Inget jobbat på manuset...

i stället städar jag, ställer i ordning inför besök och slappar jag... allt medan jag tänker på dem som just nu fått lämna sina hem eller inväntar order att göra det i Västmanlands stora brand. Att behöva lämna hemmet medveten om att man mycket troligt inte kommer att kunna komma tillbaka till det... Och inte bara ett hem utan en hel hemtrakt. Ovan situation för oss här uppe i Sverige. Jag hoppas att det kommer ett rejält och långt skyfall däröver. Hoppas.

Sedan såg jag en intervju där det till en del handlade om att man skulle evakuera hästarna i området, att ägarna var oroliga för dem... men jag förstår nog inte riktigt, för det är ju bara för ägarna att flytta dem. Ganska lätt....Har man häst, har man oftast också en hästtrailer och då är det ju bara att lasta hästen, köra iväg den till någon bondgård lite längre bort som går med på att hästen kan få gå i hage där (så här års behövs ju bara hage, ingen stallplats). Som sagt, jag förstår nog inte varför man är orolig för den sakens skull. Däremot är jag förundrad (och förfärad) över att man tänkte skjuta katter... Varför då??? Antingen får man väl ta dem med sig, vilket man kanske ska försöka, annars brukar katter vara bra på att överge ställen där faror lurar. Då har de ju chansen att själva sätta sig i säkerhet, men att skjuta dem är ju att säkerställa att de aldrig får chansen att klara sig? Kattälskare är jag, ja, men jag tycker om hundar också. Jag har alltid och kommer alltid att jämställa hundar och katter. Det är enskilda individer med helt olika personligheter mot andra av samma sort. Det är familjemedlemmar. Om de kommer bort eller dör sörjs de och saknas likvärdigt. Ok att den ena kanske ofta köps för dyra pengar, den andra kan man få äran att ta hand om för en relativt liten peng. Betyder ingenting. Om man gör jämförelsen ur ett barns synvinkel: en pappa med fet plånbok är inte mer värd än en pappa med en skral.
Älskad hur som helst. Kärlek har inte med pengar att göra.
Så hur kommer det sig att så många inte fattar katternas förtjänst? Utan dem vore det outhärdligt mycket möss och råttor i Sveriges alla städer, och på landsbygden förstås.

Hoppas på ett bra slut för alla på händelseförloppet i Västmanland.

Inte milda makter på något sätt...

hade kokat ihop det åskväder som just passerade här (och jag hoppas verkligen att det inte kommer tillbaka).

Vaknade av muller och upptäckte efter en stund att det var väldigt mycket blixtar, så jag klev upp och började räkna dem, både dem jag såg som hela blixtar och blixtskenen över himmelen och kom upp i över 250 på ungefär 45 minuter, de enstaka blixtarnas muller gick inte att urskilja eftersom det hela tiden blixtrade.

Är såååå tacksam över att huset fortfarande står, och att omgivningen med andra hus och träd verkar ha klarat sig. Hoppas att ovädret ebbar ut nu, då det verkar dra in mot stan. Hör nu bara enstaka muller.

Är inte rädd för åska, men det här ovädret var riktigt obehagligt. Nu ska jag se om jag kan sova en stund igen.

Sent på kvällarna...

när barnen gått till sängs går jag slutligen igenom manuset, kapitel för kapitel. Men en liten larmklocka ringer nu ganska högt för kapitlet jag håller på med för tillfället... (ja...jag har väääldigt många kapitel)... jag somnar nämligen varje gång jag håller på med det. Ok... jag vet ju vad som händer och blir ju knappast överraskad och jag är ju rätt trött... men jag undrar om det inte är det undermedvetna som försöker säga mig någonting. I och för sig medger kanske inte mina ganska tidiga morgnar så sena kvällar... funderar så det knakar. Ska granska kaptilet lite särskilt under lupp, tror jag bestämt.

Så nu ska jag sätta igång att granska... men kommer helt klart att somna. För jag är redan så in i bängen trött. Jag önskar att jag kunde säga att jag ska göra det imorgon i stället, men det går inte under dagtid för då har jag ju de underbara hemma... och synnerligen vakna.

Svalkande kväll...

Äntligen. Jag tycker ju om värme, men föredrar vanlig sommarvärme där man kan röra sig. Ännu mer känner jag en tacksamhet för att vädret något litet i alla fall har slagit om till en lägre växel, råkade nämligen idag ut för astma triggat av den så in i helvete efterhängsna infektionen i bronkerna jag släpar runt på och fick åka in akut. Inte så skoj. Hettan gjorde inte saken bättre.

Nu.
Sitter i soffans divandel med öppet fönster (andra våningen) bakom mig och hör regnet tassa ner över växtlighet och terrass. Njuter av ljudet och fläktarna.

Ok. Nu har vi sett det här.

Hur det är att vara bosatt långt nere i Europa. Värmen. Fukten. Inte en eller två veckor, utan dygnet runt  under lång tid. Intressant studiebesök i det främmande välbekanta landet, känns det som. Men nu lämnar jag gärna tillbaka supervärmen för lite mer normal temperatur på si så där 25 grader. Eller 22?

 Har haft koll på två metereologstationer, både den svenska och den norska senaste tiden och konstaterar torrt att när de säger att temperaturen ska gå ner så gör den inte det. Det borde, enligt dem vara 26-28 grader där jag bor (på eftermiddagen) med svalare förmiddag och kväll. Mina termometrar höll inte med. Det var 30 redan på förmiddagen. Och huvudet känns som om någon tvingat mig att sitta över en kokande kastrull med vatten hela dagen. Ok, inte gnälla, men nu skulle det vara såååå skönt med lite normalt väder (så kan man ha chansen att jobba lite i trädgården).

För tillfället går det inte att klippa låååååånga gräset (läs: kohagelångt, när korna för länge sedan åkt hem) för då dör det som blir kvar.

En varm härlig sommar...

Och snart en månad med förkylning. En konstig variant som börjar med extremt lågt sittande hosta och gurglande ljud när man andas och ligger ner.... Efter ett par veckor kom en vanlig som ett brev på posten. Hoppas på att den ska ge sig snart!

Barnen har sommarlov, så mycket roligt blir det ändå, förkylning eller ej. Skriv-jobbet blir förlagt sena kvällar.

27 grader eller mer inomhus... det beror lite på vilken våning man är på. Ute ungefär som inne. Sitter i draget från ett fönster och njuter.

Kanske badstrand idag? Eller bara fixa hemma? Har inte varit hemma på ett tag, så här behöver fixas i ordning, gräset behöver klippas. Men kanske väntar till någon morgon, då det är svalare, och då jag inte har tillstymelse till feber. Kan vara en idé... men behövs gör det.

Äntligen har jag läst...

Mitt läsande har fått ligga nere så länge, men nu äntligen har jag gett mig tillåtelse att läsa några böcker som legat i läs-kö, för nu är mitt arbete med mitt eget manus så gott som över. Puh...

Böckerna jag kastade mig över var en humoristisk deckare, som jag haft vissa problem att ta mig igenom (fastnade i evigheters evighet i dess mitt), några deckare, och ett par romaner.
En bok som jag gillade skarpt var 90 minuter av Katarina Persson. Den blev aldrig seg och fick mig att sträckläsa! Hurra, och fler böcker därifrån, hoppas jag. (Började läsa den i förrgår, läste nyss ut den).

Annars... tja... Allt mellan himmel och jord.