte vill bli stoppad innan jag ens börjat och för att jag inte behöver få höra det jag redan vet - och för att jag inte har skrivit för någon annan än mig själv.
Fram tills nu.

* Jag tror att folk glömmer bort en sak.
De flesta vill läsa en god bok då och då... och emellanåt ser de fram emot att läsa någon nykomling. Genom att avskräcka folk från att skriva så dödar de dels drömmar, dels kanske världen går miste om någon stor skribent. Man skriver ju inte som man talar och därför kan ju inte omvärlden i förhand sålla ut "agnarna från vetet". Man har helt enkelt ingen aning om vem som kan konsten, så som andra vill läsa. Men även annars. Låt skrivande människor förbli skrivande, även om en del av oss kanske aldrig blir lästa.

* De flesta som skriver gör ju det på fritiden, efter jobbet, så varför är det så hysch-hysch att tala om det? Folk är däremot inte tysta om hur långt de sprang i löpspåret eller vilka filmer de har sett på sistone... Kanske talar de också om någon bok de nyligen läst...

Det här blev både långt och torrt, men jag tycker problemen måste belysas,
jag hoppas att ni ursäktar. Jag vill jättegärna höra vad ni tycker om detta.

Godnatt och må gott!

Lina

Ikväll blev skrivandet lidande

till förmån för eländiga räkningar.

Nåväl.
Trösten blir nu Miss Marple på teven.

Imorgon blir det skriva av och dessutom blir det en aning mer ordning i huset. Hoppas jag.

Tjing!

Skrivkursen har börjat

och jag känner mig helt lycklig.

Så plötsligt var hösten här...

Äpplena lyser röda från trädet, barn har börjat dagis och skola. Inskolningar, nya förhållningsregler, kalendern fylls i... Även jag börjar så att säga i skola, eller kurs om man så vill. Det känns riktigt spännande för det är mitt livs första (och sannolikt enda) skrivkurs som kommer att vara i ett år.

Det känns som om det här är början till en härlig tid.
Inte för att sommaren inte var härlig, men det är för mig ovanligt att se på hösten med förväntan i sinnet... som jag gör nu.

Återkom till trädgården idag...

och herreminje vad det hade växt! Man kan tro att jag gödslat här hela våren men så är inte fallet. Gräset borde ha slagits med lie, men som tur är ; ja, för annars skulle mina fötter raskt försvinna, har vi ingen sådan.
Stackars gräsklippare!

Men till slut (efter mycket lång tid) såg trädgården åter ut som om den visste hur en väluppfostrad...jag menar välskött trädgård ska se ut.

Allt utom området bakom bersåbuskarna för där tittar jag inte förrän senare. Out of sight, out of mind...får vi väl hoppas.

Skatorna eller några andra pigga flygare har kapat åt sig merparten av de röda vinbären. Där hänger bara enstaka kvar.
Nästa år blir det blå nät över godsakerna i god tid. Så kanske de räcker till någon tallrik bär med mjölk. Har flera buskar, men de är bara något år gamla så det blir inte så mycket av det goda än. Ännu mindre med skator i trädgården förstås.

Jag kom in på skrivkursen i alla fall så nu blir det skriva av i ett år framöver! Härligt!
Så kanske jag får lite ordning på mina prioriteringar också...

Annars... målar möbler, flyttar möbler, snickrar, klär om stolar och en del andra saker som kan vara kul att fixa med när man ändå har semester...

Barn i snöre?

Nej, jag har inget barn i något snöre men ibland skulle jag helt ärligt vilja ha ett snöre till Liten. Ett att binda fast runt hennes mage så att hon inte var riktigt överallt hela tiden. Utan bara på si så där 20 ställen samtidigt.

Hur det gick till vete gudarna men vårt barn är som en kvinnlig variant av Emil. Full av bus, upptåg och hyss. Så mycket att jag (återigen ärligt) funderar på sådana där små blå skrivböcker att skriva upp dem i som Emils mamma hade. De skulle här ha en strykande åtgång.

Här kan berättas kortfattat om någon timme härom dagen, då vi var på landet i ett ganska barnsäkert hus. Jag hade sorterat ut en del saker ur köksskåpen och ställt på ett bord i ett annat rum, för att det inte skulle hamna i skåpen igen av misstag. Ut skulle det nämligen. Men liten tyckte att det skulle diskas, så en efter en bar hon tillbaka sakerna och släppte ner i diskhon där hon sedan hon dragit fram en pall i brist på diskborste hittat en tandborste att diska med...  Nå, efter en stund får jag besök och Liten kommer då in med senaste fyndet, ett gammalt kassettband (som jag inte har en aning om vad det var på) där hon dragit ut en stor del av själva reman i. Den hade hon lagt som en boa framifrån, runt nacken och ner på andra sidan fram. En jättestor driva av remsan (såg ut som 5 meter ungefär) höll den stolta i ena handen. Så stolt. Det var nog första gången hon såg ett kassettband (och enda gången tills hon fyller ungefär 15 år).

Efter denna bedrift sågs hon återigen vid diskhon, varefter hon innan timmen var slut hade luskat reda på en överstrykningspenna som hon kluddrat med i en lånebok. Stöööön!

Dagen innan tyckte hon väl golvet borde skuras då hon ivrigt stod vid diskhon och öste ner vatten på golvet med en dockpotta hon hittat. Detta gjordes för säkerhets skull under 2 tillfällen den dagen. Och ja, jag hänger efter henne hela tiden (tycker jag) men medan jag städar upp (till exempel pölar från köksgolv) så hittar hon på nästa och nästa och nästa bus.

Wow! Men jag har aldrig varit duktig på att dra ut på det goda...

Efter ett par veckors vistelse på landet fick jag så äntligen "Sonjas sista vilja" i händerna i söndags kväll. Och helt horribelt är den redan slut. Det får mig att undra om mina barn fick någon kontakt med mig igår och idag på morgonen...? Vad kan jag inte hummande ha lovat dem utan att ha en aning medan jag läste i denna helt underbara bok.

Här kommer ett par till superlativ om den: upplyftande, rolig, befriande!

Det enda som är tråkigt är att den tog slut alldeles för snabbt (för att jag sträckläste den)... så vad ska jag nu hitta på att göra i sommarvärmen som äntligen hittat dit där jag är?

Vet ett som är helt säkert. Kommer att hålla utkik efter Åsa Hellbergs alster i fortsättningen!

Nå, vart tog nu barnen vägen?